Ängslan över att inte räcka till som förälder, att det ska vara något fel på ens barn, känslan av hjälplöshet när ingen förstår ens oro är huvudtemat när Mats Kempe å ...
Ängslan över att inte räcka till som förälder, att det ska vara något fel på ens barn, känslan av hjälplöshet när ingen förstår ens oro är huvudtemat när Mats Kempe återvänder till novellformen.
"Större delen av den arbetstiden pratade vi i stället om barn. Våra döttrar. Ja, vi har båda enkom döttrar. Två var. Hans sju och fyra. Mina tre och fem. Och han har ytterligare ett barn på väg. Kaffet i kopparna hade svalnat. Kollegieblocken låg lediga på laminatbordet. Och vi pratade om kärleken till dem - den vildsint starka. Oron. Skulden. Glädjen. Bristen. Och den egna lurande längtan efter bekräftelse som ofta letade sig in emellan - ställde sig i vägen."
Mats Kempes nya noveller är berättade av några återkommande personer ur olika perspektiv. De flesta är föräldrar med barn på samma förskola. Till formen är texterna ganska olika, men de präglas allesammans av en psykologisk skärpa som har få motsvarigheter i svensk prosa i dag. Och de vävs samman till en drabbande bild av hur svårt det kan kännas att vara förälder i vår tid.