Haha, nu ligger Luther på minus ska jag säga! Den här veckan har jag nämligen gjort en massa meningsfulla saker utan att jobba ett enda skvatt (bortsett från På minuten i måndags …)
Idag har jag fått en ny vän, bara en sådan sak. Sten heter han och vi träffades på en pilgrimsvandring i somras då han var vår guide. Ibland är det ju så där att man liksom känner igen någon, som att man vore gamla bekanta utan att ha träffats förr. Så var det med Sten och vi har mailat lite fram och tillbaka sedan dess. Nu sågs vi för första gången sedan i somras och tre timmar flög iväg som ingenting. Jag höll på att missa yogan för att samtalet var så roligt och fick slänga mig iväg i sista sekunden och sedan träna i yllebyxor med pressveck … Det är sånt man får ta.
Det slår mig ibland hur lite man vet om andra och hur lätt det är att skaffa sig en ytlig bild av människor. Han är si och hon är så, slänger man ur sig utan att reflektera över att var och en har sin historia, sina svårigheter och sina glädjeämnen. När Sten började berätta om sitt liv satt jag mest och gapade och utbrast i ett och annat ”Äh, lägg av?!” För jag måste erkänna att jag tyckte han verkade ganska … hm, ordentlig till en början. Och så kommer historien om finanshajen som blev ravekung som hamnade i indiskt fängelse …
Läs fortsättningen av inlägget på min blogg.
/Kajsa Ingemarsson