Helena Dahlgren

Johanna Ögren frågar Helena Dahlgren

Helena Dahlgren
född 1980, Tyresö, Södermanland
arbetar som administratör inom polisen

1) Du älskar ju skräckisar medan jag bara blir skraj och måste sova med lampan tänd. Så nu undrar jag, vad är grejen med skräck? Du får bara använda två meningar, lite sådär som det är att man ska hinna dra en företagspresentation i hissen.

Att läsa en riktigt schysst skräckis är som att åka berg-och-dalbana modell scary: det ilar i magen och man är så rädd att man tror att man ska dö, men innerst inne vet man att man är trygg. Jag är den mesigaste person jag vet, så skräckläsandet blir ett sätt för mig att bearbeta min (ytterst latenta) spänningssökande sida.

2) Vi brukar skoja om att du lägger dig i fosterställning när katter lider i böcker (jag är likadan, fast med alla sorters djur) eftersom du är en sådan kattälskare så jag undrar, vilken är din litterära favoritkatt och varför?

Åh, det finns ju så många fina katter i litteraturen! Men om jag måste begränsa mig till en får det bli Muffin i Joyce Carol Oates' Det var vi som var Mulvaneys. Han är så oändligt ömsint beskriven och har ju dessutom en verklig förlaga: Oates hade själv en katt som hette Muffin i många år. Att skriva in sin favoritkatt i en av sina romaner är en sådan fin kärlekshandling tycker jag - jag började gilla JCO ännu mer när jag fick höra att hon började gråta när hon pratade om Muffin på Internationell Författarscen i somras.

3) I Album har du bland annat skrivit om hur man hittar lästid som småbarnsförälder. Vilka tre barnböcker bara MÅSTE du köpa till Elsa och Agnes?

Först och främst måste de ju få böckerna de är döpta efter: Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia och Skuggan över stenbänken (Bertas mamma heter Elsa och jag tänkte på hur fint det namnet är senast jag läste om första skuggboken, förra vintern när jag var gravid med tvillingarna). Sedan var jag helt Madickenfrälst som liten, så första boken om Madicken är också ett måste.

4) Vi har ju pratat om det här med att träffa författare - i Album skriver du dels om ditt möte med Stephen King men också om att författare kanske egentligen gör sig bäst på avstånd. Men om du fick välja en enda författare att äta middag med, vem skulle det vara och varför?

Här skulle man ju kunna tro att svaret var givet (Stephen King eller Joyce Carol Oates) men faktum är att jag helst skulle äta middag med Nick Hornby. Han verkar så himla sympatisk, och så gillar jag honom lagom mycket, så min hjärna skulle förhoppningsvis inte spontandö så fort jag kom i närheten av honom. Dessutom är han en ännu större musiknörd än jag. Jag kan nästan se middagen framför mig; hur vi dricker massor av öl och bråkar vänskapligt om vilken Smithsskiva som egentligen är bäst.
En författare som jag redan ätit middag med och gärna träffar igen är Lionel Shriver, som skrev "Vi måste tala om Kevin". Hon var perfekt middagssällskap: skärpt som tusan, rolig och snålade inte med vinet.

5) Åh! Jag blir så nyfiken, nu måste jag får veta: hur var "Glitterscenen"? Jag är så ivrig på den att jag nästan inte kan vänta längre. Höstens bok?

Vet du, jag har faktiskt inte hunnit läsa ut den än eftersom så många recböcker kommit emellan, men det jag läst, älskar jag. Det ser ut att bli en riktigt tung bokhöst, så höstens bok kanske är att ta i men det kommer definitivt få en medaljplats!

6) Vilken tror du kommer bli höstens Helenabok? Vad är egentligen en Helenabok?

En typisk Helenabok har massor av språk och stämning och ett episkt, gärna lite gammaldags 1800-talsaktigt, tilltal med ett myllrande persongalleri och en stämning så tät och suggestiv att man nästan kan ta på den. Tänk Dickens och de stora romanberättarna. Det är också viktigt att det är välskrivet men det behöver inte vara några halsbrytande formexperiment; gammalt hederligt berättande fungerar fint. Gärna på engelska också eftersom jag avgudar det engelska språket och allt som hör dit. Jag tror att A.S. Byatts Bookernominerade roman The Children's Book är en riktig Helenabok. Den är tjock som fan, utspelar sig delvis under den viktiorianska eran och så ÄLSKADE jag De besatta, så mycket talar för att jag kommer älska även den här.