Vem fick skolmördarens hemliga avskedsbrev?

Läs det första kapitlet i Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske, om skolattentatet i Trollhättan 2015.

fredag 29 september 2017

Journalisten Åsa Erlandssons bok Det som aldrig fick ske är en djuplodande skildring av skolattentatet i Trollhättan den 22 oktober 2015. Där är gärningsmannen och hans familj, utanförskapet och det riktade hatet. Där är de poliser som först anlände till platsen, som berättar om sitt agerande och om den tid som följde på dådet. Och där är berättelsen om tre familjer som förlorade en nära familjemedlem i ett land dit de kommit för att fly undan våld och förtryck.

Åsa Erlandsson visar hur Sverige håller på att förändras. Boken har kommit till genom omfattande research, unika intervjuer med människor som aldrig tidigare uttalat sig offentligt och innehåller helt nya uppgifter.

Läs inledningen av boken här nedan.

***

Dead I am the one, exterminating son
Slipping through the trees, strangling the breeze
Dead I am the sky, watching angels cry
While they slowly turn, conquering the worm

Sångaren Rob Zombies röst dånar ut från en mobiltelefon. Anton Lundin Pettersson, 21, sitter i sin tvårumslägenhet mitt i det trivsamma egnahemsområdet strax utanför centrala Trollhättan. Det råder en nästan pedantisk ordning i den lilla lägenheten. Sparsamt med furumöbler och små ärvda spetsdukar vittnar om en ungkarl som tagit emot det han fått snarare än valt själv.

På väggen i köket hänger en kalender och på dagens datum, den 22 oktober 2015, har han ritat en dödskalle. Datumet är noga utvalt, siffran 22 har varit hans turnummer ända sedan han var liten. Anton Lundin Pettersson går igenom det sista. Nu är det mindre än en timme kvar. Låten manar på:

Do it baby, do it baby
Do it baby, do it baby
Burn like an animal

Det var lite strul med att få till det där med musiken. Anton Lundin Pettersson hade bestämt sig för att skärma av sina sinnen och spela musik på sin mobiltelefon, precis som den norske terroristen Anders Behring Breivik gjorde. Han visste också vilken låt han ville spela under den sista dagen i sitt liv. Den hetsiga, uppfordrande låten »Dragula« av Rob Zombie. En låt som också var soundtrack till den stilbildande actionfilmen The Matrix från 1999 där människorna lever i en dyster värld, ovetande om att de styrs av mörka krafter utifrån. Men Anton Lundin Pettersson visste inte hur han skulle göra för att kunna använda mobilen som musikspelare. Googlingarna på nätet, »How to get music on your iPhone«, var inte till någon hjälp men det var hans yngre släkting, en lågstadiepojke som tillhörde hans minimala umgänge och som var mer haj på tekniken. Pojken visste hur man skulle göra. Men inte vad musiken skulle användas till.

Bredvid sängen i sovrummet står skrivbordet som är täckt av dator, hörlurar, högtalare och annan utrustning. Här ligger också boken Signs, Symbols & Omens: An Illustrated Guide to Magical & Spiritual Symbolism av den brittiske ockultisten Raymond Buckland. Det är ett lexikon över symboler hämtade från olika religioner, magiska traditioner och uråldriga kulturer som påstås påverka oss. Boken förklarar hur. Datorn är påslagen och Anton Lundin Pettersson går in på sin storebrors Facebooksida. Han vill se honom, en sista gång.

Anton Lundin Pettersson gör en sak till också. Han loggar in på en spelsajt, går till meddelandefunktionen och skriver ett meddelande till en annan medlem på sajten, en 25-årig man i Holland. Klockan 09.11 skickar Anton Lundin Pettersson iväg det – ett hemligt avskedsbrev som varken polis eller anhöriga kommer att upptäcka. Sedan viker han ihop sina mörkblå arbetskläder från praktikplatsen på industriföretaget Mape Sweden ab och lägger dem tillsammans med passerkortet i en liten hög ovanpå det polkagrisrandiga täcket på den välbäddade sängen. De ska få tillbaka sina grejer, trots att han aldrig fick det där jobbet som han hade hoppats på. Därefter går han in i det lilla badrummet och sminkar hela ansiktet vitt med svart kajal runt ögonen och strör glitter över det nyklippta håret. Slutligen tar han fram en kulspetspenna, slår upp ett linjerat A4-block och börjar skriva ett avskedsbrev med smala, spetsiga bokstäver. Brevet avslutas med en uppmaning:

Ps. Skulle jag överleva med hjälp av maskiner så dra ur sladden.

Han lägger brevet på byrån i hallen och drar på sig ett par splitt nya, svarta kängor och en nyinköpt svart armékappa. Sedan tar han med sig ett meterlångt paket, en fyrkantig låda och en vit plastpåse från en jaktaffär, går ut och låser dörren efter sig och fortsätter de två knarriga trapporna ner till den lilla parkeringen utanför där hans pappas grå Saab 9-3 står. Den friska höstluften slår emot honom när han går de få stegen fram till bilen, lägger det stora paketet i baksätet och det mindre tillsammans med plastpåsen bredvid förarsätet. Han är redo. Allt han behöver är med.

Först beger han sig till sin storebrors lägenhet och öppnar med sin egen nyckel. Han vet att brodern redan åkt till jobbet. På köksbordet lägger han en fin mobiltelefon. Bredvid lämnar han sin bruna plånbok med sina sista pengar. Strax före klockan 10 på förmiddagen sitter Anton Lundin Pettersson i bilen igen och börjar köra de knappa tre kilometerna till Kronans skola där elever från 6 års ålder upp till årskurs 9 har startat sin skoldag.

I andra änden av stan, i stadsdelen Lextorp, har 15-årige ­Ahmed Hassan som vanligt väckts av sin mamma Kiin Ali. Det är dags att gå till skolan. Ahmed borstar tänderna och tar en snabb dusch. En kvart senare, klockan 09.40, vinkar hans mamma av honom. »Hej då!« ropar Ahmed innan ytterdörren slår igen.

Några hundra meter därifrån sitter pedagogen Linda Forssén med ett papper framför sig. Det är ett anställningsavtal, hon ska bli rektor för låg- och mellanstadiet på Kronan. Hon är förväntansfull och glad och skriver på.

Samtidigt inne på Kronans skola har den 42-årige läraren Nazir Amso lektion med en klass i årskurs 8. I ett annat rum lite längre bort i samma korridor sitter eleven Wahed Kosa, 15, på en so-lektion.

En trappa ner i skolans kafé hälsar elevassistenten Lavin Eskandar, 20, på den 14-årige David Issa, som är hans stöd­elev. Egentligen skulle Lavin inte ha jobbat idag, men han hoppar in för en kollega som är sjuk. Lavin och David slår sig ned vid ett kafébord nära skolans huvudentré och börjar småprata. En förskoleklass med sexåringar som också befinner sig i kaféet följer med sin lärare och går iväg till biblioteket.

I hemkunskapssalen doftar det nybakade muffins. Skoldagen gryr. Snart är Anton Lundin Pettersson där.

Han har en plan, han vet hur han ska göra, ja vad som ­måste göras för att det här helvetet som både han själv och Sverige går igenom ska ta slut. Samma morgon, klockan 08.30, höll Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson en presskonferens där han konstaterade att flyktingsituationen denna höst saknar motstycke. Den nya prognosen visade att rekordmånga flyktingar skulle komma innan året är slut och myndigheten varnade för att det inte skulle finnas bostäder till alla. Notan beräknas hamna på över 60 miljarder kronor.

Det här hade Anton Lundin Pettersson tänkt på länge. Det fick frustrationen och hatet att bubbla inom honom, som en giftig cocktail av hans privata problem och sam­hällets. Nu ska de få ett slut.


Åsa Erlandsson är en svensk journalist, författare och redaktör för tidningen Svensk Polis. Hon har gjort research till Uppdrag granskning, blivit nominerad till Guldspaden och har arbetat på Aftonbladet, Metro och Dagens Nyheter. För hennes reportage "Tillbaka på Kronan", om skolattacken i Trollhättan, tilldelades hon 2016 utmärkelsen "bästa text" i tävlingen Swedish Content Awards.

189 kr Bok - Inbunden
Utgiven: september 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.