"Utmed vägen strömmar vatten från floden Swat genom handgjorda kanaler in i byarna. Skrattande pojkar kastar sig ner i det bruna vattnet; vi reser genom ett landskap helt utan kvinnor. Talibanernas inlyftande här blir allt s ...
"Utmed vägen strömmar vatten från floden Swat genom handgjorda kanaler in i byarna. Skrattande pojkar kastar sig ner i det bruna vattnet; vi reser genom ett landskap helt utan kvinnor. Talibanernas inlyftande här blir allt starkare."
Pakistan är en berättelse om paradoxer. Här möter toleranta sufi-traditioner militanta islamistiska rörelser. Här bryts den rika litterära urdu-kulturen mot stamkulturer där endast en liten del av befolkningen kan läsa och skriva. I det kärnvapenbestyckade Pakistan lever en tredjedel av befolkningen under fattigdomsgränsen, men statens insatser för de fattiga är små. Förlorar man arbetet, blir sjuk eller tvingas fly undan naturkatastrofer finns liten hjälp att få. Men hur är det egentligen att leva i Pakistan, och vad ligger bakom de händelser vi har sett, läst och hört om?
Henrik Chetan Aspengren söker svaren i såväl historien som i samtal med vanliga människor i de stora städerna och på landsbygden. I Pakistan möter han stor fattigdom, men också stor generositet. Han möter extremism, men också kamp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett drägligare liv. Han ser hur Pakistan nu kokar av frustration, något som märktes redan då landet bildades för snart 65 år sedan.
"Pakistanier vill att Pakistan ska vara annorlunda än andra länder, och i sina berättelser om livet jämför inte människorna sin vardag med livet i väst. De jämför inte heller livet i Pakistan med livet i andra länder i Sydasien, Centralasien eller Mellanöstern. I stället jämför de det Pakistan som de lever i med det Pakistan som de uppfattar att de har blivit lovade. Och vid denna jämförelse finner de sin vardag komma till korta. De upplever ingen jämlikhet. De känner ingen säkerhet."