Göran Moldén

Jag var 52 när jag romandebuterade. Kanske hade jag varit på väg länge. Jag minns i vart fall att jag som barn ”skrev” böcker redan innan jag lärt mej skriva – jag ritade bilder med krumelurer under som skulle föreställa bokstäver. I tonåren trodde jag ibland att jag skulle bli författare när jag blivit tillräckligt stor. Sen blev jag verkligen tillräckligt stor och livet kom att handla om helt andra saker: miljöfrågor, politik, fackligt arbete, kärlek, familj. I mer än tjugo år jobbade jag på posten som paketsorterare och brevbärare, och efter det utbildade jag mej till lärare. Det hände att jag skrev för publicering: artiklar, debatt, en radiopjäs, schablonmässiga veckotidningsdeckare för att mata hushållskassan. Men det var liksom alltid ett skrivande i marginalen.

Först efter fyllda 40 började detta ändras. Dittills hade jag alltid känt att jag haft viktigare saker att göra, men nu började skrivandet bli angeläget på ett helt annat sätt. Ibland var jag också arbetslös och hade hyfsat gott om tid. Jag märkte hur jag började ringa in teman och motivkretsar. Ofta handlade det om folk vars begreppsvärldar inte riktigt höll samman längre, om plötsliga glipor och öppningar: ”Här lever vi och allt är som vanligt. Tills…” Ju mer jag skrev desto viktigare kändes det att fortsätta. Jag hade hittat en riktning och det blev möjligt att prioritera verksamheten. En novell publicerades i radio, en annan i Ordfronts debutantnummer 2004. Första romanen blev refuserad överallt, men sen nappade Norstedts på den andra.

Fågelskådaren är berättelsen om en människa som har haft en tro och förlorat den. Ylva heter hon, vilket betyder varghona. Hon har grått hår och kan le så att hörntänderna syns. Livet har ingen mening för henne, men hon kan inte släppa fågelskådaren. Runt omkring flammar hösten upp i klara färger, det är en ovanligt kall oktober. Boken är ingen thriller, ännu mindre en deckare. Kanske finns det ändå ett element av spänning i den. Det är i så fall inte oavsiktligt, men å andra sidan är det inte det elementet som är avsikten heller.

Lögnarens ögon är berättelsen om den 57-åriga Inger som lyckats bra. Barnen artar sej, hon har byggt upp ett litet men vasst företag, bor i villa, trivs med sitt liv. Så drabbas hennes man Jim av en hjärnblödning och dör. Han var konstnär, och i hans ateljé hittar hon teckningar som verkar gjorda av någon helt annan – ångestfyllda och motbjudande. Och om Jim inte var den Jim hon kände, vem är hon då själv? I några plötsliga skov börjar hennes jagbild brytas sönder. Hon kämpar emot och vill fortsätta vara den kompetenta yrkeskvinna hon alltid varit, men det går inte. Sorg och saknad plågar henne, känslan av att vara lurad gör henne bottenlöst arg. Hon försöker hålla masken inför sina vuxna barn, men ingenting hjälper. Ute vräker regnet ner, det är den blöta sommaren 2007. Till slut får hon verkligen något som liknar en förklaring vad Jim beträffar, men vid det laget har hon själv passerat en gräns. Hon förmår inte längre kämpa emot, vill det inte heller. Och varifrån kommer denna egendomliga känsla av förväntan, nästan som en munterhet?