"Kling får läsarens hjärta att bulta hårt och hoppa till vid varje ringsignal. Varsamt, mycket varsamt, målar han fram sin Magnus som den enda betydliga människan i en stad av silhuettklippta obetydligheter. Det är en vacker och ömsint debut som är diskret som en snyftning i eftermiddagssolen."
Jonas Thente, Dagens Nyheter
"Johan Kling visade redan i filmen "Darling" vilken mästerlig och subtil Stockholmsskildrare han är, och även om man egentligen inte skall jämföra två konstarter kan bokens stadsskildring väl mäta sig med filmens. Det är inte jagsvage Magnus som är huvudperson i romanen, det är staden Stockholm i slutet av 1900-talet."
Annina Rabe, Svenska Dagbladet
"Elegant är det, helt enkelt. En klassisk liten flanörroman full med fina detaljer, med skildringar av skuggor och ljus – av aprikosfärgad skymning, stilla dragande moln och grus som dammar över skorna. Prydligt, men också stämningsfullt.
Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd."
Anneli Dufva, SR
"Det är en fullvuxen liten bok. Man sträckläser den obönhörligen, men varsamt."
Björn Wiman, Expressen
"Det är imponerande att författaren så väl lyckas åskådliggöra hur vardagsdialogen, ju mer klischéerna nöts och blöts, töms på betydelse och liv för att av romankaraktärerna istället ersättas av ihåligt prat om exklusiv inredning och spontana semestrar."
Markus Huss, Upsala Nya Tidning
"Det är en liten nätt volym; en bladvändare fylld av glasklart språk och vackra vemodiga bilder från ett sommartomt Stockholm. ”En meningslös skönhet”, som Magnus själv konstaterar. Vad Johan Kling lyckas med är att visa den instrumentella människosyn som banat vägen för svaghetsföraktets renässans i våra dagar. Att läsa ”Människor helt utan betydelse” är som att åka skridskor på tunn is.
En betydelsefull debut."
Mikael Ankarvik, Norra Skåne
"Man får kämpa för att ta sig ur den här romanens kvävande grepp, den flyter lätt men känns ändå som ett konstant tryck över bröstet. Under en lång olustig dag av förnedring, där Magnus rädsla och undfallenhet blir ens egen. Valet av bokomslag är lika exakt. En Stockholmsbild från 1920- eller 30-talet av konstnären Torsten Jovinge, i bleka färger och helt avskalad mänsklig närvaro. Den svaga punkten i ”Människor helt utan betydelse” kunde vara Magnus irriterande flathet. Men just att man tvingas rannsaka sin egen attityd, blir istället en styrka. Kort sagt: Johan Kling är en darling."
Bodil Juggas, Arbetarbladet
"Det är en liten bok, drygt 150 sidor, men med hög densitet. Det som överraskar mest är Klings språk. Rent, utan skönhetsfläckar, med en tvingande poesi mellan orden. Resultatet är exakt och djupt som en Edward Hopper-tavla. Rent stilistiskt är det en inre monolog byggd på dialog hämtad ur dessa vardagsmöten där inte människorna, men väl deras prat, förefaller vara helt utan betydelse och där alla säger en sak och menar något annat. Det är grymt skickligt, språkligt nerkokat, avskalat, effektivt, minerat."
Landskrona-Posten
"I dialogerna finns vackra tomrum, uteblivna ord och fraser som genom sin frånvaro bara blir tydligare och starkare. De understryker det fint utmejslade psykologiska spelet mellan karaktärerna."
Fredrik Borneskans, Borås Tidning
"Jag är som synes kluven, men det är till slut de stilistiska kvaliteterna som lyfter debuten till klart godkänd. Kling kan det här, han har fullständig kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning."
Jens Liljestrand, Sydsvenskan
"Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud. /…/
Nu är februari förstås inte rätt månad att kora årets debutant - men säkert är att Kling blir svårslagen. Hans helgjutna prosa utvinner vikt och innebörd också åt det på ytan betydelselösa. "
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
"Johan Kling har tagit de filmiska grepp han använde sig av i Darling, det plågsamt nostalgiska som lutar sig mot men aldrig faller över mot sentimentalitet, med sig in i romandebuten och gjort det med bravur; med en ömsom böljande poetiska, ömsom vardagligt rappare prosa, gör Kling kamerasvepningar inte bara över en soldäst blasé storstad utan också genom ett helt samhällstillstånd, där varje människa aldrig är mer än det senast presterade, senaste statuspryl inhandlad."
Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren