Hernán Rivera Letelier

Foto: Daniel Mordzinski

Utforska författaren

Hernán Rivera Letelier växte upp på Atacamaplatån i norra Chile i ett litet gruvsamhälle där man utvann salpeter. Hans föräldrar var nästintill analfabeter och starkt troende, medlemmar i traktens evangeliska församling. Den enda tillåtna litteraturen i hemmet var förstås Bibeln som Rivera Letelier läste från pärm till pärm och på så sätt lärde sig läsa.
När salpetergruvan lades ner flyttade familjen till Antofagasta där modern hastigt avled. Famliljen skingrades och Letelier fick ta hand om sig själv vid elva års ålder. Han överlevde genom att sälja tidningar och höll värmen genom att gömma sig på stadens biografer.

I tjugoårsåldern vann han sin första poesitävling där förstapriset var en middag för två på ett lyxhotell. Tyvärr blev Rivera Letelier inte insläppt pga sin dåliga klädsel. 1990 hade Rivera Letelier hunnit bilda familj, ta jobb i en salpetergruva och skriva in sig på kvällsgymnasium samt ge ut en berättelsesamling på eget förlag. Men det var med romanen La reina Isabel cantaba rancheras utgiven 1995 (Drottning Isabel sjöng mexikanska sånger) som allt förändrades i hans liv.

Romanen vann Chiles största litterära pristävling och gavs ut av storförlaget Planeta. Medan han själv kämpade på i gruvan uppe i norr blev boken en stor framgång i Santiago. Äntligen kunde Rivera Letelier försörja sin fru och fyra barn och köpa ett hus. Idag lever han som förut, sitter på sin bar i Antofagasta och skriver och vill inte ändra på något.
"Jag är väldigt mån om min personliga frihet, jag äger ingen vigselring, ingen slips, inget armbandsur, inget checkhäfte eller kreditkort. Jag är inte medlem i någon förening, organisation eller politiskt parti som kräver att jag ska följa regler, föreskrifter och normer."

2010 tilldelades Hernán Rivera Letelier Premio Alfaguara på 1,2 miljoner kronor för sin senaste roman, Konsten att återuppstå, pengar som hans fru får ta hand om.

Utgivning

Om boken

Jag fick gå och se filmen för att jag var bäst av alla i hela familjen på att berätta filmer. Just så: jag var familjens skickligaste filmberätterska. Snart blev jag skickligast i hela kvarteret och med tiden kom jag också att bli skickligast i hela byn. Vad jag vet fanns det ingen i hela Gruvbyn som slog mig när det kom till att berätta filmer. Och det gällde samtliga genrer: cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer. Och naturligtvis mexikanska filmer, som var de filmer far tyckte allra bäst om. Det var också med en mexikansk film, en med mycket musik och tårar som jag erövrade titeln som familjens filmberätterska. För den titeln var man minsann tvungen att erövra.

Den tioåriga María Margarita har en unik begåvning: hon kan levandegöra och återberätta filmer på ett sådant fängslande sätt att åhörarna tycker att hennes berättelser är bättre än själva filmerna. Den tråkigaste svartvita film förvandlas till en sprakande orgie i färg i hennes beskrivningar och invånarna i den lilla gruvbyn i Atacamaöknen vallfärdar till familjens enkla skjul för att få höra filmerna beskrivas. När en film med Marilyn Monroe, Gary Cooper eller Charlton Heston i huvudrollen kommer till gruvbyns skraltiga gamla biograf skramlar familjen ihop till en biobiljett och iväg skickas flickan för att senare på kvällen under sin pseudonym Santa Fe Delcine åskådliggöra hela härligheten inför en hänförd publik.

Men Maria Margaritas upphöjelse och berömmelse får ett abrupt slut när televisionen gör sitt inträde i familjernas hem och de slutar att gå på bio.

Med denna ömsinta, humoristiskt finstämda och djupt mänskliga berättelse introduceras Rivera Leteliers särpräglade författarskap på svenska. Man skulle kunna kalla honom för Chiles svar på Slas.

Läs mer

Hernán Rivera Letelier

Filmberätterskan