"Borde jag för länge sedan ha blivit en annan?" Nerven i ögonvrån rycker. Den går att känna med handen, men betraktaren ser ingenting. Allt ser ju ut som precis vanligt. I Marie Norins diktsamlingar har det o ...
"Borde jag för länge sedan ha blivit en annan?" Nerven i ögonvrån rycker. Den går att känna med handen, men betraktaren ser ingenting. Allt ser ju ut som precis vanligt. I Marie Norins diktsamlingar har det ofta funnits en längtan efter att kategorisera, att ordna tillvaron efter ett slags mönster där faktiska platser och händelser blandats med fiktiva.
I denna hennes fjärde diktsamling, infinner sig en ny sorts kategorisering. Rösten är mer misstänksam och irriterad. Och genom bokens olika delar rör sig minnena. Små fotografier som måste tolkas och inordnas i den pågående undersökningen. Frånvaro mätt i mil mutiplicerad med år kan bli femhundranittiofyra till exempel. Så långt bort, långt in bilden, finns en far, och den uppmätta distansen säger något om den frånvaro han levt i och gett upphov till. Efter sin roman Kupa, som kom förra året, återkommer Marie Norin nu till poesin.
"Att jag om morgnarna vaknar med en akut känsla av död
Var jag fyra fem sex år? Bar du verkligen mig och min ett år äldre bror? Över den vilda flodens forsande inferno? Om man håller kvar näckrosens blomma drar stängeln ner en i svartan.
Då"
Boken innehåller illustrationer av Eva Maria Ern.