”Det var ingen skillnad mellan mig och jobbet”

Datum

16 Januari 2017

När Aleksander Perski och Joanna Rose skrev boken Duktighetsfällan för åtta år sedan trodde de att utmattningen hade nått kulmen i Sverige. Nu vet vi att det bara var en from förhoppning, vilket inte minst Dagens Nyheters artikelserie om stress visat. Antalet sjukskrivna i psykiatriska diagnoser ökar igen och de som är mest utsatta är kvinnor i åldrarna 30-49 år. Duktighetsfällan kommer nu i en nyutgåva och i dag publicerar vi texten om Annika som drabbats av sin duktighet. 

***

Annika

Det var ingen skillnad mellan mig och jobbet. Jag kände inte igen mig själv, hade så mycket ångest. Och från att alltid ha sovit så bra började jag helt plötsligt vakna supertidigt varje morgon. Och tankarna rullar hela tiden, jag drömmer bara jobb hela tiden, det liksom förföljer en. Och jag tänker att jag inte ska tänka på det mer, inte tänka på det mer, inte tänka …

När vi träffar Annika har hon ett par år kvar till 30, och har tampats med sin sjukskrivning i åtta månader. Nu känner hon nästan att hon har lämnat det värsta bakom sig. Fast för bara ett par veckor sedan trillade hon dit igen, och håller på att ta sig upp ur den svackan.

Det blev olidligt i mitten på februari förra året, jag hade mått allt sämre sedan hösten, kunde inte sova. Ångest har jag haft hur många år som helst, och den här jätterädslan att misslyckas har jämt varit stark hos mig ända sedan jag var liten. Det är vad som har styrt mig, men på något vis har jag kunnat leva med det, det har funkat ändå.

Nu var jag jätterädd och mådde jättedåligt, och började känna att jag inte orkade, men visste inte vad jag skulle göra med det, vart jag skulle vända mig. För jag går aldrig till läkare annars. Men så ringde jag till min vårdcentral på Värmdö och fick komma in. Jag ville ha någon som kunde hjälpa mig snabbt. För det sista jag önskade var att min arbetsgivare skulle få reda på att jag mådde så dåligt. Även om Lars, min chef, nog hade märkt att jag kanske inte mådde så himla bra, han såg väl att jag var stressad. Men det är ju ganska många som är det. Bara min sambo visste hur illa det var.

När jag träffade läkaren grät jag hela tiden. Jag kände bara att nej, jag orkar inget mer, går aldrig mer tillbaka till det här jobbet. Aldrig.

Egentligen blev jag psykiskt utmattad redan på mitt förra jobb. Jag bytte mitt under hösten, så jag var bara provanställd på det nya jobbet, och ville därför inte säga något för jag tänkte att då skulle de kicka mig.

Jag var alltså i rätt dåligt skick redan när jag kom till det nya jobbet från en liten konsultfirma – vi var bara tre stycken där, och vi jobbade jättemycket. Vi hade en rolig chef, men han bara körde på, undrade aldrig hur det var, och strulade ofta till det, så jag fick ordna upp saker hela tiden.

Han ringde mig kvällar och helger. Var inte jag på kontoret kunde han ringa tjugo gånger under en dag på min mobil. Det var den totala stressen och jag bröt ihop flera gånger. En kväll ringde jag till mamma och hon blev jätteorolig för jag sa att nu kör jag in i ett träd och krockar. Jag orkar inte mer.

Det är väl för att jag inte har någon distans. Jobbet har alltid varit allt för mig och när inte det funkar känns det inte meningsfullt att leva. Min chef på den förra firman var jättenöjd med mig. Andra kanske skulle sagt stopp, jag är inte beredd att jobba så mycket. Men jag sa ja till allting. Jag kom inte på att säga ifrån. När han skulle satsa en fin dyr utbildning på mig ville jag inte ens gå den. Men jag sa inte nej, det var ju bra för karriären. Han var förkrossad när jag slutade och det är väl inget konstigt, för jag hade gett allt.

Nu hade jag turen att Lars, min nuvarande chef, hade hört talas om mig genom andra kontakter så han erbjöd mig det här jobbet som jag har idag. Men när jag kom hit var jag psykiskt ur balans och väldigt väldigt trött. Och detta är också en hetsig arbetsplats, med jättemycket press och allt händer snabbt hela tiden, jag var bara inte i fas för att klara av det.

Samtidigt är det ju sånt jag gillar. När jag pluggade i London satt jag på en konsultbyrå som praktikant och hade inte så mycket att göra – det tyckte jag var fruktansvärt. Satt bara och kollade på klockan – nu är det två timmar till lunch. Så vill jag inte ha det!

Men det är svårt att hitta balansen. Nu vet jag ju att det är jag som sätter den största pressen på mig själv. Många andra kan prioritera – ok, jag gör det här men hinner inte med det andra, så det får vänta. Men jag ska göra allt.

Jag sätter ribban så högt hela tiden och har alltid gjort det sedan jag var liten. Men förr hade jag en ganska skön inre trygghet, jag visste att jag dög. Och jag hade aldrig misslyckats, alltid varit bäst.

Det här är ett misslyckande för mig och det känns jättetungt. Att man inte kan jobba som man vill, att kroppen säger ifrån och att man inte mår så bra psykiskt. Men samtidigt är det skönt också. Att äntligen kunna visa mina föräldrar att jag inte klarar allting. För de har styrt mig väldigt mycket, det är för deras skull som jag jämt ska prestera.

Nu när vi har pratat om det så säger de: ”Vi struntar väl i om du städar eller är en hög VD, utan det viktigaste är att du mår bra.” Men det har aldrig varit min bild utan jag har alltid känt mig ganska pressad av mina föräldrar att vara duktig. I allt.

Jag tror att de har velat ge mig mycket sånt som de själva inte fick, mycket uppmuntran – du kan, ingenting är omöjligt – för det har de inte fått från sina föräldrar. Det är väl självklart att de aldrig velat att jag ska må dåligt.

Men ändå har jag känt höga krav från dem ända sedan jag var liten. Redan i mellanstadiet skulle jag läsa läxor och göra bra ifrån mig. Jag minns att mamma satt med mig och sa: ”Men, herregud, det här måste du väl kunna, det där ska du fixa.” Så när jag gick i fyran läste jag läxor tre timmar om dan, det tror jag inte många andra gjorde. För mamma var skolan viktigast. Och pappa pusha­de mig mycket med idrott. Jag spelade tennis på elitnivå och det kändes väldigt kravfyllt och inte särskilt kul. Jag kan inte hantera att förlora, så jag slutade med tennis när jag var kanske femton.

Jag spelade teater och tyckte att det var roligt, fast det har ändå alltid varit pressen som styrde mest, att det skulle vara kul var underordnat de höga kraven. Jag fick alltid huvudrollen, det var väl för att jag var den mest ambitiösa. Man visste att om man ger ­Annika huvudrollen, så kan man lita på att Annika gör sin läxa. Men det var kul också, och det blev mycket teater när jag gick estetisk linje på gymnasiet.

Sedan, när jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, gällde det också en hel del att synas. Fast jag hade jättesvårt för det i början. En roll kan man gömma sig bakom, men plötsligt var jag bara Annika och inte någon roll.

Jag ville fortsätta med teater och sökte in på Teaterhögskolan i Malmö. Men åkte ut direkt. Då tänkte jag att det var nog för svårt, och inte mödan värt – de som kommit in försökte kanske i sju år, och vad skulle jag göra till dess? Dessutom ville både mamma och pappa att jag skulle börja studera, de var alltid lite oroliga för teatern och det kan man ju förstå för det är jäkligt tufft och slitsamt.

Fast när jag sökte till teaterlinjen på gymnasiet kunde jag känna att jag blev lite stöttad. För mig var det ett sätt att hantera gymnasiet, för jag hade läst så mycket på grundskolan att om jag inte hade fått fortsätta med något som jag tyckte om, så tror jag att jag hade klappat ihop redan då.

Jag har ju inte så himla lätt för mig, utan jag har alltid varit beredd att lägga så mycket mer tid än alla andra. I grunden har jag rätt dåligt självförtroende, men jag vet att om jag satsar kan jag bli riktigt bra.

Å andra sidan jobbar jag kanske alldeles för mycket. I grundskolan, till exempel, var det inte många sidor man skulle plugga, så jag lärde mig allt utantill, för då kunde jag vara säker på att inte missa något. På samma sätt gick det till på gymnasiet.

Först när jag kom till universitetet blev jag tvungen att lägga om taktiken, för det går inte att lära sig fem böcker utantill. Man måste fatta något också. Men det gick bra och jag hittade faktiskt ett annat förhållningssätt, även om jag läste mycket mer än alla and­ra. Jag har faktiskt aldrig träffat någon som har pluggat så mycket som jag. Förmodligen skulle jag kunnat läsa hälften så mycket och fått alla rätt ändå, men jag var så mån om att gardera mig, inte ta några som helst risker.

Ändå ältar jag mycket, är aldrig nöjd. Nu försöker jag att jobba på att lämna ifrån mig saker som jag inte tycker är helt perfekta, och det är jättesvårt. Det vore skönt om man kunde lära sig att släppa taget även när det är mindre bra, bara det duger.

Det verkar som att männen har en dold agenda, alltså att de kan tänka på vad de själva vill åstadkomma med arbetsuppgiften. Så har jag aldrig tänkt förut, utan gör man ett jobb är det för att göra det bra. Men att man själv skulle vinna fördelar med att till exempel tänka nätverk eller kontakter blev en uppenbarelse. På det viset kan man fråga sig vad som är viktigt för mig med det här jobbet, och det får andra saker att framstå som mindre viktiga. För vad är ett bra utfört jobb? Det finns ju aldrig något som är tillräckligt bra, så man blir inte nöjd i alla fall. Fast jag har aldrig lärt mig att tänka på det sättet.

Jag har alltid varit ett med jobbet och saknat distans fullständigt. All kritik slår jättehårt, det betyder att jag inte duger – det är ingen skillnad mellan mig och jobbet. Tänk om skolan kunde uppmärksamma det här duktighetssyndromet. Om man bara lärde tjejer att inte vara så duktiga. Om man bara sa – släpp det nu, så viktigt är det inte. Så att plugget inte tog upp så mycket av ens tankar.

Ett sätt att hitta balans är att ha fritidsintressen, något utanför jobbet som engagerar och är kul och som känns viktigt. Idag känner jag att min sambo är mycket viktigare för mig än innan jag blev sjukskriven. Tidigare kunde han tjata varje dag – när kommer du ikväll, jag tänkte vi skulle äta något ihop. Och jag visste aldrig när jag skulle bli klar. Men kan vi bestämma någonting? försökte han. Då blev jag riktigt arg – men jag sa ju att jag inte vet, jag kommer när jag kommer, du får nöja dig med det. Nu i efterhand känner jag att så viktigt är inte mitt jobb att jag inte kan säga när jag och min sambo kan träffas på kvällen.

 

Om man som jag är ett med jobbet får man lära sig att koppla loss lite i taget. Det är först nu som jag har börjat göra något annat än att jobba. På onsdagar sjunger jag i en kör. Det är en sak jag tänkt förut att jag skulle vilja göra, nu gör jag det. Tidigare hann jag aldrig komma iväg och träna, nu spelar min sambo och jag squash ihop varje söndag. Vi hittar också på saker att göra tillsammans, det gäller bara att jag bestämmer mig att lämna jobbet oberoende av vad jag håller på med.

Att lära sig prioritera är ursvårt. Precis när jag skulle börja jobba heltid igen blev det genast för mycket, att prioritera klarar jag inte av själv ännu. När man mår dåligt, är som mest sårbar och behöver mest stöd så får man det minst. Man ska vara duktig även när man är sjuk.

Nu försöker jag lära mig att säga ifrån – nej, det hinner jag inte med nu, jag tycker inte att det är mitt bord … osv. Men jag jobbar i en organisation med enbart män som alla är i 50-årsåldern, har varit högt uppsatta i olika bolag och är väldigt bestämda och jobbar oerhört mycket allihop. Det är inte helt lätt för en 28-årig kvinna att säga ifrån, speciellt med sådana personer som alltid har jobbat mycket och som naturligtvis betraktar det som en extrem svaghet att inte må bra. Min chef Lars har försökt hjälpa mig, men han kan också göra fel och kasta på mig extra uppgifter. Det är ju inte så lätt för honom heller att se gränserna, det är väl upp till mig också att säga stopp.

Det handlar inte om – som för vissa kvinnor – att jag är så snäll att jag bara bryr mig om alla andra utom mig själv. Sådan är inte jag, vad folk tycker om mig privat är lite sak samma, gillar de inte mig behöver vi inte umgås. Men jag mår dåligt av att folk kan tycka att jag inte duger i jobbet. Då blir jag arg och ledsen hemma, men på jobbet håller jag mig.

När blev jag så mesig? Tidigare har jag alltid varit rätt tuff, and­ra har nog trott att jag hade väldigt bra självförtroende, när jag kanske själv inte var så säker. Men jag hade alltid en kaxig attityd när jag växte upp – bortskämt ensambarn, fick alltid som jag ville, alltid bäst och kunde alltid säga ifrån. Jag satte mig upp mot killgänget också.

Nu har jag blivit en sådan flyktperson. Var är den gamla Annika som vågar stå för sina åsikter, säga vad hon tycker? Det var nog det som gjorde att jag klarade mig fint under min uppväxt, jag var rätt nöjd med mig själv. Och helt plötsligt vet jag ingenting längre, kan inget och duger inte till något. Helt plötsligt blev det för mycket, jag förlorade överblicken, hann inte göra saker på ett bra sätt, och sa aldrig ifrån.

Jag har alltid kunnat motivera mig att jobba hur mycket som helst, det har jag lärt mig sedan jag var liten, hela natten om det behövs. Det får kroppen orka med och om jag så måste sitta uppe i tre dygn så gör jag det.

Men jag kan också låta bli att göra något alls. Nu försöker jag att hitta ett mellanting, mellan att köra för fullt eller att vara totalt däckad, att göra lite lagom. Min kille kan slappa. Förut tyckte jag att han var lat, men nu har jag insett att han är ganska smart och har ett bra förhållningssätt till sin fritid och sitt jobb. Det är ju väldigt bra för mig att vara tillsammans med någon som är så lugn, som ser att inte allt är så viktigt och ser till att sakerna får rätt proportioner.

Vi har varit tillsammans i 13 år, och två gånger har jag pluggat utomlands några månader. Tidigt gjorde jag klart för honom att han inte får stå i vägen om jag vill göra karriär, för en sådan kille är det sista jag vill ha. Ingen ska komma och styra mig, det ska vara på mina villkor. Ska du jobba så himla mycket? Ja, det ska jag, har du något problem med det, eller?

Jag har alltid fått styra vår riktning, och han har hängt med. När jag skulle börja studera och flyttade till Lund, så började han plugga på komvux och kom efter ett år senare. Nu har han kommit helt rätt, jag kan bli avundsjuk på att han har glassat sig genom livet, medan jag alltid fick anstränga mig till max.

När jag blev sjukskriven trodde jag inte att jag skulle få något mer jobb alls; jag klarar inte ens att sitta på ICA, det finns inget som jag kan. Det var så fantastiskt att min chef ringde och hörde sig för hur jag mådde och försäkrade mig om att jag får komma tillbaka. Själv trodde jag att jag skulle få sparken, och vad skulle jag göra då? För jag kan absolut ingenting. Men när han ringde och hjälpte mig att komma till Stressmottagningen kändes det väldigt viktigt.

Nu har min sambo och jag bestämt att vi vill ha barn, det kan ju också vara nyttigt för mig att inte vara i centrum jämt. Det är också min dolda agenda, jag vill vara kvar här, jag vill ha lagom krav på mig själv, inte bara fly till nya saker hela tiden, inte ge upp så lätt. Jag har haft fem jobb på åtta år, jag har bytt jobb precis hela tiden, och det beror på att jag ledsnar så snabbt och vill prova något nytt. Men också på att jag har fått så mycket beröm och då växer prestationskraven, jag ska bara bli bättre och bättre. Då är det lättast att gå vidare.

Andra har bara imponerats av att jag ständigt antagit nya utmaningar, men min sambo har hela tiden sagt till mig – nej, du flyr ju bara. När du känner att kraven ökar och att du ska överträffa dig själv, så måste du dra. Jag är egentligen ganska rädd för utmaningar, för om man utmanar sig själv så kan man ju också misslyckas. Det är mitt största hinder – att jag är så himla rädd för att misslyckas och därför vågar jag inte ens försöka. Då byter jag jobb istället.

För jag kan inte strunta i någonting. Hemma försöker jag kanske ibland. Men jag gör allting så mycket mer engagerat jämfört med min sambo så det blir svårt, även om det är han som gör det mesta hemma. Men när han gör det så tänker jag: men herregud, det här kallar inte jag städning. Han gör det inte så bra som jag tycker att man ska göra, utan bara så att tillräckligt bra får räcka. Det har jag svårt för.

Som den gamla gumman som skulle hämta ved i skogen – när hon tog en bit så kunde hon ju ta nästa, tänkte hon. Och när hon tog den så kunde hon ta en till, och så klarade hon inte av att lyfta hela lasset till slut. Så hon började plocka bort klabbarna, hon tog bort en, men då kunde hon ta bort en till … Och så gick hon hem tomhänt. Det är ett problem som väl många tampas med – allt eller inget.

Någon gång hoppas jag att komma dithän att jag kan säga – det här har jag gjort bra, jag kunde ha gjort mer men det här duger. Jag måste nog tänka hela livet på hur mycket jag gör, för att inte hamna i duktighetsfällan igen.

Relaterat

Om boken

Allt fler människor - framförallt unga kvinnor - drabbas av stress och utmattning. 70% av dem som söker hjälp på Stressmottagningen är i trettiofemårsåldern och har arbetat i mindre än tio år. Ändå har de tydliga symptom på utbrändhet som sm sömnsvårighter, trötthet, magproblem, ständiga infektioner och depressioner.
De har hamnat i duktighetsfällan, eftersom de oftast har enorma krav på sig sjäva och förväntningar på vad se ska prestera, enligt Aleksander Perski, stressforskare och chef för Stressmottagningen.

Med den här boken vill vetenskapsjournalisten Joanna Rose och Aleksander Perski beskriva vilka psykologiska krafter och samhällsmekanismer som gör att så många unga kvinnor drabbas. Men de vill också betona att det går att undvika att hamna i fällan genom att finna balans mellan egna krav och lusten samt förmågan, istället för att söka bekräftelse genom prestationer. Här varvas grundfakta med praktiska tips om vad som går att göra.
Boken utkom i original 2008.

Läs mer

Aleksander Perski, Joanna Rose

Duktighetsfällan

Relaterade artiklar

16 januari 2017

”Det var ingen skillnad mellan mig och jobbet”