Berättelserna

År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.

Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."

Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör sista delen i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ned sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.

Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.
Dorés Bibel är en roman om människoblivandet.

Gustave Doré (1833--83) är en av världens mest kända illustratörer och hans återberättande av Bibeln i bilder från 1865 är en av illustrationskonstens stora klassiker. "D:s förnämsta arbeten kännetecknas av en häpnadsväckande frodig bildfantasi, en ofta kongenial anslutning till diktverkens anda, storslaget patos el. lekfull, stundom grotesk humor" enligt Svensk Uppslagsbok. Detsamma skulle med rätta kunna sägas om Torgny Lindgrens roman.

Torgny Lindgren brevväxlar med välbekanta tevekockan Ella Nilsson om västerbottnisk husmanskost i allmänhet och kornmjöl, syltefläsk och blodpalt i synnerhet. Barndomsminnen och anekdoter varvas med recept och reflexioner. Det är gott, rikligt och vällagat. Breven är nu samlade i Maten. Hunger och törst i Västerbotten. Här samsas gamla tiders mat och moderna råvaror, synen på ätandets nödvändighet och själens behov av njutning, bäst sammanfattat av akademiledamoten och kokboksförfattaren Torgny Lindgren själv: ?Men alla som skriver diktsamlingar och noveller och romaner drömmer i själva verket och innerst inne om att få befrias från sitt elände och i stället tillåtas att skriva kokböcker. Sådana böcker som man kan leva och dö efter. Men de förmår alltså inte. Deras tankar flyger hit och dit, de upptäcker ord och människor och metaforer som slungar dem allt längre bort från själva ämnet, de låter så att säga blod flyta utan att komma sig för med att göra korv eller palt av det.?

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.

Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...