Årstafrun var inte bara samtida med Jane Austen - hon hade en penna som var minst lika vitter och vass. Märta Helena Reenstierna var hennes riktiga namn, en adelsdam som förde dagbok varje dag mellan 1793 och 1839 på Årsta ...
Årstafrun var inte bara samtida med Jane Austen - hon hade en penna som var minst lika vitter och vass. Märta Helena Reenstierna var hennes riktiga namn, en adelsdam som förde dagbok varje dag mellan 1793 och 1839 på Årsta gård, ett stenkast från Stockholm.
För första gången används nu hela hennes kvarlämnade dagbok som underlag för en biografi - en lika sagolik som sann historia.
Här dyker goda vännen Bellman upp, både på lysande slåtterfester och i den dystra gäldstugan. Hennes pigor är liderliga, super och dansar på "horbaler" - det arbetsskygga "drängpacket" är inte bättre. Årsta gård är allt som oftast ett kokande inferno av tjuveri och otrohet. Kungligheter älskar hon.
Dessa personer är dock bara statister i Årstafruns liv, hjärtat bultar för maken Christian Henrik von Schnell och sonen Hans Abraham. Maken mötte den då tjugoåriga Märta Helena på en bal, fettisdagen 1774. Året efter var de gifta och snart föddes fyra gossar och fyra flickor - en lycklig familj.
Men så börjar tragedierna avlösa varandra, och när sjuttonhundratalet går mot sitt slut finns bara maken och en enda son kvar. Sonen Hans Abraham växer upp till en opålitlig person, som stjäl, sätter sig i skuld, super, och förlorar sitt namn och goda rykte.
Dessa händelser präglar Årstafrun. Å ena sidan lever hennes gamla jag kvar - hon är kvick och charmerande, älskar att åka på utflykter och att vara festens medelpunkt på bjudningar. Hon kan dansa hela natten och sedan återvända till Årsta på morgontimmarna. Å andra sidan följer saknaden efter de döda barnen henne som en skugga, och tar sig uttryck i hårda omdömen mot omgivningen - en undertryckt sorg som ofta gränsar till raseri.
Och allt medan hennes värld rasar samman försvinner maken in i dimmornas värld. När situationen inte verkar kunna bli värre inträffar en katastrof som fyller återstoden av hennes liv med ett hjärtskärande vemod. Som Årstafrun själv uttryckte det - "Vad jag ägt och förlorat! Allt."