Kärleksbarnet

”’Du var ett kärleksbarn’, sa mamma. Men hon hade ett konstigt sätt att visa det på.
Jag ville verkligen inte skriva den här boken. Jag ville inte minnas hur det kändes att aldrig veta om mamma var nykter när jag kom hem från skolan. Jag ville inte komma ihåg hur det smakade av skräckblandad metall i munnen varje gång hon försökte ta livet av sig. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor.

Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar.

Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna.

”Sådärja, nu kanske du aktar dig för spisen”, sa hon. En liten anekdot hon sedan gärna berättade för andra. Min uppfinningsrika, tuffa mamma. Då var jag stolt över henne.

Nu var det plötsligt obegripligt. Bränna små barns händer. Hur tänkte hon egentligen? Vem var hon, kvinnan som var min mamma? Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att honkunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon?

Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?
Det här är berättelsen om mitt sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull.”
Hillevi Wahl