Det är nästan tusen år sedan sörmlänningen Botvid levde, dog och helgonförklarades. Detta hände i ett märkligt skede i historien, i brytpunkten mellan hednisk vikingatid och kristen medeltid. I en tid då tankesätt och levnadsvanor dramatiskt förändrades.
Det var ingen slump att just den unge bondsonen Botvid då lyftes fram som helgon och symbolgestalt för svenskarna. Syftet var politiskt och ingick i planerna på att samla olika områden till ett sammanhållet kristet rike under en gemensam kung, Sverige.Vad kan man veta om personen Botvid, en »kändis« som levde för så länge sen? Berättelsen tar formen av en detektivundersökning där Maja Hagerman med hjälp av ny forskning, arkeologiska fynd och medeltida pergamenthandskrifter tecknar Botvids liv och tid. Med sin osvikliga blick för historiska sammanhang berättar hon fantasieggande och kunnigt om Botvids dramatiska livsöde och vad som hände efter hans död, och låter oss träda in i den tid då riket Sverige blev till.

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."

Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?

Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras.

"Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ" i Lappland.

I den första boken om hans liv berättas om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden. I tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras. En av dem är Maria, som får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas faktiskt ändå få tillbaka sitt barn.

Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".

Föreställ dig en skärgård i skogen. Sveriges östkust var för tusentals år sedan en trakt där vatten och land bytte plats. Människor måste ha häpnat inför förändringen. Landhöjningen fick stora bördiga slätter att träda fram inför deras ögon! Inget liknande har hänt någon annanstans i världen.

Livet i detta unika landskap har nu undersökts i det största arkeologiska projektet någonsin i vårt land. Längs en sträcka av 8 mil, inför byggandet av en ny motorväg för E4:an genom Uppland, har hundratals arkeologer fingranskat marken där vägen skulle fram. En sträcka som också går rakt genom en mytomspunnen trakt vid Gamla Uppsala, där det redan för tusen år sedan sades att fruktbarhetsguden Frej var kung.

Nu kan en ny historia rullas ut som en jättelik filmremsa genom detta legendariska landskap där det sagts att "Svearikets vagga" stod. Men den börjar inte vid kungshögarna i Uppsala, utan bland säljägare och samlare i en gles skärgård. Fortsätter med bronsålderns storslagna ceremonimästare som tar uppstickande uddar och berg i besittning för sina uppvisningar. Innan järnålderns flitiga bönder tar sig an de uppstigande bördiga slätterna och skapar en blomstrande samhällstillväxt.

Fynden talar om människor och deras planer. En bit av ett svärdshandtag med vackert mönster, ett vapen som legat bortgömt i skogen i nästan 4000 år. En dunkelt gnistrande kristall gömd som offer nere i stolphålet till ett mäktigt boningshus. En liten tråd av guld, inte större än ett halvt gem, i en grav från stenåldern djupt inne i skogen. Fynden handlar om husbyggen, uppfinningsrika försök att ordna kylskåp till maten, och den bävan man känt vid makternas åkallan. Aldrig förr har en bygd och dess tillkomst kunnat beskrivas så i detalj.

Maja Hagerman följer arkeologerna i deras letande, lägger pussel med fynden och upptäcker en berättelse under motorvägen. Den handlar om hur samhället tog sin början. Framför allt berättar hon om människorna. De som i det uppstigande landet började bygga sin värld.

En träskulptur av madonnan med hela den medeltida färgprakten kvar, skickliga stenmästare som efterlämnat inskrifter, martyrer från kristendomens tidiga historia avbildade i kyrkornas tak... följ med Maja Hagerman på en idéhistorisk resa in i några oväntade sammanhang kring våra allra äldsta hus, de medeltida kyrkorna som räknas i tusental över landet. Maja Hagerman berättar medryckande och kunnigt om den medeltida världsbilden och om hur kyrkorna ofta står egendomligt nära hedendomen, omgivna av gravhögar och runstenar. Claes Gabrielsons fotografier visar ofta de medeltida föremålen i närbild, de blir ett slags tecken från en värld som är fascinerande och exotisk för oss. "När man kommer in i en medeltida kyrka breder en värld av sagolika blomsterrankor ut sig över valven, som i en medeltida fantasi om himlen. Och man kan få se konstverk ur den helt unika svenska samlingen av välbevarad träskulptur från tiden. Det här är inte någon vanlig guide till de medeltida kyrkorna, utan boken är ett personligt urval av favoriter. Ofta är det små detaljer inne i medeltidskyrkorna som fångat oss. Man får inte syn på dem i förstone, men vid närmare påseende får de hela kyrkan att framstå som en kapsel av tid." Maja Hagerman har studerat idéhistoria och journalistik. Under många år har hon i radio, TV och tidningar berättat om nya rön inom humanistisk forskning, om allt från mentalitetshistoria till arkeologi. Hennes kritikerrosade bok Spåren av kungens män fick Augustpriset 1996. År 1999 publicerade hon och Claes Gabrielson boken Tusenårsresan. Claes Gabrielson har en bakgrund som stillbildsfotograf. Han arbetar som filmfotograf vid Sveriges Television och samarbetar ofta med Maja Hagerman. 2001 visade SVT deras filmer Den keltiska gåtan och Germaner - om konsten att uppfinna sina förfäder. Under våren 2003 visas deras TV-serie om heliga Birgitta.