Få saker är lika laddade som moderskapet, och det är svårt att föreställa sig något som rymmer så mycket: symbioser och separationer, hopp och förtvivlan - det mest gudalika och mest kroppsliga i ...
Få saker är lika laddade som moderskapet, och det är svårt att föreställa sig något som rymmer så mycket: symbioser och separationer, hopp och förtvivlan - det mest gudalika och mest kroppsliga i människan.
Detta är något som blir tydligt i Patricia Lorenzonis Mama Dolly, en blodig konfrontation med bilder av moderskap från hela världen: Det finns inget lagom när det kommer till mödrar, allt dras till sin spets.
Här samsas jungfru Maria med fåret Dolly, La Llorona med Alienfilmernas Ellen Ripley, Medea med Loretta Lynn - ett antal modersfigurer: lyckliga, tragiska eller parodiska. Vi får läsa om bortbytingar och aborter, fertilitetssymboler och -demoner, manliga mammor och danska spermabanker. Och mitt i denna kulturhistoriska betraktelse - som spänner över årtusenden och kontinenter - hittar vi även en djupt personlig berättelse om rädslan för och längtan efter barn.
För ingen av oss kommer undan, moderskapet når oss på djupet. I sin överväldigande närvaro eller lika överväldigande frånvaro. Alla har vi en relation till mödrar; om inte annat till vår egen..