Vad handlar din nya bok Hungerflickan om?
Det är en varm och naken berättelse om Irmeli som är 17 år och bor ensam med sin älskade knaspappa. En knaspappa som är världens roligaste, men som slarvar med maten, spriten och sina relationer och nästan aldrig är hemma. Ensamheten och ilskan växer som en stor hunger i Irmeli. Som ett stort hungermonster som hon försöker mata med mackor och glass, men i stället blir hon bara större och ensammare.
När hon åker till USA som utbytesstudent utvecklar hon en ätstörning som håller på att ta över hennes liv. Det blir en daglig kamp mot det inre matmonstret och omgivningens oförstående och förnekande.
Irmelis halsbrytande humor räddar henne när hon är som allra längst nere på botten.
Boken handlar om ätstörningar och vad som ligger bakom det. Inte sällan finns det ett nedärvt missbruksbeteende i familjen. Men flickor och kvinnor lägger ofta all skam på sig själva. Jag vill med den här boken, som till stor del handlar om mina egna erfarenheter, få kvinnor att fundera på vad det egentligen är vi hungrar efter. Varför vi så ofta använder mat som ett lugnande medel. Varför maten har blivit så laddad för oss i dag. Och varför så många håller på att äta ihjäl sig.
Du skriver om samma huvudperson – Irmeli - som i din förra roman, Kärleksbarnet, Måste man ha läst den för att hänga med i Hungerflickan?
Nej, Hungerflickan är en fristående berättelse. Men jag tror att många kommer att vilja läsa även Kärleksbarnet, eftersom den tar upp familjens tidigare missbruk, alkoholmissbruket.
Vad fick du för reaktioner på Kärleksbarnet?
Oj, massor. Tusentals brev och mail och människor som har stannat mig på gatan och sagt att "det är som om du skriver om mitt liv". Jag brukar likna missbruksbarn vid vandrande krigsveteraner. Vi har överlevt samma krig. Ett hemligt krig där de som skulle ta hand om oss, våra föräldrar, har blivit våra värsta fiender, ett krig där vi knappt har vågat sova om nätterna eftersom vi ständigt har varit beredda på fara för oss själva, våra föräldrar eller syskon. Forskare har visat att barn till missbrukare har samma höga nivå på stresshormonerna i blodet som elitsoldater i krig. Och sedan är det tänkt att vi bara ska gå ut och leva som vanligt! Jo, tjenare. Det funkar inte så. Det måste komma ut någonstans. Medan pojkar blir utåtagerande och många gånger själva blir alkisar, så vänder flickorna det inåt, liksom imploderar, och utvecklar självskadebeteende och ätstörningar.
Vad har du för förväntningar med Hungerflickan? Hur ser ”önskereaktionen” ut?
Jag hoppas att jag kan sätta igång en seriös diskussion om vad som ligger bakom matmissbruk, ätstörningar och annat destruktivt kvinnligt beteende.
Och jag vill att pappor ska förstå hur otroligt viktiga de är i sina barns liv. Hur knasiga de än är. Mammor ska stå för trygghet, pappor för stoltheten. Kanske inte helt politiskt korrekt att säga så, inte ens för en brutalfeminist som jag själv. Men så är det bara. Och det säger jag till varenda pappa jag möter: "Fattar du hur viktig du är?!"
Hur vågar du skriva så självutlämnande?
Ska man skriva en sådan här bok tror jag att man måste skriva så det nästan är på gränsen till att man inte vågar. Annars blir det inte bra. Jag vill beröra, jag tror att det är min uppgift i det här livet, att skriva så det känns i magen på den som läser. Vägen till läsarens hjärta går genom magen, haha.
Sedan lever jag ju i en sådan underbar trygghetsbubbla numera, med min fantastiske man Gunnar och våra tre små barn. Jag är så långt ifrån den där trasiga 17-åringen som man kan komma. Och då känner jag att jag kan bjussa på det här. Jag är lite allergisk mot den perfekta yta som alla försöker visa upp. Alla har sin skit. Någon har sagt att "Om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen vilja byta." Precis så är det.