Tolkning och historia

onsdag 05 februari 2014

Vad är exegetik, och vad har den med historia att göra?

Ordet i sig betyder ”tolkning”, och i inomreligiösa sammanhang syftar det på lärd tolkning av de heliga texterna. Men vad betyder ordet i vetenskapliga sammanhang? Jo, då syftar det också på tolkning och analys av religiöst centrala texter, fast inom akademins ramar använder man sig framför allt av vad som brukar kallas ”historisk-kritiska” metoder. Det är ett uttryck som ofta misstolkas. Det handlar inte om att vara kritisk i den meningen att man sitter och tycker illa om något; betydelsen av kritisk är här snarast ”analyserande”. Och den klassiska bibelvetenskapen är historisk-kritisk. Det handlar alltså till stor del om att läsa texterna (i detta fall Gamla testamentets texter) som historiska dokument, som uppstått i en viss kultur, i ett visst språkområde och under vissa givna politiska och sociala betingelser. Det är nämligen mot denna bakgrund de gammaltestamentliga författarna lät sina idéer eka: om vi inte kan mentalt rekonstruera något av denna miljö – och första det hebreiska språk på vilket texterna är skrivna – kan vi inte djupare förstå den textsamling som haft ett så ojämförligt inflytande på världens idéhistoria.

Som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg har många av Gamla testamentets texter själva ett starkt historiskt anslag, om än inte riktigt i samma avseende som modern historievetenskap. Stora partier i GT utgörs av teologiserad historieskrivning, där man försöker förstå politikens rörelser genom att ana en gudomlig makts hand bakom den – och vice versa försöker man använda historiestudiet som ett sätt att få insikt i Jahves väsen.

Värt att notera är att denna ”historieteologi” i GT:s texter verkar ha tillkommit på ett ganska egenartat sätt. Till stor del (om än inte uteslutande) är den en produkt av katastrofala händelser som drabbade israeliterna i början av 500-talet f.Kr., då Jerusalem förstördes av babyloniska härar och det judeiska ledarskiktet fördes i exil till Babylon (i den så kallade babyloniska fångenskapen). Det var i denna situation som några okända israelitiska tänkare började fundera kring hur dessa onda tider kunnat drabba dem. Sitt svar fann de i historien. De skrev ett stort berättande verk om Israels och Judas folk och konungar och bedömde dem enligt stränga, teologiska krav. Hade man hållit sig enbart till Israels Gud, Jahve, och hade man hållit sig enbart till templet i Jerusalem? Alla avsteg från dessa principer fördömde dessa exilskribenter å det starkaste, och i just dessa avsteg såg de anledningen till den militära katastrofen.

Det var inte så, resonerade de, att Jahve varit för svag för att försvara Jerusalem mot babylonierna.  Tvärtom: det var hans vilja som låtit det otänkbara ske, som straff för folkets och konungarnas avfällighet. Med detta historiska resonemang gjorde ett antal anonyma tänkare i exilen sin samtid begriplig för sig själva. Ur dessa nyskapande tankar kom det vi idag kallar Domarboken, Josua, Samuelsböckerna och Konungaböckerna – men de kreativa historieteologerna försvinner namnlösa in i skuggan. Deras tankesätt har styrt människors syn på det gamla Israels och Judas historia i århundraden, men ändå är de märkligt undflyende. Detta är ett problem med mycket av den gammaltestamentliga idéhistorien: att de individuella tänkarna inte går att sätta namn på.

Men dessa exilteologer på 500-talet f.Kr. har alltså det gemensamt med den exegetiska vetenskapen att de tänkte historiskt – men med ett helt annat mål. För dem var målet inte att historiskt förstå texter – utan att skapa texten själva, och därigenom styra synen på sin egen tid och hur den uppstod. Ett sådant högtflygande mål kan inte den vetenskapliga bibeltolkningen ha: den får nöja sig med att rekonstruera, detaljstudera och försöka förstå en av de mest inflytelserika textsamlingar världen producerat, en som varit klangbotten för västerlandets och snart världens kultur i två millennier.

Men det är å andra sidan inte illa. Exegetiken är ett vidsträckt hav – och trots vad jag skrev i förra blogginlägget om Havet som symbol för Kaos kan man säga att just detta hav är både vackert och oändligt fascinerande.

/Ola

-----------

Ola Wikander, född 1981, är författare, doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska. Han har tidigare gett ut böcker om antika språk (t.ex. I döda språks sällskap – nominerades till Augustpriset i fackboksklassen 2006) och forskat om torkesymbolik i Gamla testamentet och i kilskriftstexterna från Ugarit i Syrien.

 

 

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.