Åsa Larsson och Kajsa Ingemarsson samtalade inför släppet av Bara vanligt vatten.
Åsa: Plötsligt blir man verkligen mer ödmjuk när det gäller journalisters jobb. Hur brukar de börja? Det finns ju några frågor som man hatar…
Kajsa: ”Vad handlar boken om?”
Åsa: Ja! Iiih! Man blir ett elakt troll som vill säga: Du kanske skulle ha läst den innan du kom hit. Vad handlar boken om, föresten?
Kajsa: (tar på sig sitt tålmodiga professionella leende): Den handlar om författaren Stella Friberg som …
Åsa: Ja, helt allvarligt. Vi kan väl börja med henne.
Kajsa: Hon är framgångsrik och vacker …
Åsa: Du?
Kajsa: En del av mig, ja. Den delen som är egoistisk och självupptagen. Som vägrar att se sammanhang och dra slutsatser av det som händer i hennes liv.
Åsa: Var det läskigt? Att liksom umgås med sitt alternativa jag? Den man skulle kunna vara. Och så är den personen inte sympatisk.
Kajsa: Nej, inte läskigt. Men jag är fascinerad över Stellas ansträngning. Att hålla ifrån sig saker som hon gör, att vägra se att hennes isolering är självvald. Hon är ju nästan aggressivt omedveten.
Åsa: Hon är verkligen beredd att försvara den där omedvetenheten.
Kajsa: Ja, hon är helt avstängd. Och när folk drar i trådar till hennes inre går hon till attack. Hon har skapat en tillvaro där alla omkring henne får umgås med hennes rustning, det är nästa bara yta.
Åsa: Men i allt det, så har hon ju sitt skrivande.
Kajsa: Ja. Och jag förstår att hon är så sårad över det mottagande hennes böcker får av kritiker.
Åsa: Ja, det där har ju hänt. När någon bara kräks över en.
Kajsa: Stella Friberg brinner för sin romanfigur Francisca Falke. Hon är
helt ärlig i sitt skrivande. Och Francisca får ju också vara allt det där som Stella inte är, utlevande, social, frimodig …
Åsa: … sexuellt frigjord …
Kajsa: Francisca har nog varit Stellas terapi väldigt mycket.
Åsa: Det där är ju en fråga som man ofta får. Om skrivandet är terapi.
Kajsa: Inte för mig. Jag behöver inte skrivandet som ventil, men det är ett sätt att uttrycka den jag är. Jag tror att det är viktigt för alla att hitta ett sätt att uttrycka sig på.
Åsa: Har du aldrig känt att du kommit till ro med någonting efter en bok?
Kajsa: Jo, med boken.
Åsa: Ha, ha. Joyce Carol Oates har sagt: ”En roman är en sjukdom som bara kan botas med en roman”. Men för Stella, det känns som att hon får vara levande i sitt skrivande.
Kajsa: Ja. Fast hon vill ju inte riktigt erkänna det för sig själv. Hon är ju lite grann: ”Äsch, det är bara böcker”. Men som jag sa hon är ärlig. Och hon brinner verkligen. Man skriver inte tio böcker med någon annans röst, man skriver inte ens en bok med någon annans röst. Jag vet inte hur det var för dig, men när jag skrev min första bok så började jag skriva på ett sätt som jag trodde att jag skulle. Det var väldigt roligt och myllrande, många personer som… (hon gör svischande rörelser med händerna i luften). Men det visade sig att jag skulle skriva mycket enklare.
Åsa: Gud. Jag var också helt fel ute först, försökte vara hårdkokt och cool, pöh, hur det blev.
Kajsa: Jag tror att Stella blev förvånad när hon upptäckte att hennes berättande drog åt, tja lite kitsch, lite frasande långa kjolar.
Åsa: Mmm, det är som att stå fast vid att man gillar att skriva deckare med våldsamma slut, men får stålsätta sig och vara lite modig.
Kajsa: Vår kollega Maria Ernestam har sagt att vi alla har en grundton som man ska hålla fast vid. Om rösten är en mezzosopran, så kan du bli en bra mezzosopran, finslipa dig, men du kan aldrig bli en koloratursopran. Jag har min röst. Och mina böcker är till synes väldigt enkla, fast jag blir ledsen när de uppfattas som banala, och inte är de lättskrivna bara för att de är lättlästa.
Åsa: Och du är inte som jag. Jag åker skridskor på hela isen, vill ta ut svängarna. Mycket drama.
Kajsa: Nä, jag målar nog väldigt litet. Skeendet är i de där detaljerna. Folk håller på med att vrida ur disktrasor och ta på sig skorna. Någon kritiker retade sig på att det tog sådan tid för en person i en av mina böcker att sminka sig och göra sig i ordning innan hon skulle möta sin pojkvän som hon inte sett på länge. Men det fanns jättemycket som var viktigt i all den där yttre förberedelsen.
Åsa: Men Stellas skrivande. Det var det vi pratade om. Jag kan i och för sig känna igen mig i det där att man lever i sin berättelse. I perioder blir jag en ganska frånvarande partner och mamma. Då vill jag bara vara i boken. Man är i en stämning som man inte vill gå ur. Men jag har i alla fall ett liv och du också. Stella, hon är ju inte en särskilt lycklig människa. Men så händer det små saker, en vattenläcka till exempel. Och livet knackar på. Jag tänker att ett av dina teman i ditt skrivande är lycka. Håller du med? Funderar du mycket på lycka?
Kajsa: Lycka? Njae. Kanske på mening, snarare. Meningsfullhet. Jag söker själv ständigt en meningsfullhet i det som händer.
Åsa: Ja, du kör ju inte direkt med lyckliga slut. Inte olyckliga heller, de är mer…
Kajsa: Ja, eller hur. De är liksom öppna. Jag gillar att lämna mina personer med en öppen dörr.
Åsa: Vad skulle du själv säga är ditt tema då? Mitt är ju väldigt bibliskt. Det är skam, skuld, offer, försoning, upprättelse, nåd. Fast man ser det ju inte medan man håller på, utan det är mer när man efteråt reflekterar över vad man skrivit om.
Kajsa: Förändring kanske. Vändpunkter. Livsknyckar. När livet knycker till och ändrar riktning. Helst från mörker till ljus. Nästan alltid så.
Åsa: Och för Stella så är det bokslutsdags. Hon ska skriva sista delen i sin deckarserie och så får hon en vattenläcka...
Kajsa: Och skrivkramp!
Åsa: Ja, såklart. Jösses. Och då börjar det hända saker.
Kajsa: Du förstår när hon stänger den dörren! När hon inte kan skriva mer. Då måste hon agera i det yttre.
Åsa: Ja, och jag måste säga att jag verkligen gillar det där att dina personer inte är färdiga när boken är slut. De kan ha tagit något steg i rätt riktning, men man funderar alltid på hur det ska gå för dem när man läst klart. Förresten har du varit ganska modig, tycker jag, när du skrivit den här boken. Just om allt det där runt författarskapet, Stellas relation till sin förläggare, hur hon plågas av att åka på Bokens dag, hur man förhåller sig till kändisskapet, media…
Kajsa: Mmm, jag daskar ju till veckopressen rätt rejält.
Åsa: Och kvällspressen.
Kajsa: Ja.
Åsa: Och kulturjournalister på dagstidningar.
Kajsa: Ja.
Åsa: Det där man säger: ”Don´t mess with the press”, det är inget som du …
Kajsa: Ha, ha. Nej, är det något gammalt djungelordspråk?
Åsa: Ja. Men man ska vara modig. Det är det bästa skrivråd jag fått av en äldre författarkollega: ”var modig”. Och vad det innebär vet man bara själv. Nu tänker jag avsluta med en omöjlig klassisk journalistfråga: Vad vill du med ditt skrivande?
Kajsa: Det är okej. Jag kan svara på den. Jag vill sprida hopp och förtröstan. Allt som inte är bra går att förändra. Att få förmedla den insikten, det vill jag. Om världen är ett slagfält, då vill jag stå på den ljusa sidan. Och nå många.