"Jag ville glömma den flickan. Glömma henne på riktigt, det vill säga, sluta längta efter att skriva om henne. Sluta tänka att jag borde skriva om henne, hennes längtan, hennes galenskap, hennes dumhet och högmod, hennes hunger och hennes blod som sinade. Jag lyckades aldrig."

I En flickas memoarer söker Annie Ernaux sig tillbaka till sommaren 1958, som hon tillbringade som ledare på ett sommarkollo i Normandie. Hon återvänder till sin första natt med en man. För honom betyder natten ingenting, för henne alldeles för mycket. I akten lämnade hon kvar sin egen vilja och hon känner sig nu plötsligt som en slav utan ägare. Sextio år senare inser hon att hon kan sudda ut åren som gått för att undersöka den unga kvinna som en gång var hon. Genom att skriva En flickas memoarer, som tar henne tillbaka till de outplånliga minnena från den sommaren 1958, hittar Ernaux ursprunget till hela sitt skrivande liv. Ett ursprung som är levande, våldsamt och smärtsamt och som är byggt på skam, våld och svek.