Daniel Sjölin är född 1977 i Bålsta, uppvuxen i Sollentuna och bosatt i Stockholm. Han var programledare för SVT-programmet Babel och har varit verksam som litteraturkritiker i SvD och BLM.

Hösten 2002 debuterade han med romanen Oron bror. Två år senare kom Personliga pronomen. För denna belönades han 2006 av Svenska Pen-klubbens styrelse med Berns-priset. Motiveringen löd:

"För hans skoningslösa skildringar av det moderna svenska klassamhället, som det yttrar sig i Stockholms segregerade förorter. Inte minst visar Daniel Sjölin i sitt skrivande hur språket kan stänga in människor etniskt och socialt; detta på en prosa som ömsom kittlar, ömsom gisslar och piskar svenskan ur sin vanliga - förrädiska - instängdhet" 

2007 utkom Världens sista roman. 

En röd tråd i Sjölins böcker är språkets makt över människans minne, tankar och känslor. Sjölin utforskar den traditionella romanformens grunder genom att pröva människans olika sätt att varsebliva verkligheten, där språket är de ögon vi ser med. Oron bror handlar om en pojke som bara är drygt ett år och lär sig tala, berättad ur barnets eget perspektiv. Personliga pronomen gestaltar en medelklassfamilj och visar hur språket fjärmar oss från varandra när yta och djup byter plats. Världens sista roman handlar om var språket slutar. Finns det något bortom språket? Eller ännu hellre: Finns där någon? Den resa som i debuten påbörjades med surrealistisk optimism och som vändes till en cynisk språkpessimism, avslutas nu i bitter förtvivlan över människans oförmåga att med språkets hjälp nå ens en centimeter utanför henne själv. Mitt i skottgluggen står förstås författaren, som genom sitt yrke förstör kärleken genom att med språket hjälp abstrahera och professionalisera känslorna. Författaren undslipper aldrig sin självupptagenhet, sin inbillade godhet och sin pretentiösa självömkan. Återstår bara att frossa i självbekännelse, även om bekännelsen är ren lögn. Finns det något alternativ?

Nja, den som i kokett vredesmod försöker krossa språket med hjälp av ord, kanske finner att ett sådant uppdrag inte är författarens utan narrens. Så är heller aldrig skrattet långt borta i Sjölins romaner. Att skrattet sedan fastar i halsen, beror på att det är i halsen som orden bor.

Priser och utmärkelser: