”En av 1900-talets modigaste romaner”

Läs Johan Hiltons förord till Bengt Martins Sodomsäpplet, årets Stockholm läser-bok.
måndag 30 januari 2017

Det finns två intryck som dröjer sig kvar när man går igenom gamla presslägg om Bengt Martins Sodomsäpplet. Dels hur förvirrade många kritiker tycks bli av boken och dels hur ovana de är vid att diskutera sexuella normer. Året är 1968 och Martin har just skrivit en av 1900-talets modigaste romaner, en bok om självhat och homosexualitet, modersbundenhet och depression. Och om hur homosexuella finns överallt. Ändå är det som om kritikerna bara inte kan låta bli att hemfalla till ett utpräglat vi-och-dom-tänkande där vi:et har i uppgift att förstå och tolerera ”dom” som inte är som alla andra. ”Djupt tragisk är Bengt Martins bok Sodomsäpplet”, skriver följaktligen Ulricehamns tidning. ”Helt förstå de homosexuella kan vi aldrig”, konstaterar i sin tur Dagbladet och tillägger generöst: ”Men att sluta kalla dem sjuka och att sluta förfölja dem kan vi”. ”Att vara bög, föreställer jag mig”, skriver Arbetarbladet, ”så långt bort från gemenskap man kan komma. Med Sodomsäpplet /…/ vill Martin uppmana oss att inte enbart fördöma de avvikande, utan försöka förstå dem och hjälpa dem till rätta”.

Andra tassar som katten kring het gröt kring ämnet. Bokens främsta fördel, skriver till exempel en anmälare i Folkbladet Östgöten, är dess allmängiltighet, att den handlar om alla mänskliga relationer, om än ur ett homosexuellt perspektiv.

Och det kan man väl tycka – om man med en allmängiltig relation avser ett liv i skam som inympats av omvärlden. Eller där man ständigt måste vaka över vartenda ord man säger för att inte bli bortstött. Något säger mig att det var ganska få heterosexuella som på 1960-talet upplevde just den problematiken.

Det splittrade mottagandet av boken rimmar dock rätt väl med det öde som också författaren Bengt Martin med tiden förpassades till i den litterära offentligheten. Vi bögar som växte upp på 80- och 90-talen hade många gånger ett ganska problematiskt förhållande till trilogin om Joakim Mander som inleds med just Sodomsäpplet.

Den var helt enkelt för deppig, för att inte säga bitter i sin skildring av den unge homosexuella protagonistens Golgatavandring. Till skillnad från de romaner om homosexualitet som skrevs under de efterföljande decennierna innehåller Sodomsäpplet få ljuspunkter, huvudpersonen är mer eller mindre helt ensam. Till och med när Joakim möter kärleken utmynnar det i ett krossat hjärta och katastrof.

När man som ung läsare längtade efter bekräftelse i att man inte nödvändigtvis behövde leva ett liv i olycka bara för att man var annorlunda, ryggade man nästan tillbaka inför eländet i Sodomsäpplet. Det kändes som om alla lidande fjollor från folkhemmets mörker utkrävde ett ansvar av oss efterföljande som vi inte var beredda att ta. Varför skulle vi? Det där tillhörde ju det förflutna.

Möjligen var det svärtan som gjorde att Martins författarskap med tiden föll i glömska. Med undantag för journalisten Roger Wilsons fina närläsningar av och intervjuer med Bengt Martin mot slutet av hans liv – missa inte hans bidrag i antologin Bögjävlar (2007), till exempel – har inte gayvärlden ens så här i efterhand intresserat sig nämnvärt för romantrilogin om Sodomsäpplet.

Det är ett fullkomligt idiotiskt misstag. Är det något svenskt litterärt verk som med precision fångar in det dubbla homosexuella utanförskapet under 1900-talet så är det Sodomsäpplet.

Inte minst för att romanens plågade huvudperson inte bara framstår som en främling för sin omvärld, utan i lika hög grad en främling för sig själv. I denna den första delen av Mandersviten – utvecklingen tecknas i åtminstone något ljusare färger i uppföljarna Nejlikmusslan och Finnas till – är det ambivalensen inför att stanna kvar i garderoben eller kliva ut ur den och leva ett autentiskt liv som står i centrum.

I synnerhet en sekvens i Sodomsäpplet fångar på ett mästerligt sätt Joakims försök att jämka det yttre med det som rör sig i hans inre. Det är när han går till PUB med sin mor för att köpa en ny ytterrock. Hela vägen till varuhuset är det som om han försöker bemästra sin feminina aura, noterar skamfyllt att han går och svänger på sin imaginära kjol och plågar sig själv med frågor om varför han tänker som han gör.

Men väl på varuhuset kan han inte längre bärga sig, han vill ha en flickkappa och trots att hans mor gör sitt yttersta för att övertala honom vägrar han att ge med sig. Först när en uppenbart homosexuell expedit ställer sig på Joakims sida ger modern upp kampen om sin sons yttre.

”Slå in den … men det är ert fel.”, säger hon till expediten. Och ringar därmed in en annan av de centrala konflikterna i Joakims skamfyllda tillvaro: inte ens hans närmaste, i det här fallet hans egen mor, är villig att se honom för den han är. I stället bidrar hon aktivt till Joakims självförakt genom sin dömande attityd.

Att just modersfiguren får ett så stort utrymme i Sodomsäpplet är knappast en slump. Decennierna som föregick boken lade stor vikt vid moderns roll i en homosexuell begärsutveckling. En utredning som initierades av den amerikanske psykoanalytikern Irving Bieber under 50-talet och som fick ett förkrossande inflytande fastslog exempelvis att homosexualitet hos barn var särskilt vanligt förekommande i familjer som utgjordes av en dominant mor och en frånvarande far.

Denna sedan länge vederlagda föreställning kastar sina skuggor ända in i vår tid – amerikanska homobotarorganisationer utgår till exempel fortfarande från Biebers forskning – och har förmodligen även påverkat Bengt Martins porträtt av Joakims mamma. Men den skapar också en bitvis närmast thrillerartad spänning mellan mor och son.

Modern i Sodomsäpplet är nämligen ett veritabelt mammamonster som på punkt efter punkt betar av de egenskaper som psykoanalysen under 1900-talets första hälft påstod alstra homosexualitet hos ett barn. Hon är gnällig, kvävande och hysterisk. Finns alltid i sonens närhet, men kan plötsligt vända sig mot honom. Vidare är hon påfallande sexuell och står till och med och tjyvtittar in genom en hyresgästs nyckelhål när hon vet att han har en dam på rummet.

Det är just monstruösa drag av det slaget – hos Martin antar modern skepnaden av en arketyp, för att inte säga kliché – som av psykoanalytikerna antogs skapa skräck inför det motsatta könet hos barnet och får det att söka sexuell utlevelse i tryggheten hos någon som påminner om honom själv.

När jag för några år sedan frågade författaren Birgitta Stenberg – som kände Bengt Martin – hur påverkad han var av psykoanalysen när han skrev Sodomsäpplet svarade hon att ”Det var vi väl alla på den tiden”. Det säger en del om hur dominerande både föreställningarna om avvikelsen var och inte minst hur den påverkade självförståelsen.

I Sodomsäpplet får den efter hand kolsvarta konturer och blir på sina ställen nästan otäck: Bengt Martin tycks verkligen själv hata modern i Sodomsäpplet, hon förses i stort sett helt med djupt motbjudande karaktärsdrag. I så måtto är romanen ett barn av sin tid, en författare av i dag hade gissningsvis sparat på krutet och åtminstone nyanserat porträttet med en och annan försonande egenskap.

Men om det psykoanalytiska grundackordet och den pessimistiska uppväxtskildringen ibland känns antikverade finns det likväl mängder av ögonblick i Sodomsäpplet som spänner över alla tider och som höjer den vida över en position som historiskt dokument. Inte minst i den febrilt nervösa skildringen av den avvikande tonåringens utanförskap, hur hela tillvaron fungerar som en sorts ekokammare där minsta felsägning upplevs som en fullkomlig katastrof. Varenda tonåring är i grund och botten, för att uttrycka sig med en fras som gayvärlden välsignat oss med, en dramaqueen.

Det är också i det ljuset som Joakim Manders ständigt uppbragta och ofta direkt aggressiva reaktioner gentemot mor och omvärld ska betraktas, det här är en pojke som så länge har tampats med sin hemlighet att han helt har tappat proportionerna för sin olycka. Världen har förkastat honom och därför förkastar han själv världen.

Följaktligen är Bengt Martin förlåten för att han i bokens andra hälft följer tidstypiskt dystra tolkningar av homosexualitet som Flicka och hyacinter eller Ensamhetens brunn i spåren. För Joakim ger trots allt inte upp. Han går vidare och lär sig så småningom att hålla huvudet högt. Om jag får önska vad som händer med honom i trilogins slut vore det följande: han får sitt politiska uppvaknande och sällar sig kanske rentav till den generation av hbtq-hjältar som drar igång de första frigörelsemarscherna i Sverige och därmed lägger grunden till dagens frihetskultur.

Bengt Martin gjorde det i alla händelser, inte minst genom att våga skriva Sodomsäpplet och ta konsekvenserna av den.

För det är vi honom stort tack skyldiga.
 

Johan Hilton, januari 2017


Johan Hilton är kritiker och redaktör på DN Kultur. Han har tidigare varit biträdande kulturchef på Expressen och förlagschef på Bokförlaget Atlas. Hilton är författare till två böcker: No tears for queers (Atlas, 2005) och Monster i garderoben (Natur och kultur, 2015). Den senare nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

55 kr Bok - Pocket
Utgiven: februari 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.