Få ord på svenska språket har tänjts ut så mycket som ordet klassiker. Det har blivit ett elastiskt gummiband som kan dras ut häpnadsväckande långt i alla möjliga riktningar innan det brister.
En klassiker kan i folkmun i dag vara både Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och Steven Bochcos På spaning i New York, både Albert Camus Främlingen och Carolas »Främling«.
Ordet klassiker används numera huller om buller för brett och smalt, modernt och
uråldrigt, högt och lågt. Eller till och med stekt. Glöm inte att köttbullar också är en klassiker.
Utan att göra anspråk på att det är den enda eller ens korrekta definitionen av ordet så är vår definition av klassiker i den här boken följande: verk som speglat, definierat och format sin tid.
Det hade sett mindre snärtigt ut på omslaget, men »Tusen verk som speglat, definierat och format efterkrigstidens Sverige« hade egentligen varit en mer korrekt boktitel än Tusen svenska klassiker.
Vår avsikt med den här boken är nämligen inte att börja snickra på en svensk kulturkanon. Eller att ge oss in den utmattande diskussionen om finkultur kontra fulkultur. Nej, vi tycker inte att Jokkmokks-Jokkes »Gulli-Gullan« är på samma konstnärliga nivå som Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi.
Att båda ändå är med i boken beror på att de, på helt olika sätt, säger något väsentligt om Sverige och den tid de gavs ut. Vill man spegla verkligheten
och den moderna svenska kulturhistorien kan »Gulli-Gullan« inte ignoreras.
Samma förhållande gäller även för andra länder. Utan att påstå att Jerry Lee Lewis ochWilliam Faulkner är på samma intellektuella eller estetiska nivå blir en historieskrivning av amerikansk sydstatskultur lika ofullständig utan Jerry Lee Lewis singlar som utan William Faulkners romaner.
Under de år vi jobbat med Tusen svenska klassiker har vi främst haft två mål.
Det första är att du som läsare med bokens hjälp ska kunna bläddra dig tillbaka till 1963 eller 1979 eller 2001 och minnas och återuppleva årtal du själv varit med om. Eller lära dig mer om den kultur man talade om under år du missat.
Den andra ambitionen med boken är att helt enkelt ge tips på en massa bra skivor, filmer, böcker och tv-serier som av olika anledningar fått eller förtjänar att få evigt liv. I en anglosaxiskt dominerad kulturvärld finns det även skäl att påminna om hur många klassiska verk som gjorts i Sverige.
Att vi valt kategorierna böcker, filmer, skivor och tv-serier, men inte till exempel radioprogram och teateruppsättningar, beror på att vi vill att boken även ska vara praktiskt användbar. Vi hade gärna skrivit om Kaj Kindvalls Poporama eller om det svenska uruppförandet 1956 av Lång dags färd mot natt, en pjäs som Eugene O’Neill testamenterade till Dramaten. Men gamla radioprogram och teateruppsättningar går inte att återuppleva i efterhand. Var man inte där när det hände så missade man dem.
Tusen svenska klassiker är i mångt och mycket en spegling av våra egna vardagsrumshyllor, åtskilliga meter – vi höll på att säga kilometer – med vinylskivor, cd-skivor, dvd-boxar, kvardröjande vhs-kassetter, tummade pocketböcker och en och annan sprättad förstaupplaga.
Ja, vi vet att vi lever i en digital värld, men arbetet med den här boken har påmint oss om hur mycket vi fortfarande tycker om vinyl och papper.
Vi är medvetna om att det kommer att bli diskussioner om urvalet i boken. Det är helt i sin ordning. Vi hade själva reagerat likadant och upprört räknat upp allt vi saknat om någon annan gjort urvalet av tusen svenska klassiker.Vi välkomnar därför en fortsatt diskussion på nätet.
Vi har valt 1956 som startår av flera anledningar. För det första var det på våren 1956 som riksdagen, efter en rad provsändningar av Sandrews och andra aktörer, klubbade igenom att det var Radiotjänst som skulle få ensamrätten
att sända television i Sverige. Den 4 september 1956 togs Nackasändaren i bruk, vilket räknas som den officiella starten för svenska tv-sändningar.
1956 var även året då Elvis Presley fick sitt stora genombrott. Rockmusiken slog igenom i Sverige när Vänd dem inte ryggen (Blackboard jungle, 1955) gick upp på svenska biografer och folk för första gången hörde Rock around the clock med Bill Haley.
När vi började arbetet med boken trodde vi att 500 var en lagom siffra för att samla de bästa skivorna, böckerna, filmerna och tvserierna. Det var det inte. Siffran blev snart 800
– »Vi löser det genom låta titeln bli en parafras på Ebba Grön-låten ’800 grader’!« – men det räckte inte heller. Eftersom vi var tvungna att stanna någonstans så stannade vi till slut vid 1 000.
Under arbetet med den här boken har vi gång på gång påmints om hur illa dokumenterad denna svenska populärkultur hittills har varit.
Riktiga historiker befattar sig sällan med singlar som heter »Ooa hela natten«. Historieskrivningen om verk som miljoner svenskar har en relation till har därför ofta gjorts av entusiaster på nätet. Det finns i dag fantastiskt mycket information på Wikipedia, men folkets uppslagsverk vimlar också av felaktiga årtal och ofullständiga eller missförstådda faktauppgifter.
Nästan ingenting av det som skrevs i tidningar före internets genombrott i mitten av 90-talet finns heller på nätet.
För att kontrollera fakta har vi gått ner i våra källare, lyst med ficklampa på våra vindar, och kånkat upp och ned på gamla årgångar med tidningar som Musikens Makt, Schlager, Funtime, Anarki & Kaos, Nöjesguiden och Pop. Vi har suttit kutryggade och vevat mikrofilmer. Vi har tvingat redaktörer att leta fram gamla
årgångar av Röster i Radio-TV för att kolla om Jan Lindblads program hette Guyana – vattnets land (fel) eller Guayana – vattnens land (rätt).
Vi har framkallat astma hos arkivarier och fått många skeptiska blickar från våra närstående som vissa nätter, när vi talat med låg röst om nya skivbörsfynd med Östen Warnerbring, undrat över våra mentala hälsa.
I flera fall har vi behövt gå direkt till originalkällorna för att få klarhet om olika faktauppgifter. Jazzmusiker har fått telefonsamtal om döda kolleger. Popmusiker har fått mejl om B-sidor.
Vi har också fått lära oss att man inte kan lita på alla faktauppgifter i lexikon eller ens filmaffischer. På affischen till Dom kallar oss mods är till exempel Kenta Gustafssons namn felstavat. Kenta-citatet i texten om Ett anständigt liv kommer för övrigt från en intervju med Kenta som vi gjort själva. Alla de hundratals intervjuer vi fyra journalister gjort genom åren är ett annat källmaterial till den här boken.
Förutom att den här sortens arkivgrävande varit en av de roligaste delarna av arbetet, har det också varit en anledning till att det kändes viktigt att skriva boken. Historien om den samtida kultur som speglat, definierat och format Sverige har till stor del varit oskriven – fram till nu.
/Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström, Annina Rabe - vid ett mötesbord på Riddarholmen 2009
Tusen svenska klassiker
Omfång 704 sidor
ca 800 bilder
Omslag & grafisk form Olof Helldin