Den svenska dekadensen är ett oskrivet kapitel. Det råder Ebba Witt-Brattström nu bot på i sin nya studie om Ola Hansson och Laura Marholm. Han var den dekadente flanören. Hon en feministisk förgrundsgestalt. Tillsamma ...
Den svenska dekadensen är ett oskrivet kapitel. Det råder Ebba Witt-Brattström nu bot på i sin nya studie om Ola Hansson och Laura Marholm. Han var den dekadente flanören. Hon en feministisk förgrundsgestalt. Tillsammans var de litterära banditer.
Dekadens är ett mångtydigt begrepp, kanske mest använt för att beteckna allmänt moraliskt förfall. Men dekadens är också en litterär och estetisk riktning som föddes i Frankrike i slutet av 1800-talet, en reaktion mot den tidiga industrialismens framstegstro, materialism och masskultur. Husguden var Baudelaire, och J.K. Huysmans roman Mot strömmen var den skandalösa kultboken. Andra berömda dekadenter var Oscar Wilde och Rainer Maria Rilke. Men om den svenska dekadensen och dess betydelse för den europeiska litteraturen är mycket litet skrivet. I Ebba Witt-Brattströms studie möter vi det "litterära banditparet" Ola Hansson och Laura Marholm. Han, en skånsk skald, och hon, en balttysk dramatiker, översättare och introduktör av skandinavisk litteratur, möttes midsommaren 1888 och gifte sig i september 1889 i Köpenhamn och levde sedan i frivillig exil resten av sina liv.
I Dekadensens kön belyser Ebba Witt-Brattström hur Ola Hansson tack vare deras förening blev en europeisk kritiker och en av 1890-talet mest uppmärksammade tyskspråkiga författare. Laura Marholm, å sin sida, tecknas som "Ny kvinna" och skandalomsusad författare med stor betydelse för tidens feministiska debatt, bland annat genom efterföljarna Ellen Key och Lou Andreas-Salomé.
Ebba Witt-Brattström beskriver paret Hansson-Marholm som nyckelpersoner i tidens dekadens och svarar på frågan varför deras popularitet upphörde så brådstörtat vid 1900-talet början. Hon visar också att dekadensens tänkande lever vidare i könsfrågan och än idag är en viktig underström i feminismen.