Den sista dagen i december

"Mariette Glodecks fullkomligt geniala samtidsskildring av ett gäng vänner som kämpar med kvartslivskrisens övervintrade problem i ett decembergrått Stockholm"

Den sista dagen i december

"Ömsint belysande samtidsskildring" /Norra Skåne

"en ömsint och belysande samtidsskildring som visar hur svårt det är att veta vilken väg man ska välja i livet."
Sophie Lossing

Den sista dagen i december

"Mariette Glodeck sätter fingret på känslan av att leka vuxen." /Bella Stenberg

Den sista dagen i december

"Allt sitter som det ska" /Martina Lowden, DN

Den sista dagen i december

"Relationer runt 30 skildras med känslig hand"

"Glodecks fingertoppskänsla vid gestaltningen av de olika personerna är utmärkt, och balansen mellan dem som blir berättelsens centrum och de som hålls mer i utkanten fungerar. Den allvetande berättaren visar upp personerna för läsaren, samtidigt som de genom sina tankar om varandra visar upp både sig själva och de andra. Belysta från olika håll blir de levande på ett sätt som framstår som både vardagligt och fängslande, och jag drivs nästan förvånat framåt i texten av ett begär efter att veta hur det skall gå för alla inblandade. /.../

”Den sista dagen i december” är inte banbrytande litteratur, men den är skarpögd och trovärdig underhållning, i ordets bästa bemärkelse, om relationers möjligheter och omöjligheter på tröskeln till 30."
Paulina Helgeson

Den sista dagen i december

"en mångfacetterad grund som skapar samhörighet med karaktärerna"

"”Den sista dagen i december” är Mariette Glodecks skildring av ett Stockholmsgäng i förändring. Där valen är ödesdigra och vänskap är dyrbar. Trots att berättelsen har en stundtals glassig yta där Medelsvensson kanske inte alltid känner igen sig, så finns en mångfacetterad grund som skapar samhörighet med karaktärerna.

För oavsett om vardagen handlar om att odla star quality som Grammisvinnare eller att köra länsbuss så har de flesta varit där. Eller kommer dit. Där verkligheten stjälper gäng-gemenskapen och vänskapligt umgänge börjar kräva planerat engagemang för att leva vidare."
Karina Johansson

 

Den sista dagen i december

"Månadens bok" /Femina

"Glodeck skriver om kärlek, livsångest och längtan, och får gamla känslor att rumla runt i bröstkorgen. Vilken omtumlande tid det där var ... och så skönt att man inte är kvar."
Kenneth Gysing

En station från Paradiset

"en djupt fascinerande ond saga"

"Ännu en svensk roman i huvudstadsmiljö om unga människors trasiga liv och extrema känslolägen, kryddat med perversa sexlekar? Nej. Intrigen har förvisso karaktären av ett sadomasochistiskt rollspel, men berättelsen växer till en djupt fascinerande ond saga som når sin kulmen i ett gammalt gotiskt skräckhus ­ i Amsterdam."
Magnus Persson, Svenska Dagbladet

En station från Paradiset

Intervju med Mariette Glodeck

Eva Gedin ställde några frågor till Mariette Glodeck som är bokaktuell med En station från Paradiset.

Hur fick du idén till den här berättelsen?
Jag tror att jag ville göra något vackert av min egen oförmåga till lycka. Jag är ett mollstämt instrument. Jag ville skriva en vacker bok om en av vår tids folksjukdomar. Om den där milda grå vardagsdepressionen, den som kan ligga som ett konstant duggregn över livet och som jag är övertygad kommer ur oförmågan att hitta sin egen plats i tillvaron. Varför vi finns här. Urgamla frågor, med andra ord. Slitna tankar kanske en och annan säger. Men jag tror inte på originalitet.

Jag ville skriva en modern saga, med kraft hämtad ur de riktiga sagoikonerna. Trollkarlen från Oz har t ex fått bilda en lös stomme kring min historia, där Dorothy måste flyga i väg till en annan värld för att lära sig att ”there’s no place like home” – att både problem och lösning finns hos en själv. Med mig i arbetet fanns också Törnrosa som sover bakom törnroshäck och Snövit som till synes död läggs i glaskista. För mig är de sagorna starkt förknippade med depression. Om att vara instängd i sig själv och inte bli nådd av livet.

Så uppfann jag min moderna prinsessa: Oknytt, en pojke, som liksom Törnrosa blivit sårad och närmast sover sig genom livet. Oknytt är känslomässigt avstängd för att skydda sig. I den avstängdheten blir till sist vakuumet värre än den ursprungliga smärtan. BDSM-världen blir hans sätt att slå små hål i sin glaskista så att han kan andas. Tills det en dag inte räcker det heller.

Fanns det någon förebild till Oknytt?
När jag först började skriva var Oknytt ett fantasifoster. Hans namn var också ett annat då. Men en sen natt på en klubb i Stockholm så stod han där. På riktigt. Den var väldigt drabbande, känslan av att det var han, att det var pojken i min historia. Till sist kände jag att jag var tvungen att släppa det jag redan hade producerat och börja om, släppa in den här pojken i min saga. Jag kontaktade honom. Hans nick var Oknytt och han var både nyfiken och galen nog för att låta mig låna delar av honom. I ungefär ett år lät jag den Oknytt var, och den han ville vara, påverka min text. På köpet fick jag en speciell vän som fortfarande finns kvar.

Men sedan var jag tvungen att frigöra mig från den verkliga Oknytt och göra min egen figur igen. Jag tror att det här nödvändiga men krångliga sättet att arbeta lade ett extra år till skrivtiden. Och också ett moraliskt dilemma. Jag kände ett sådant ansvar inför den här personen som också var så mycket yngre än jag. Vad skulle han tycka? Hur kunde det jag gjorde påverka honom? Också verklighetens Oknytt har varit på en resa dessa år. Jag är väldigt glad att deras vägar skilts åt så mycket som de har gjort. I början av mitt skrivande upplevde jag dem så lika att jag ofta visste svaret redan innan jag frågade. Men verklighetens Oknytt är så mycket starkare och har också så mycket mer talang att ösa kraft ur än min bokkaraktär.


Huvudpersonerna i boken lever i en polyrelation. Hur funkar den?
Bokens Oknytt lever i en fast bdsm-relation som en gång tagit sin början i tonårsförälskelsen orm. Om orm är en man eller kvinna får man aldrig veta. orm var redan då de först träffades engagerad i ett förhållande med ett par: kvinnan lo och mannen Varg. Och dessa tre driver också en fetisch-klubb tillsammans: Miss Lolos Budoir Bizzarre.  Oknytt blir en del av deras gemenskap och når därmed omedelbart ända in i stadens innersta bdsm-krets. (Förkortningen bdsm står för bondage, dominans, disciplin, submission och sado-masochism för den som inte vet.)

Varg har den dominanta rollen i förhållandet och de andra har lämnat över rätten att själv bestämma  i hårt reglerade slavkontrakt som dock inbördes är individuella. Det är en skyddad värld där sexualiteten kan utforskas under kontrollerade former och där den vanliga penetrerande sexakten knappast har en plats. Här finns också kärlek. Äkta och nära. Men den som själv satt sig i glaskista känner den knappast. Oknytt ser den inte. Han söker kickar och det är därför också allt han får.

Var utspelar sig romanen? Vilka miljöer? Har du gjort research?
Som nämnt så rör sig en stor del av bokens handling i fetisch-kretsar. Det är inte en främmande miljö för mig, men visst har jag gjort en del resarch. Staden Amsterdam kände jag t e x inte från början. Jag har också varit väldigt noga med att respektfullt sätta mig in i även de fetischer och filier jag personligen inte upplever som positivt sexuellt laddade. Men om man vill ha en guidad tur till fetisch-Stockholm så måste jag göra läsaren besviken. Det finns ingen Miss Lolos Budoir Bizzare, inte heller Stoephoer finns på riktigt. Däremot finns förstås verkliga motsvarigheter: en mängd olika klubbar, lite mindre vackra och lite skitigare i hörnen än mina sagoversioner för den som vill gå på upptäcksfärd. Men dessa vill inte jag berätta om. Tycker du om det finner du vägen dit. Det ska inte vara för lätt att följa den vita kaninen ner i hålet.

Var ligger Paradiset?
I boken är Paradiset namnet på ett kafé som ägs av Oknytts moster. Förlagan till det kaféet kan man finna i Stockholm Sibirien på ett taxifik, och i ett annat vasastan-sjapp som heter Miraklet. Och så på en vägkrog i Hasslerör där en kvinna kallad ”Morsan” dag efter dag gav kontinuitet åt lastbilschaufförerna: ”hennes grabbar”.

Men för oss som inte hittat ett sätt att hantera livet än så ligger nog Paradiset alltid en station bort.

Vad är det viktigaste temat?
Röda Vita Rosen kretsade kring vänskap. När jag hade skrivit klart den ville jag skriva en bok med riktigt högromantisk kärlek som tema.

Jag har en stark drift att skapa förståelse. Jag drivs av tanken på att kärlek och förlåtelse som är de största av mänskliga egenskaper kommer ur förståelse. Ja, det är säkert en aning naivt. Men förståelse är min religion. Mitt skrivande är inte främst drivet av språklig upptäckarlust och jag har inte heller vetenskapsmannens vilja att tänja berättandet till dess yttersta gränser. Originalitet har som sagt inget större värde. Människor är inte så originella tycker jag. Vi är rätt lika. De enda som tycks ”normala” är de man inte känner tillräckligt väl än.

Jag drivs inte av att bräcka, knäcka, eller klättra. Jag vill bjuda in människor i min värld. Överföra det jag känner så att vi kan dela inre värld. Jag önskar mig en slags samhörighet i texten. Den där täta underbara känslan man kan få när man är mitt uppe i läsandet och just då upplever boken som lika verklig som världen man lever i. Jag ser det som en slags kärlekshandling. Man uppgår i en annan människa tankar.  Dit vill jag nå. Det är min strävan som författare och idémänniska. Jag är nog lite Anne på Grönkulla.

Sedan ställer jag mig som skribent gärna frågor. Klarar jag att skriva en bok med många karaktärer som alla går att relatera till, som i Röda Vita Rosen? Kan jag skriva en gotiskt saga som jag hade accepterat eller till och med tagit till mitt hjärta när jag var 17-18 år? Kan jag skriva om en karaktär utan att någonsin nämna könstillhörighet? Jag tycker om att ge mig själv sådana uppgifter att lösa.

Hur skriver du? Var sitter du? Vad lyssnar du på?
Hur fördelar du tiden mellan ditt vanliga jobb och ditt författande?

Röda Vita Rosen skrev jag med en mängd bilder framför mig som påminde om mina karaktärer, bilder på skådespelare och miljöer, och jag lyssnade mycket på karaktären Fridas skivsamling.
En station från paradiset skrev jag med hjälp av oerhörda mängder Nine Inch Nails, Depeche Mode och Vast i hörlurarna. (Jag mådde stundom alldeles otroligt dåligt under bokens tillkomst.) Nu är jag så överdosad på svartsyn och gotisk romantik att jag bara lyssnar på swingjazz. Det jag arbetar med just nu kräver tystnad.

Jag tror stenhårt på arbetsdisciplin. Själva hantverket tar tid och måste få göra det. Och det är ju inte roligt jämt. För mig är det oftast så att jag har några smekmånader med en ny idé då allt känns möjligt. Sedan övergår hoppet i frustration och hårt arbete, ofta med känslan av att jag aldrig kommer att kunna lösa min uppgift, att skorna jag satt på mig är för stora. Så en dag landar allt och det blir väldigt njutningsfullt igen. Allt sitter, kvar finns bara slipandet, finjusteringarna. Där någonstans kommer min nästa bokidé också. Och jag känner mig enormt handlingskraftig och kreativ. Sen är det dags för ett och ett halvt års frustration igen...

 

En station från Paradiset

"Hon tråkar inte ut mig."

"För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det."
Marika

En station från Paradiset

Jessika i Bokhora om boken

"Först hade jag lite svårt att förhålla mig till boken och visste inte riktigt vad jag skulle tycka men när handlingen sedan tar oss till Amsterdam släpper denna tvekan och jag börjar uppskatta den avsevärt mycket mer. Den är av den där typen av böcker som gör att man inte slutar tänka på karaktärernas öde när man läst sista sidan, utan historien fortsätter att dyka upp i tankarna långt efter."

 

En station från Paradiset

"En rapp nattsaga"

"Men nej. Jag tog miste. Det visade sig snart att Glodeck kan bättre och vill något helt annat än så.
Hennes fyra gestalter lever sin smärta för att de måste. Hon placerar dem i ett svart dockskåp, i en relation à quatre där tre styrs av den fjärde. Med tanke på mitt initiala motstånd ger det desto mer cred åt författaren att jag med tiden övertygas så fullständigt om kvartettens äkthet, om man nu kan kalla sagofigurer äkta."
Maria Küchen, Sydsvenskan

En station från Paradiset

"Veckans val" i Babel den 16/9

"Stilsäker rövarhistoria om en ung man som flyter runt i sin sexualitet genom ett Stockholm i latexbyxor. En klassisk utvecklingsroman som inte står långt efter Ulf Lundells Jack."
Babel, SVT

En station från Paradiset

Svenska Dagbladet recenserar En station från paradiset

"Det går alltså att göra något som är så här bra, under de här förutsättningarna – varför gör inte fler det då? Det var väl ungefär vad författarna till det så kallade lördagsmanifestet frågade sig härom veckan, eller snarare lovade att de själva skulle göra. Lycka till, säger jag. För det Mariette Glodeck gör i En station från Paradiset är inte enkelt."
Elise Karlsson

 

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.