Säg fudge och le

måndag 22 april 2013

I år är det ett decennium sedan min första bok Inlåst och andra noveller blev utgiven. Tio år som författare, och mitt veckoslut har jag tillbringat på en allmänmässa i Vasa i Finlands tvåspråkiga Österbotten. Där, inträngd mellan de senaste småbåtsmodellerna, lokalproducerad varm korv, trädgårdstips, blomlökar och reklam för semesterresor till Lappland över julhelgen, fanns det ett eget litet hörn för böcker och två scener, en finsk och en svensk, där författarna skulle tävla om uppmärksamheten med femtio olika sorters engelsk fudge. Oftast vann fudgen. Mitt mest surrealistiska ögonblick var när jag satt och väntade på min tur att uppträda och fem paljettbeströdda akrobater i tolvårsåldern, klädda i glittrig spandex, sprang förbi.

Författare brukar ofta säga att det inte finns något som tar en ner på jorden lika effektivt som mässor eller boksigneringar på olika håll i landet. Det finns ingen garanti för att publiken verkligen dyker upp. Ingen garanti för att nån bryr sig det minsta om det som författaren har skrivit. Det är en kamp på liv och liv, och ofta är det den potentiella läsarens liv som vinner, det som pågår någon helt annanstans än i det lilla, dammdoftande bibliotek där författaren förgäves sitter och väntar. Hur stor författaren än tror sig vara så kanske det bara finns tre andra i Kristinestad som också tycker det, och två av dem jobbar på biblioteket.

Det har pratats mycket om det enorma trycket på bokbranschen just nu och alla de förändringar och utmaningar som den står inför, så det tänker jag inte gå in på. Det som däremot slår mig, nu när min senaste bok Asfaltsänglar har nått Sverige, och också kommer att nå Holland och Tyskland någon gång nästa år, är hur lik de övriga underhållningsbranscherna, bokbranschen, författarbranschen har blivit. De författare som verkligen kan räkna med att leva på sitt skrivande producerar kokböcker, självhjälpsböcker eller böcker om trädgårdsodling. Helst ska man vara lite känd redan från tidigare. Den nya generationens unge Werther får däremot lida alldeles i fred. Det pratas också mycket om hur man inte kan leva på skönlitteratur, och i synnerhet inte på att skriva dito, men jag har levt på att skriva skönlitteratur i tio år. Det är magert, men det går. Nu, när jag äntligen har lyckats nå utanför landets gränser, har jag också insett att det inte nödvändigtvis är de mest ”begåvade” författarna som lyckas väcka mest intresse. Det är de som jobbar hårdast, vill det mest (och även visar det) och har de bästa agenterna. Alltså som i vilken annan underhållningsbransch som helst.

Samtidigt skiljer sig bokbranschen från de övriga tokbranscherna på ett väsentligt sätt: det finns inget snabbt sätt att ta till sig litteratur. Boken består av x-antal sidor som varje läsare tar sig igenom så snabbt eller långsamt som han eller hon vill eller kan. Det finns inga enkla lösningar. Man kan knappast snabbspola sig igenom en ljudbok och på det sättet tro att man kan fuska sig till hela upplevelsen. Långsamhet är bokens gissel, men också dess särprägel. Det måste finnas tid i vår hektiska tillvaro att sätta sig ner och bara läsa. Därför upplevde jag faktiskt en stor njutning av att sitta på mässan i Vasa i två dagar under vilka jag signerade hela tre böcker. Varje bok är ett stycke tid jag ger åt en läsare, som sätter sig ner på sin favoritplats, eller varför inte i väntrummet eller på bussen, och ägnar mig och mina ord några timmar av sitt liv. Om jag skulle ha erbjudit läsarna en påse fudge på köpet kanske jag skulle ha sålt betydligt flera exemplar av boken.

/Johanna


NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.