Lynch, Platon och fossiler

torsdag 16 augusti 2012

David Lynch har sagt att det finns ett ställe – någonstans – där alla idéer finns samlade. Då och då bubblar en av dem upp, som från någon märklig djupgasansamling, och så gör vi som författare eller berättare bäst i att fånga dem i flykten. Stephen King använder en liknande metafor och liknar historien man skriver (i dess ideala form) vid ett fossil, som det är författarens uppgift och plikt att föra fram detta till ljuset med så varsam hand som möjligt.

Båda dessa bilder avslöjar en nästan platonistisk syn på berättelsen, som så att säga finns i sin urform och måste ”nedkallas” till vår materiella värld med lock och pock. Jag finner själv denna föreställning ytterst tilltalande. Om inte annat ger den en själv som berättare en förhoppningsvis respektfull attityd till den historia man skriver. Tanken på att den redan ”finns” i någon mening och bara väntar på att födas fram i vår värld gör att man kan se sig själv lite som berättelsens tjänare, och inte bara tvärtom.

Frågan är då hur man skall göra för att ”hitta” berättelsen på bästa sätt. En sak som har slagit mig är hur viktigt det är att vara beredd att leta på många och oväntade ställen. Inte minst har jag själv flera gånger noterat den märkliga tillfredsställelsen i att ta ett fragment ur en annan berättelse man skrivit och övergivit, ändra ett och annat för att ge textbiten ett nytt sammanhang och sedan se hur den fungerar i det nya ”fossilets” kontext. Inte sällan märker man då att texten på sin nya plats får en mycket djupare och mer intressant betydelse än den från början hade. Tidigare okända företeelser i textlagren kan eka mot varandra och visa nya innebörder, där inte ens författaren tidigare såg dem. När man plötsligt hör dessa ekon, som känns så självklara – är det inte att frilägga en ny och helt okänd del av fossilet, som egentligen varit där hela tiden?

Inom bibelvetenskapen (som jag sysslar med i det ”civila”) brukar man ofta ägna sig åt att försöka finna lager i texterna, se hur bibeltexterna vuxit fram steg för steg och gräva sig tillbaka genom deras stratifiering, nästan som en textarkeolog. Jag har många gånger reflekterat över att skrivprocessen i ett skönlitterärt verk kan ha samma kvaliteter – fast med egenheten att man själv får se när lagren kommer till och skapar betydelser tillsammans på ett sätt som inte alltid ens författaren väntade sig. Då känner man sig verkligen som om man tar emot en gåva … och är satt att förvalta den.


Rembrandt. Národní galerie, Prag. Foto: Rebecca Bugge  

/Ola Wikander

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.