Konfronterar döden i rapp debutroman

Journalisten Erika Scott debuterar med en rappt skriven skildring av vår tid. Vi ses i Disneyland kretsar kring Emma som arbetar under hög press på ett tv-produktionsbolag. Hennes man, Andreas, är frilansjournalist och kämpar för att få uppdrag. När Emma söker vård för värk i underlivet visar det sig att hon drabbats av äggstockscancer. Hon chockas av beskedet och förmår sig inte att berätta något för familjen. Istället söker hon stöd hos sin ex-sambo, samtidigt som Andreas också får bekräftelse från annat håll.

Vad händer med människor när livet ställer ultimatum? Kan ett äktenskap, som fyllts av hemligheter, räddas?

– När jag och min man var i samma livsfas som huvudkaraktärerna Emma och Andreas, gick vi på tre begravningar inom ett och ett halvt år. De som hade gått bort var alldeles för unga: Två småbarnsföräldrar och ett barn. Alla dog i olika former av cancer. Det blev så tydligt för mig hur ”dåliga” vi var på att konfronteras med döden och sörjande människor. Vi var väl insatta i vett och etikett kring bröllop, dop och viktiga födelsedagar, men hade ingen aning om hur vi skulle bete oss runt människor i sorg. Vi var osäkra på allt ifrån hur vi skulle skriva kondoleanskort och var i kyrkan det var lämpligt att sitta, till om det var okej att skicka vilka blommor vi ville. Jag kände ett behov att skriva om sorgeprocessen och om att vi aldrig ska ta livet för givet. 

Har du hållit fast vid den ursprungliga handlingen? 

– Till stor del, men den färdiga boken är faktiskt helt annorlunda än den jag hade i huvudet. Jag började på Vi ses i Disneyland för över tio år sedan, men livet kom emellan och jag fick bara ur mig fem kapitel. Några år senare fick jag ett uppslag till ett rent relationsdrama och när jag var på skrivkurs hösten 2015 och coachades av suveräna Ann Ljungberg, kom jag på att jag skulle slå ihop de här två romanintrigerna. 

Var det svårt att förena de två spåren?

– Faktiskt inte. Det var förlösande! Dels för att jag slapp välja vilken historia jag skulle satsa på, dels för att min största tveksamhet kring att skriva om en jobbig sjukdom var att berättelsen skulle bli jolmig och alltför sentimental. Nu handlar boken om så mycket mer än cancern. Livet har så många dimensioner, även för den som blir sjuk. 

Varför skriver du om just äggstockscancer? 

– I och med att vi förlorade tre nära vänner på kort tid, blev jag själv rätt nojig under en period. När jag fick gynekologiska symtom som jag inte kände igen gjorde jag som så många – jag vände mig till Doktor Google och blev övertygad om att jag hade fått äggstockscancer, då mina besvär stämde in. Under den här tiden bodde vi i England där sjukdomen har det dramatiska epitetet ”the silent killer”, eftersom när symtomen väl visar sig har sjukdomen ofta gått långt och prognosen är inte toppen. I mitt fall visade det sig att min spiral hade hamnat på sniskan, men jag fascinerades över att jag visste så lite om underlivscancer i allmänhet och ovarialcancer i synnerhet och jag gissar att jag inte är ensam om det. 

Varför tror du att huvudkaraktärerna söker sig utanför familjen för att få bekräftelse på olika sätt?

– Emmas och Andreas relation är svajig och har varit det under en period. Vilket inte är särskilt ovanligt just under småbarnsåren. Det är då gör vi allt ”jobbigt” samtidigt. Vi bygger karriärer, renoverar hem och är superengagerade föräldrar. Under tiden pausas parrelationen, den ska bara lira, liksom. Men det gör den ju inte, utan många känner sig osedda och orättvist behandlade av sin partner. Andreas har också ett mörker inom sig som Emma är rädd att spä på. Därför väljer hon att ta stöd av sitt ex, Preben, som hon vet älskar henne förbehållslöst. Andreas är desillusionerad vad gäller både sitt privat- och yrkesliv och är osäker på vart relationen med Emma är på väg. Han behöver spänning i tillvaron och få bekräftat att han fortfarande är åtråvärd. Ett inte särskilt vackert beteende men inte helt ovanligt – och väldigt mänskligt. 

Du har länge arbetat som journalist, vad tog du med från det in i författarrollen? 

– Att historien gick så snabbt att skriva när jag väl bestämde mig är yrkets förtjänst, det är jag övertygad om. Som redaktör för Aftonbladet Söndag skrev jag minst en krönika i veckan under fem och ett halvt år. Det låter kanske inte så mycket, men det är en rätt tuff leveransförväntan. Det svåra med att vara krönikör är att hitta vinklar och intressanta företeelser och få ihop trådarna på ett extremt begränsat antal tecken. Det går inte att sitta och vänta på någon sorts gudomlig inspiration, utan det är bara att placera fingrarna på tangentbordet och börja skriva. Några bokstäver kommer alltid. Ibland blir texten briljant, ibland urkass, oftast okej. Det viktiga är att ord formas, sedan går det att skriva om och förbättra. Så disciplinen har jag i mig. På kvällstidning lever vi med skarpa deadlines hela tiden. Min stil är också typisk ”kvällstidningsprosa”. Kapitlen är rappa och jag strösslar inte med ord. Jag brukar tänka att varje bokstav ska förtjänas att bli tryckt. Det är säkert inte i allas smak, men det så jag skriver. 

Och vad skiljer sig mest?

– Friheten! Det har varit helt underbart att få fabulera och hitta på. Att inte behöva förhålla sig till sanningen och ta hänsyn till källor, utan att få släppa loss fantasin och gestalta situationer som jag inte visste att jag hade kapacitet till. En sexscen, till exempel, är rätt otäck och galen. Den skrev jag på en halvtimme, orden bara rann ur mig och efteråt tänkte jag lite småchockad: ”Varifrån kom det där?!” En otroligt häftig upplevelse. Så vem vet vilka andra vansinnigheter mitt undermedvetna behöver lufta? 

Var hittade du inspiration till dina karaktärer?

– Den här frågan tangerar den förra, för när det gäller några av huvudkaraktärerna har jag haft vissa personer i åtanke när jag har börjat skriva, men redan från start har de själva tagit över. De har blivit helt andra personligheter än jag först hade tänkt. Det är en urhäftig upplevelse. En del har också dykt upp som på eget bevåg. Preben är ett sådant exempel. Han dansande plötsligt in i ett kapitel på ett elegant sätt. Plan A var att Emma skulle tröstas av sin väninna Sanna, men Preben ville tydligen annorlunda. När han dök upp kände jag: ”Men hej på dig! Vad kul att du valde att vara med i min berättelse”.