Maria Annas

Åtta frågor till Katarina Kieri

Katarina Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap. Hon rör sig i skrivandet mellan poesi, dramatik och prosa, och skriver för såväl vuxna som barn och unga.
fredag 09 oktober 2015

Skrivandet av en bok har ofta en tydlig startpunkt. Vilken var din startpunkt till den här boken?

Jag har en bestämd känsla av att den dök upp som ett första hisnande andetag under en vecka sommaren 2013 när jag själv höll i en skrivarkurs för ungdomar på Wiks folkhögskola. Minns inte de exakta omständigheterna, men antagligen var det tätheten och energin hos ungdomarna, i rummet och i deras texter som förde mig in i ett särskilt skrymsle i mig själv.

Titeln är Vårt värde - Vilka är vi? Och vad är det för värde vi talar om?

Jag har mina far- och morrötter i det finsktalande Tornedalen i norra Sverige. Mina föräldrar, födda i slutet av 1920-talet, tillhörde den generation barn som utsattes för den mycket starka försvenskningspolitik som fördes där. Den fick till effekt att många, många lärde sig att skämmas för sitt språk och sin kultur, och väldigt få förde vidare sitt modersmål till sina barn. När min mamma talar om sin sexåriga folkskola säger hon: "Vi var ingenting värda." Det är förfärligt. Men hon säger "vi", hon betraktar sig som en del av ett kollektiv. Jag har påverkats mycket av hennes formulering, av sorgen och kraften som finns i den, och jag har låtit den färga en gestaltning av den tid, den geografi och de politiska omständigheter som jag själv har vuxit upp i.

Ett av de centrala teman i boken handlar om att växa upp i en "trakt som gränsar till en gränstrakt". Vilken gränser handlar det om?

Rent konkret handlar det om en nordlig uppväxt i det svensktalande Luleå med starka band till det finsktalande Tornedalen. Precis så såg min egen uppväxt ut.

Det här är en bok som också handlar om allt som inte sägs, om en stumhet, om sorg som inte får uttalas. Vad gör det med människorna det handlar om/med familjen?

Jag får lust att parafrasera Anna Höglunds boktitel "Om detta talar man endast med kaniner" och säga: Om detta talar man endast med mycket små bokstäver. Om detta talar man endast i bisatser och i marginalen. Men om jag ändå ska försöka formulera något, så tror jag att det gör människorna i familjen mycket starka och mycket sårbara.

Det finns en drastiskt, humoristisk ton i berättarrösten. Hur gör du för att hitta "tonen"?

Jag föreställer mig att jag sitter i en pulka högst uppe på Skurholmsberget i Luleå, och att jag åker nerför i en rasande fart och tar hela staden och hela universum i besittning.

Vill du säga något om språket i boken?

Mina föräldrar förde inte sitt modersmål, finska (numera benämnt tornedlasfinska eller meänkieli), vidare till mig. Jag har aldrig kunnat tala det, men det fanns runt mig under hela min uppväxt. Liksom den svenska som talas i Tornedalen. Liksom lulemålet och andra dialekter i Norrbotten. Liksom rikssvenska. I Vårt värde finns alla dessa språk, samt ett slags hittepåfinska som bygger på hur jag har uppfattat tonfall och språkliga konstruktioner.

Du har ju också skrivit många böcker för barn och ungdomar. Är det skillnad på att skriva för vuxna och för unga?

Varje bok jag skriver, oavsett till vilken ålder den vänder sig, kräver sin ton, sitt temperament, sitt landskap. Men jag tycks hysa ett stort intresse för den unga människan.

Vem skulle du vilja sätta den här boken i händerna på?

I all ödmjukhet skulle jag vilja ge den till alla som inte har förstått vilka oerhörda konsekvenser gränsdragningen 1809 fick, när Sverige förlorade sin östra del till Ryssland. Och till alla som har förstått det.

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.