I Bröd och mjölk skriver Karolina Ramqvist om en ensam flickas uppväxt fylld av doft, färg och smak. Det handlar om maten som lockar och skrämmer. Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma. Hon minns sin mammas doft, sin mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.

Vem var hon? Hur blev hon? Hon spårar sin uppväxt i minnena av människorna, och maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam. Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med sin lilla dotter.

Allt hon vill är att överkomma besattheten vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka.

"Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej." Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.

Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.

Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.

Jag har alltid undrat varför jag älskar musik. Och varför jag samtidigt kan hata den så intensivt. Musik har blivit något stort och problematiskt, på samma gång konsumtionsvara och existentiell nödvändighet.

Musik kan alla relatera till. Men det krävs att någon som Karolina Ramqvist liftar med en svetsare i snömodden mellan Fagersta och Västerås för att man ska förstå vidden av det hela.

Vad det handlar om är konsten att se. När Karolina går in i ett rum redovisar hon sedan precis de nyckelbilder som gör det möjligt att som läsare förstå hur det verkligen ser ut.

På samma sätt skildrar hon den moderna musikhistorien. Hon utgår ifrån händelser, människor och platser där musiken finns och låter oss förstå hur den låter och varför vi tycker om den. Hennes essäer är riktiga berättelser eftersom de rör på sig. Än hit och än dit. Jag tror att det egentligen är en roman.

Po Tidholm

Saga minns mycket väl hur själva födelseögonblicket såg ut. Konstigt vore det annars. Varenda gång hon fyller år visar hennes mamma filmen från förlossningen. Det ögonblick där det lilla barn som blir Saga själv krystas ut.

Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist. Hon lär Saga att det viktigaste av allt är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Kort sagt, en sådan kvinna som Sagas mamma är. Och som dotter till en sådan får man också räkna med att klara sig på egen hand. Saga har längtat efter allt som vuxenlivet innebär. Hon vill ut i staden, erövra dagen och natten.

Första steget är gymnasiet på Södra Latin, nya vänskaper, café au lait, cigaretter och klubbar. Det är Stockholm, det är 90-tal, och Saga tar sig snabbt in i de inre kretsarna. Hon och hennes kompis Pauline lär känna de rätta människorna, får ligga, festa och vara fria. Det är nu allt ska hända och alla vill ha en ung tjej. Samtidigt plågas Saga av en gnagande känsla av leda. Och känslan av att hon borde GÖRA någonting. Som 40-talisterna gjorde vid Grupp 8:s stencileringsapparater och i demonstrationerna för fri abort och dagis. De hade mål och mening. Men vad blev över till kvinnorna i nästa generation? Hur blir man Kvinna?

Ur tomheten försöker Saga vaska fram en egen karta över vilka slag som finns kvar att utkämpa. Saga har länge spanat in Victor Schantz, Stockholms vackraste man. Han är äldre, han känner alla och alla vill framför allt känna honom. De inleder ett förhållande. Eller: hon får i alla fall ligga med honom. Han befaller och hon följer. Deras relation är hemlig, destruktiv, förnedrande. Ett förhållande som står i rak motsats till allt Saga fått lära sig att hon ska vara. Till allt det hon till synes är.

I Karolina Ramqvists nya roman får vi följa en ung kvinna genom ungdomens alla stadier, från de första stegen ut ur barndomen och fram till klivet in i ett självständigt vuxenliv. Det är skrivet med nerv och klarsynthet om en generation pressad mellan uttalade och outtalade krav och en känsla av övergivenhet.

Saga minns mycket väl hur själva födelseögonblicket såg ut. Konstigt vore det annars. Varenda gång hon fyller år visar hennes mamma filmen från förlossningen. Det ögonblick där det lilla barn som blir Saga själv krystas ut.

Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist. Hon lär Saga att det viktigaste av allt är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Kort sagt, en sådan kvinna som Sagas mamma är. Och som dotter till en sådan får man också räkna med att klara sig på egen hand. Saga har längtat efter allt som vuxenlivet innebär. Hon vill ut i staden, erövra dagen och natten.

Första steget är gymnasiet på Södra Latin, nya vänskaper, café au lait, cigaretter och klubbar. Det är Stockholm, det är 90-tal, och Saga tar sig snabbt in i de inre kretsarna. Hon och hennes kompis Pauline lär känna de rätta människorna, får ligga, festa och vara fria. Det är nu allt ska hända och alla vill ha en ung tjej. Samtidigt plågas Saga av en gnagande känsla av leda. Och känslan av att hon borde GÖRA någonting. Som 40-talisterna gjorde vid Grupp 8:s stencileringsapparater och i demonstrationerna för fri abort och dagis. De hade mål och mening. Men vad blev över till kvinnorna i nästa generation? Hur blir man Kvinna?

Ur tomheten försöker Saga vaska fram en egen karta över vilka slag som finns kvar att utkämpa. Saga har länge spanat in Victor Schantz, Stockholms vackraste man. Han är äldre, han känner alla och alla vill framför allt känna honom. De inleder ett förhållande. Eller: hon får i alla fall ligga med honom. Han befaller och hon följer. Deras relation är hemlig, destruktiv, förnedrande. Ett förhållande som står i rak motsats till allt Saga fått lära sig att hon ska vara. Till allt det hon till synes är.

I Karolina Ramqvists roman får vi följa en ung kvinna genom ungdomens alla stadier, från de första stegen ut ur barndomen och fram till klivet in i ett självständigt vuxenliv. Det är skrivet med nerv och klarsynthet om en generation pressad mellan uttalade och outtalade krav och en känsla av övergivenhet.