Faïza Guène

Foto: Christine Tamalat

Utforska författaren

Faïza Guène är född 1985 och fick som nittonåring sitt genombrott med romanen Kiffe kiffe imorgon, såld i över en halv miljon exemplar i Frankrike och översatt till 26 språk. Boken belönades 2007 med Peter Pan-priset av IBBY. Efter ett upphåll på fyra år utkommer hon nu med sin största romansatsning hittills, En riktig man gråter inte. På sitt oefterhärmliga språk skildrar hon integrationens alla avigsidor och kopplingarna mellan identitet och kultur.

Utgivning

Om boken

Det är den 11 september 2001. Hela världen är i chocktillstånd efter terrorattacken mot World Trade Center. Hemma hos den algeriska familjen Chennoun i Nice äger en annan sorts kris rum. Äldsta dottern Dounia slår igen dörren med en smäll för att leva sitt liv som en fri, självständig och
yrkesarbetande fransyska.

Hon är färdig advokat och tänker ge sig in i politiken. Kvar i familjen blir brodern Mourad och lillasyster Mina.

Åren går. När Mourad, numera högstadielärare, möter sin storasyster på en lunch hos den svenske ambassadören i Paris visar det sig att tiden inte läker alla sår. Det blir en kraftmätning utan like när de två drabbar samman i en diskussion om invandring, integration, identitet och händelserna i den egna familjen.

Läs mer

Faïza Guène

En riktig man gråter inte

Om boken

"Alla känner mig här. Jag är Jojo eller 'Skridskobanan' för stamgästerna. Jag kallas så för att jag så att säga har rätt mycket flint. Egentligen är den ganska ny, för i tonåren var min kalufs verkligen nåt att visa upp. Bakifrån såg jag ut som Dalida. Av ren nostalgi låter jag håret växa i nacken trots ödetomten uppe på skallen. Jag drev café Balto. Det vore fel att påstå att nån ansträngde sig när namnet skulle hittas på - Balto heter ju varenda liten skitbar. Det är kvarterets bar, tobaksaffär och tidningskiosk. Kvarterets lunga. Och spypåse. […] Jag badar i mitt eget blod, naken, jag ligger i en underlig ställning, jag trodde jag skulle se livet passera revy som i en film, men det är dumheter. Jag hör bara några röster."

Joigny-les-deux-bouts är en sömnig förort i slutet av en pendeltågslinje i Paris ytterområden. Normalt sett händer det inte någonting alls av intresse här. Ända tills nu, vill säga. Barägaren Joël Morvier har hittats knivskuren till döds och borgmästare Pierre Ledoux försöker lugna samhällets invånare. Lokalpressen frammanar bilden av en sympatisk och älskad man. Stamgästerna på Balto tycker annorlunda. Jojo var en elak rasist som ingen ville umgås med, om det inte varit för hans bar-tabac. Var Jojo i själva verket en mycket ensam man som led en tragisk död? Versionerna går starkt isär när de mordmisstänkta stamgästerna på Balto kallas in till förhör för att redogöra för händelseförloppet.

Vem utförde dådet? Var det Mme Yéva som brukade köpa sina cigaretter hos Jojo och tvingades utstå hans eviga tafsande? Eller hade hennes arbetslöse man Jacquot fått veta vad som pågick, rest sig ur tv-soffan och utkrävt hämnd? Var det deras son Tani, som slog ner yrkesvägledaren för några månader sedan och relegerades från skolan? För det kan väl inte vara Yeznig, Tanis lillebror, som är förståndshandikappad och inte kan prata rent trots att han är en bjässe till trettonåring?
Sanningen blandas friskt med lögnen när Faïza Guène visar upp en ny och mörkare sida av sitt författarskap. Samtidigt bär Sista beställningen på Balto hennes unika kännemärke: den rappa och tuffa förortsslangen och den svarta humorn, den knivskarpa sociala satiren.

Läs mer

Sista beställningen på Balto

Faïza Guène

Sista beställningen på Balto

Om boken

Alhème är 24 år. Hon bor i Parisförorten Ivry med pappa, "Bossen", och lillebror Foued, som är 16. Alhèmes mamma blev oskyldigt offer i en terrorattack i Algeriet 1992 och familjen flyttade då till Frankrike. "Bossen" är en udda figur, som efter en olycka på bygget där han jobbade blev lite snurrig i skallen. Nu är det Alhème som måste se efter honom, trots att hon har fullt upp med att hålla koll på brorsan, som i sin tur är på väg att bli en riktig värsting och nu när han fyllt 16 riskerar att utvisas till Algeriet.

Men hon har ju annat att göra också: de underbetalda korttidsanställningarna via ett bemanningsföretag avlöser varandra, var tredje månad måste hon stå i den förnedrande kön hos polisen för att förnya sitt uppehållstillstånd, och så försöker hennes tjejkompisar para ihop henne med det ena miffot efter det andra.

Drömmar för dårar är en ömsint och bitterljuv skildring av livet i förorten. Faïza Guène lånar ut sin mycket samtida och språkligt innovativa röst till sin huvudperson som både är ung och naiv och känner det som om hon redan levt tusen liv. Minnet av en lycklig barndom i Algeriet lever kvar hos henne, liksom drömmen och hoppet om att saker och ting ska bli bättre.

I denna den andra, och mycket efterlängtade, boken av Faïza Guène har huvudpersoner mognat, liksom författarens stil. Faïza Guène vill skriva om drömmar för förortsfolk där just att drömma blivit så svårt.

Läs mer

Drömmar för dårar

Faïza Guène

Drömmar för dårar

Om boken

19 år gammal debuterade Faïza Guène med denna charmerande och samtidigt allvarliga skildring av Doria som bor i en ghettoliknande förort till Paris med sin mamma.

Doria är 15 år och bor i en förort nordost om Paris. Mamman jobbar som hotellstäderska på Formule 1 och pappan har flyttat tillbaka till Marocko och gift om sig med en yngre kvinna.
Kiffe kiffe imorgon är en dagboksliknande skildring med den unga Dorias tankar om hur det är att alltid ha ont om pengar, bära begagnade kläder och bli retad för det, om socialtanterna som vill väl men som bara känns nedlåtande, om hur det är att vara ung muslimsk kvinna. Doria flyr in i fantasier hämtade från tv-såpornas och damtidningarnas värld. Drömmarna lever hand i hand med en förortsverklighet som är långt mer extrem än den vi känner till i Sverige, och som vi fick inblick i genom förra höstens kravaller.
Sakta men säkert börjar saker och ting förändras. Det börjar med att mamman får möjlighet att gå en kurs i franska, hon får lära sig läsa och skriva, får väninnor, ett språk, ett nytt jobb, och framför allt en ny självkänsla. Och Doria och hennes mamma får en ny relation och börjar så smått se fördelarna med att vara utan pappan.
Doria berättar om bindor, tv-program och polisövergrepp med samma fjäderlätta ton och självklara sätt. Den politiska bottnen i romanen gör den till mer än bara en tonårsskildring.
Titeln är en ordlek som får sin förklaring i boken: "'Haha, sådärja, nu börjas det. Så nu är det slut med det där kifkif imorgon, samma sak dag efter dag, som du alltid brukade säga, eller?' Det stämmer faktiskt. Det hade jag nästan glömt. Men Hamoudi minns minsann. När han påminde mig om det började jag nästan gråta. Sådär sa jag alltid när jag mådde dåligt och när mamma och jag var alldeles ensamma: kifkif imorgon också. Men nu skulle jag uttrycka mig annorlunda. Det skulle bli kiffe, kiffe imorgon, från verbet kiffer som betyder gilla. Wow. Kom det där från mig?"

Kiffe, kiffe, imorgon belönades 2007 med Peter Pan-priset av IBBY.

Läs mer

Kiffe kiffe imorgon

Faïza Guène

Kiffe kiffe imorgon