Osynliga trådar

fredag 07 februari 2014

En journalist frågade mig apropå skrivandet av Gud är ett verb vilken den största aha-upplevelsen var för mig som författare under skrivprocessen. Frågan förvirrade mig lite; boken handlar ju om vetenskaplig bibelforskning och studiet av antika texter, något som jag sysslar med varje dag i min ”civila” yrkesutövning. Aha-upplevelserna bör väl förhoppningsvis drabba läsarna, inte mig – funderade jag.

Men så kom jag på ett svar. Den största aha-upplevelsen med denna bok (liksom med flera av mina tidigare) var när den var tillräckligt färdig för att jag skulle kunna ”ta ett steg tillbaka” och se vad det var jag åstadkommit. ”Gud är ett verb” är en essäbok om det vetenskapliga studiet av Gamla testamentet och dess värld, och medan jag skrev hade jag ibland en känsla av att de olika texterna stod för sig själva och saknade inbördes sammanhang. Men ju mer färdig boken blev, desto mer tyckte jag mig märka att jag medvetet eller omedvetet byggt in flera ”röda trådar” i den. Frågor om historiesyn, om språkets relation till textproduktionen och –tolkningen, om relationen mellan ”finkulturell” och populärkulturell reception av bibeltexternas innehåll – allt detta återkom. Och frågan om kampen mot Kaos dyker upp både här och där.

Från det hebreiska språkets struktur till Gudsnamnet som verbform, om att söndra källor till att ”bringa ordning ur Kaos”, från Jerusalem som ”helig stad” till konung Josias religiösa reformer och de teologiska svaren på den babyloniska exilen på 500-talet f.Kr. … och nästan till sist en större diskussion om historiesyn i GT– linjer hade helt enkelt skapats genom boken jag skrivit.

Då är frågan: i vilken mån gjorde jag detta medvetet? Säkert en hel del, men heller inte helt. När man ser en textsamling i efterhand har man möjlighet att se olika delar interagera på sätt man inte väntat sig medan man skrev dem. Kapitel och delar få liv och ”talar” med varandra. Detsamma upplevde jag när jag skrev fantasyromanen Serafers drömmar – plötsligt ”ser man” bara hur vissa saker måste hänga ihop, trots att de inte från början var tänkta att göra det. Kanske är detta också en ganska bra analogi för hur de många och väldigt olika texter som utgör Gamla testamentet ”lästs ihop”, hur man både i antiken och nutiden sett trådar mellan dem oavsett om de var medvetet ditlagda eller inte. Så fungerar ofta vårt läsande även av moderna texter – och i och med den enorma påverkan GT haft på senare kultur blir detta en vacker illustration av kreativitet och omläsningsglädje. Och på något sätt gick min bok igenom en liknande process i mitt eget sinne. Är inte det en aha-upplevelse?

/Ola

----------
Ola Wikander, född 1981, är författare, doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska. Han har tidigare gett ut böcker om antika språk (t.ex. I döda språks sällskap – nominerades till Augustpriset i fackboksklassen 2006) och forskat om torkesymbolik i Gamla testamentet och i kilskriftstexterna från Ugarit i Syrien.

 

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.