Två Skilda Världar

måndag 06 oktober 2014

Jag har aldrig skrivit blogg förut. Av någon anledning har jag aldrig fått upp intresset, trots att alla förutsättningar finns. När fenomenet var ”nytt” stod det om Schulman och Plura och Uggla. Jag försökte. Det ville sig inte. Min flickvän läser alla stora bloggar. Blondinbella, Paow. Det är inte meningen att låta fördömande. Tvärtom är det en anledning att jag älskar henne. På kvällarna brukar vi titta på teveserier, och när hon reser sig från datorn för att hämta te passar jag på att bläddra igenom flikarna som är uppe. När hon kommer tillbaka blir hon oftast irriterad över att jag snokar i hennes dator (med all rätt). Men det är bara under pauserna som jag kan uppskatta bloggar. Särskilt kommentarsfälten. Formen verkar legitimera frågor / råd om både totalt meningslösa saker och det allra mest privata.

Som frilansjournalist (och ibland författare) händer det med jämna mellanrum att man inte får sina texter publicerade. JA DET ÄR SANT! Och vissa är man ju till och med nöjd med. Först vill jag lyfta fram en av Sveriges bästa låtskrivare någonsin. Gunnar Danielsson från Ensamma Hjärtan. Tidningen som godkänt intervjun hann gå i konkurs innan texten gick i tryck. Så kan det också gå. Gunnar släpper fortfarande skivor på eget initiativ, jag tycker ni ska köpa dem.

Jag träffade honom för kanske ett år sen, när jag bodde i Göteborg. Jag ville skriva om staden som var ny för mig men gammal för Gunnar. Han beskriver bland annat klasskillnader, som skarpast i Två skilda världar. Det ville jag prata om. I intervjuns första version hade jag beskrivit afrikanska kvinnor som fäster telefonen mot örat med hjälp av hijabs, för att på så sätt ha båda händerna fria för att exempelvis bära matkassar. Redaktören bad mig ta bort det. Det var ”alldeles för schablonartat”. Det tyckte inte jag, jag bodde i Bergsjön och SÅG ju att det förekom. Visserligen är ens blick på tillvaron sällan den rätta eller sanna. Hur som helst tog jag bort det. Så här såg den färdiga intervjun ut. Den fick titeln Verklighetens helvete

                                                   *

Kanske är det först när jag hör Två Skilda Världar, av sjuttiotalsbandet Ensamma Hjärtan som jag verkligen börjar tänka kring Göteborg. Då har jag bott där i ett år, ett händelserikt sådant. Sjukpensionären Carl-Erik Cedvander blir svårt misshandlad på Kortedala torg. Det är ett exempel. Många fler finns att hämta från staden där våldet verkar oupphörligt. Ibland behövs fiktion för att synliggöra samtiden, och för mig sker det genom följande rader:

   I verklighetens helvete ska människokroppen härdas / Från Örgryte till Hisingen är inte långt att färdas / Men ingen kan förneka att det är två skilda världar.

    – Ja, där fick jag till det, säger sångaren och upphovsmannen Gunnar Danielsson när jag träffar honom på det franska bageriet vid Linnégatan, i närheten av hans bostad.

   – Den texten är som alla bra texter, sann. Det är upplevt förutom att jag inte satt på en spårvagn. På den tiden körde jag taxi.

 
Låten är en odyssé genom Göteborgs geografi, sedd från spårvagnsfönstret. Huvudpersonen ser en pälsklädd tant stressa av i Örgryte. Alkisarna bakom henne flabbar rått. Resan går mot centrum och avenyn, där turisterna samlas kring hotell och lyxaffärer. Via Göta älvbron fraktar spårvagnen passagerarna bort från den nybyggda fasaden, vidare till Hisingens industrier och radhus. Där bor inte längre Gyllenhammar eller Cederhök, sjunger Danielsson. Där trängs Nilsson med familj på tre rum och kök.

Två skilda världar inspirerade Janne Josefsson att 1987 göra den omtalade dokumentären På rätt sida älven. Det menar i alla fall Gunnar. Han menar också att rimmet med Cederhök, Nilsson och kök inte skulle fungera idag. Eftersom det sällan är familjen Nilsson som är förpassade till förorterna numera, utan snarare familjen Farah. Men jag bor i Bergsjön, vilket Gunnar också gjort.

   – Jag har varit fritidsledare där, vi satte upp kabaréer. Det var samtidigt som Nationalteatern spelade sina pjäser i förorten. Jag är aldrig där längre. Det om något var annorlunda på sjuttiotalet, att band överhuvudtaget spelade på fritidsgårdar utanför stan. Idag vet jag inte hur det ser ut med kulturen där. Finns fritidsgården kvar?

   Jag svarar ja, men får gå hem och googla. Jo då, visst finns en.


Min förhoppning är att någon som skriver så fantastiskt om klasskillnader, måste ha sett en del. Gunnar Danielsson kom hit 1975, tjugotvå år gammal. Han hade lämnat sitt band Risken Finns som blivit en oväntad succé, i alla fall i relation till hur lättsamt de tog projektet. I Göteborg grundades rockbandet Ensamma Hjärtan. Samtidigt körde Gunnar taxi på nätterna, för att lära känna folk och deras adresser. 

   – Musiken var ren inbillning från början, men på den tiden uppmuntrades kreativitet. Man kunde vara med i gänget även om man var tjock eller ful.

   Taxi på nätterna, musik på dagarna. Det är lätt att förstå romantiken. Taxi Driver visades till och med på bio. I den romantiken ingår också att på nära håll få syn på klassamhället.

   – Jag körde från Örgryte ibland, Lasse Dahlkvist, Charlie Norman och alla de där. Samtidigt körde jag ut ensamma tjejer till Biskopsgården. Det blev så tydligt vilka stora skillnader det var mellan folk och folk, mellan platser och platser.


Raderna om ett segregerat Göteborg är på sätt och vis förlegade. Huvudpersonen ser sin kompis stå och sälja Proletären, idag är det ett vykort från en svunnen tid. Ur ett annat perspektiv är texten mer aktuell än någonsin. Danielsson valde sträckan mellan Örgryte och Hisingen för sin jämförelse, och mellan de stadsdelarna har inkomstklyftorna stadigt ökat. Enligt GP tjänade Örgryteborna i snitt 40 procent mer än invånarna i Biskopsgården, för tjugofem år sedan. Idag har siffran justerats till 90 procent.

   – Många i min omgivning ville framstå som extrema, för att sjuttiotalet var en så politisk tid. Men det var mest snack. Om man tittar tillbaka så var det ganska gulligt. Idag är hoten många fler, från så många håll. Förmodligen skulle låten vara ännu värre om jag skrev den idag, ja.

Resan skulle också kunna gå från Bergsjön till villorna vid havet, på elvans linje. Själv bor Gunnar Danielsson på samma adress sedan tjugosju år tillbaka. Han har blivit morfar och behöver sällan röra sig utanför Linnéstaden. Så är det i de finare kvarteren. Han skriver fortfarande och spelar in låtar, har en trogen klunga lyssnare. Han har bil. Spårvagn åker han nästan aldrig.

/Jack
-----------
Jack Hildén, född 1989 i Stockholm, går Nordens författarskola Biskops Arnö och är skribent på Aftonbladet Kultur. Vi, vi vaktmästare är hans debut.

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.