Glasmannen

"Johan Kling är en stilsäker författare och avlyssnar dialoger lyhört." /Dala-Demokraten

"I likhet med Hjalmar Söderberg är Johan Kling en skarpsynt iakttagare och "Glasmannen" blir aldrig någon poänglös pastisch utan en roman om dagens Stockholm i egen rätt. Johan Kling är en stilsäker författare och avlyssnar dialoger lyhört. Under texten bultar ett varmt hjärta precis som i filmen "Darling" från 2007 där Michael Segerström som den hemlöse Bernard visar att medmänsklighet och värdighet också finns i olyckan."
Lena S. Karlsson

 

Glasmannen

"EEEE" /Elle

Glasmannen

"Johan Kling är verkligen en fantastisk Stockholmsskildrare, helt i Söderbergs efterföljd." /Tidningen Vi

"Han fångar stämningar perfekt, och kan skildra tomhet och ensamhet utan att det blir sentimentalt." /.../

"... en konsekvent fortsättning på ett sympatiskt och begåvat författarskap."
Therese Bohman

Glasmannen

"En välskriven tragedi"

"Johan Kling ger en lägesrapport från ett samhälle sjukt av framgångshets, med människor som är beredda att köra ut sin granne på gatan för ett kliv i bostadskarriären.

Och människor som är satta att hjälpa hellre hjälper sig själva.

Jag gillade Klings språk redan i debutromanen, ett exakt, sparsmakat och välavvägt språk.

I Glasmannen har han utvecklats, slappnat av en aning, och vågat sig på mer färg.

Felix inre monologer som kommunicerar direkt med läsaren är ibland riktigt roliga, åt det mörka hållet så klart.

Dystert? Ja absolut.

Det är en tragedi, men en välskriven sådan."
Cecilia Ekebjär 

 

Glasmannen

"Betyg: 4" /Damernas Värld

Glasmannen

"Det jag gillar med Johan Kling är att han inte porträtterar så mycket en människa som just detta samhällstillstånd. En förlorad stad. En förlorad värld." /Bodil Juggas, Arbetarbladet

Glasmannen

"Kling verkar alltså trivas med att skildra män som det går illa för, och han är en stilsäker skribent."

Glasmannen

"Hjalmar Söderbergs osaliga och sorgsna ande är aldrig långt borta." /HD

"Johan Klings förmår genom sitt distinkta, knappa språk och en välutvecklad förmåga att krypa in under skinnet på denne sympatiska och förlorade gestalt skapa en tydlig och skarp bild inte enbart av sin huvudperson utan i lika hög grad av dagens kalla och inhumana samhälle. Det är en förmåga som sannerligen inte saknar en krävande känsla av smittsam oro och som vidrör något djupt kusligt och tabubelagt."
Crister Enander

 

Glasmannen

"Kling skriver ohyggligt stilsäkert om en man som nästan saknar personliga drag och tar hem många poäng när han med lätt hand lyfter in hans förnumstiga och valhänta resonemang." /Skånska Dagbladet

Glasmannen

"en fin roman, en enkel, klassisk och rörande berättelse om en mycket ensam man i samtidens Stockholm. Inga experiment, bara ett sparsmakat berättande, en tragedi tecknad med fjäderlätt hand." /BT

"Klings språk är sparsmakat och lite ålderdomligt. Men till skillnad från sina litteraturhistoriska föregångare använder Johan Kling en hel del humor när han berättar. När Felix har träffat en tjej på en sunkkrog och börjar fantisera om hur han ska bjuda den snorkiga ordföranden i bostadsföreningen på sitt och tjejens bröllop är det faktiskt roligt. Också. Även om det är djup tragik som ligger som grundton i hela romanen."
Lena Kvist

Glasmannen

"... det är en estetiskt genomförd roman som väcker behov av politisk diskussion. Vem ska trösta Glasmannen?" /DN

"Den här vemodiga boken skapar friktion av blandade känslor. Dels är den en nostalgisk bild av ett gammalt Stockholm, med dess artiga, blyga människor, noga med gångkläderna och okunniga om världen som ekar bortom tullarna, vem behöver sådana? Och roligast av allt: det är en estetiskt genomförd roman som väcker behov av politisk diskussion. Vem ska trösta Glasmannen?"
Ulrika Milles

 

Glasmannen

"Mörk roman om självtvivel" /Metro listar veckas favoriter

Människor helt utan betydelse

"Ett stråk av vemod går genom denna utsökta flanörroman i Hjalmar Söderbergs anda"

"Johan Klings exakt avfattade korta berättelse kan ses som en hyllning till medmänskligheten och prestigelösheten vilka borde vara grundackord för oss i dagens samhälle."
/Jan Gustafson

Människor helt utan betydelse

"den bästa dialog jag läst på länge"

"Johan Kling har ett makalöst språköra och skriver den bästa dialog jag läst på länge. Precis så här låter det när människor pratar, och Magnus tankar är snyggt invävda mellan replikerna. Kling är också väldigt bra på att skriva kort och kärnfullt, men ändå lyckas få med precis de detaljer som krävs för att få karaktäriseringen rätt."

 

Människor helt utan betydelse

"en av årets absolut bästa svenska romaner"

"Jag vill påstå att ”Människor helt utan betydelse” är en av årets absolut bästa svenska romaner. Stramt, snyggt och oändligt sympatiskt. Jag tror och hoppas att vi bara sett början på Johan Klings författarbana."
Johanna Lindbäck, Bokhora

Människor helt utan betydelse

Pressröster om Människor helt utan betydelse

"Kling får läsarens hjärta att bulta hårt och hoppa till vid varje ringsignal. Varsamt, mycket varsamt, målar han fram sin Magnus som den enda betydliga människan i en stad av silhuettklippta obetydligheter. Det är en vacker och ömsint debut som är diskret som en snyftning i eftermiddagssolen."
Jonas Thente, Dagens Nyheter

"Johan Kling visade redan i filmen "Darling" vilken mästerlig och subtil Stockholmsskildrare han är, och även om man egentligen inte skall jämföra två konstarter kan bokens stadsskildring väl mäta sig med filmens. Det är inte jagsvage Magnus som är huvudperson i romanen, det är staden Stockholm i slutet av 1900-talet."
Annina Rabe, Svenska Dagbladet

"Elegant är det, helt enkelt. En klassisk liten flanörroman full med fina detaljer, med skildringar av skuggor och ljus – av aprikosfärgad skymning, stilla dragande moln och grus som dammar över skorna. Prydligt, men också stämningsfullt.
Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd."
Anneli Dufva, SR

"Det är en fullvuxen liten bok. Man sträckläser den obönhörligen, men varsamt."
Björn Wiman, Expressen

"Det är imponerande att författaren så väl lyckas åskådliggöra hur vardagsdialogen, ju mer klischéerna nöts och blöts, töms på betydelse och liv för att av romankaraktärerna istället ersättas av ihåligt prat om exklusiv inredning och spontana semestrar."
Markus Huss, Upsala Nya Tidning

"Det är en liten nätt volym; en bladvändare fylld av glasklart språk och vackra vemodiga bilder från ett sommartomt Stockholm. ”En meningslös skönhet”, som Magnus själv konstaterar. Vad Johan Kling lyckas med är att visa den instrumentella människosyn som banat vägen för svaghetsföraktets renässans i våra dagar. Att läsa ”Människor helt utan betydelse” är som att åka skridskor på tunn is.
En betydelsefull debut."
Mikael Ankarvik, Norra Skåne

"Man får kämpa för att ta sig ur den här romanens kvävande grepp, den flyter lätt men känns ändå som ett konstant tryck över bröstet. Under en lång olustig dag av förnedring, där Magnus rädsla och undfallenhet blir ens egen. Valet av bokomslag är lika exakt. En Stockholmsbild från 1920- eller 30-talet av konstnären Torsten Jovinge, i bleka färger och helt avskalad mänsklig närvaro. Den svaga punkten i ”Människor helt utan betydelse” kunde vara Magnus irriterande flathet. Men just att man tvingas rannsaka sin egen attityd, blir istället en styrka. Kort sagt: Johan Kling är en darling."
Bodil Juggas, Arbetarbladet

"Det är en liten bok, drygt 150 sidor, men med hög densitet. Det som överraskar mest är Klings språk. Rent, utan skönhetsfläckar, med en tvingande poesi mellan orden. Resultatet är exakt och djupt som en Edward Hopper-tavla. Rent stilistiskt är det en inre monolog byggd på dialog hämtad ur dessa vardagsmöten där inte människorna, men väl deras prat, förefaller vara helt utan betydelse och där alla säger en sak och menar något annat. Det är grymt skickligt, språkligt nerkokat, avskalat, effektivt, minerat."
Landskrona-Posten

"I dialogerna finns vackra tomrum, uteblivna ord och fraser som genom sin frånvaro bara blir tydligare och starkare. De understryker det fint utmejslade psykologiska spelet mellan karaktärerna."
Fredrik Borneskans, Borås Tidning

"Jag är som synes kluven, men det är till slut de stilistiska kvaliteterna som lyfter debuten till klart godkänd. Kling kan det här, han har fullständig kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning."
Jens Liljestrand, Sydsvenskan

"Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud.  /…/
Nu är februari förstås inte rätt månad att kora årets debutant - men säkert är att Kling blir svårslagen. Hans helgjutna prosa utvinner vikt och innebörd också åt det på ytan betydelselösa. "
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
 
"Johan Kling har tagit de filmiska grepp han använde sig av i Darling, det plågsamt nostalgiska som lutar sig mot men aldrig faller över mot sentimentalitet, med sig in i romandebuten och gjort det med bravur; med en ömsom böljande poetiska, ömsom vardagligt rappare prosa, gör Kling kamerasvepningar inte bara över en soldäst blasé storstad utan också genom ett helt samhällstillstånd, där varje människa aldrig är mer än det senast presterade, senaste statuspryl inhandlad."
Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren

 

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.