Mediedebatterna om svenska språket har varit många och stundtals hetsiga under de senaste åren. Det började med Fredrik Lindströms Värsta språket i tv, där många retade upp sig på vad de ans&ari ...
Mediedebatterna om svenska språket har varit många och stundtals hetsiga under de senaste åren. Det började med Fredrik Lindströms Värsta språket i tv, där många retade upp sig på vad de ansåg vara en alltför tillåtande attityd mot språkfel och förändringar. Det stormade kring förra regeringens beslut att inte lagstifta om svenska som majoritetsspråk i Sverige och under förra året rasade debatten om "blattesvenskan".
Alla är nog överens om att det är viktigt för en nation och för varje individ att ha ett väl fungerande språk. Däremot går nog åsikterna isär om vad som kännetecknar ett sådant språk. Är det att man vet skillnaden på före och innan ? Är det att man inte lånar in en massa engelska ord? Eller är det att man är öppen för förändringar och låter språket växa fritt i takt med att samhället förändras?
Lars Melin kommer inte med några entydiga svar på frågor som dessa. Han visar snarare att språket ofta är en fråga om vett och etikett. Det som är rätt i ett sammanhang kan vara helt fel i ett annat.
De snart tio år som gått sedan boken kom ut i sin första upplaga har varit de mest turbulenta i språkvårdens historia: institutioner, hjälpmedel, attityder, politik och själva språkvårdens inriktning har förändrats. Mycket av det som var sant 1998 är förlegat i dag, och en del av vad som är sant i dag var knappt påtänkt för tio år sedan.
Det är hög tid för en ny upplaga - nu ännu vettigare!