Foto: Elisabeth Ohlson-Wallin

Smygläs Anna Bågstams thriller i Öresundsmiljö

Hjältinnan i Ögonvittnet är smart, rolig och ofullkomlig. Vi bjuder på de två första kapitlen.

onsdag 04 april 2018

Anna Bågstam debuterade med ljudboksserien Stockholm Psycho och nu debuterar hon i det fysiska formatet med den gastkramande thrillern Ögonvittnet.

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Ögonvittnet är en tempofylld och spännande deckare som utspelar sig i Öresundstrakten, med en smart, rolig och ofullkomlig hjältinna som huvudperson. Vi bjuder på de två första kapitlen!

***

1

Söndagen den 27 augusti 2017

Margareta måste vara tokig. Ska Harriet börja sitt nya jobb på en söndag? Sedan när arbetar civila brottsutredare på helgen? Hon läser sms:et igen.

Harriet, jag försökte ringa dig tidigare men din telefon verkar vara avstängd. Kan du komma in redan i morgon, hälsningar Margareta Bladh.

Sms:et skickades 22:37 på lördagskvällen. Antingen är hennes nya chef en arbetsnarkoman eller så är helgarbete det normala i Skåne sedan polisens omorganisation, tänker Harriet och stoppar ner telefonen i väskan.

Det är tidig morgon och vimpeln på flaggstången hos grannen Yvonne fladdrar i blåsten. Ute på havet går vita gäss och vinden bär med sig en svag doft av gammal tång från hamnen. Försiktigt låter Harriet ytterdörren glida igen och hon smyger iväg längs den stenbelagda trädgårdsgången. Det klickar när hon låser upp den silverfärgade Saaben på garageuppfarten och hon kastar en sista blick mot sin pappas kalkade stenhus.

En gång i tiden var det en fiskestuga men i takt med att familjen växte byggdes huset ut till en liten skånelänga. Svart och vit bryter den av mot grässlänten belägen precis där backa­fallet möter stranden. Stockrosorna som växer nästan ända upp till nocken skymmer fönstren men Harriet kan se att det fortfarande är släckt där inne. Varken hennes pappa Eugen eller schäfern Kato är vakna.

Hon tar upp mobilen igen. Det är typiskt att hennes blivande chef inte kunde ringa henne. Mobilmasterna når nästan aldrig ner till Lerviken där Eugen bor och täckningen svajar. Med­delanden kan man skicka men samtalen går nästan aldrig fram. Det är inget som bekommer oss här i byn, brukar Yvonne alltid säga och nicka kärleksfullt mot Eugen när de dricker det sedvanliga eftermiddagskaffet i trädgården om sensommarkvällarna. Yvonne har bott i det roströda tegelhuset bredvid ­Eugen så länge Harriet kan minnas, men har fortfarande inte fyllt femtio. Hon måste ha varit väldigt ung när Harriet var ­liten, men Harriet uppfattade henne alltid som mycket äldre än hennes egen mamma, Jorun. Kanske för att Yvonne alltid både sa och uppskattade sådant som äldre människor gillar. Vi lever ett lugnt liv, jag och Eugen och alla andra här. I Lerviken saktar vi ner istället för att gasa när trafikljusen slår om till gult.

Så fort hon har kommit ut på landsvägen trampar hon gasen i botten och lämnar det lilla samhället bakom sig. Om mind­re än en kvart kommer hon att vara framme vid polishuset i Landskrona.

Inåt landet breder åkrarna ut sig och mellan avstyckningarna skymtar gårdarna i trädklungor. Fälten är skördade och landskapet påminner om ett lapptäcke. Harriet svänger av på riksvägen som leder längs kusten. Havsbandet kantas av fiskelägen. Ålabodarna, Sundvik och Borstahusen. Och så Lerviken då, som fått sitt namn efter lerbrytningen som försörjde tegelbruken under förra seklet. I dag är de djupa vattenfyllda ­gravarna det enda minnet som finns kvar från den tiden.

Det här är den vackraste platsen på jorden, kanske i hela universum, tänker Harriet. Hon gjorde rätt val. För en sekund släpper hon blicken från vägens vita mittlinje och låter den glida över de gräsbeklädda dalarna hon passerar. Hon ser några brunvita kor som betar och vid horisonten mitt i det böljande sundet skymtar vindkraftverken och konturen av bron till Danmark.

Södra regionens storsatsning på civilutredare blev en chans för henne att få jobba med något annat än inbrott och ungdomar på glid, som hon gjorde i Stockholm. Sedan hon till ­Eugens stora förtret hoppade av juristlinjen och började plugga sociologi har hon känt att hon måste visa att hon kan lyckas med något. Även om hon aldrig kommer att bli professor som sin far är en anställning som brottsutredare med placering i Landskrona ett steg framåt. Till och med något han skulle kunna vara stolt över. Dessutom är det en möjlighet att tillbringa det kommande halvåret i det lilla fiskeläget vid Öresund.

Jag hade blivit sur på dig om du tackat nej. Detta kommer med riksgaranti leda till något som gör mig totalt avundsjuk och vi kommer kunna hänga oftare, hade Lisa sagt. Harriet ler när hon tänker på det. Lisa älskar män i uniform. Just nu bor hon i Malmö efter att ha sålt sin lägenhet i Stockholm och flyttat in hos en högst tvivelaktig man som hon maratondejtade i exakt 67 timmar under midsommarhelgen.

Harriet är inte alls lika äventyrlig men hon känner sig i alla fall modig, även om Lerviken inte är nytt. Hon tillbringade alla sina somrar här som barn. De senaste åren har hon inte varit här så mycket, och det har berott på att hennes bror Paul belamrat huset under tio veckor varje sommar med sin fru Eva-Lena och deras tre söner. Efter att ha ägnat dyrbara semesterveckor åt att hoppa över simpuffar och badringar som strösslats ut över den lilla gräsplätten framför skånelängan och fått varenda middag avbruten av barnens ”färdig kom och torka” för att därefter frikostigt utnyttjas som barnvakt har Harriet gett upp. Det är tröttsamt att ständigt vara den tokiga, lekfulla fastern som saknar pojkvän, fast jobb och har dålig karaktär.

Men nu är jag här, tänker Harriet. Dessutom hade hon och Paul kommit överens om att det var bra om någon hade möjlighet att vara hos Eugen en tid. När ens far närmar sig åttio behöver någon ha honom under uppsikt, hade Paul sagt. Och det var tydligt att denna någon var Harriet. Själv hade han dragit till Bali med familjen och lämpat över hunden på sin far. Paul gör alltid så, startar något och sticker sedan.

Jag tror att ett husdjur är precis vad Eugen behöver, så att han inte är ensam, hade Paul förklarat som om det vore av omtanke. Harriet kunde höra sin svägerskas ord skina igenom när Paul nämnde pappa vid förnamn. Men Harriet vet att det inte alls handlar om Eugen. Hon är rätt säker på att Paul behöver åka iväg och reparera sitt äktenskap. Och någon måste ju se efter den ouppfostrade schäfern som de aldrig någonsin haft tid för. Hon byter grepp på ratten och växlar ner. Tanken ger henne dåligt samvete. Hennes bror är godhjärtad, men ibland är det som om hans enda åtagande är Eva-Lena och barnen, och Harriets fritid är underordnad eftersom hon inte har familj.

Hon svänger in på Rådhusgatan och parkerar Saaben utanför pizzerian mittemot polisstationen i Landskrona. De vackra sekelskifteshusen, det danskröda teglet och trådbussarna ger alltid Harriet en nästan exotisk känsla.

Hon fäller ner solskyddet och betraktar sig själv i spegeln. De bruna lockarna har trasslat sig och nästippen är skär efter blåsten. Hon hade önskat att det var ett ansikte med mer pondus som mötte henne, men det kan inte hjälpas. Snart 29 år och fortfarande sitter tonårshullet kvar på kinderna, precis som på låren.

Det plingar till i mobilen och Harriet kastar sig fram. Messet är från Lisa.

Välkommen till södern Harry, lycka till på nya jobbet, jag håller tummarna för att det är pintjockt med hunkar på stationen. Hör av dig så fort du kan.

Harriet fnissar. Lisas bild av poliser är att de har tatuerade överarmar, äter hamburgare jämt och framförallt inte drar sig för att använda handfängsel även privat. What’s not to love, som Lisa skulle ha sagt. Hon måste försöka komma ihåg att ringa henne innan hon är tillbaka i Lervikens mobilskugga. Harriet skickar iväg ett mess.

Tack, tror du att de kommer behålla uniformen på under innebandyn eller spela i bar överkropp?

Hon vet att Lisa kommer skratta åt meddelandet.

Harriet rättar till jeansen och kliver ur bilen. Nu gäller det.

 

2

Det finns ingen ringklocka vid polisstationens stora mörka glasdörrar. Med darrande hand slår hon Margaretas nummer. Efter första signalen svarar en sträv röst.

”Jag kommer ner och öppnar på en gång.” Några sekunder senare är en svartklädd medelålders kvinna synlig bakom glasrutan. Hon ser inte alls ut som Harriet föreställt sig. Harriet hade tänkt sig en blond atletisk person. Margareta är lång och smal och det grå håret är klippt i en skarp page. Absolut inte typen som köper ett tvåpack mazariner – en direkt och en för smakens skull. Det är som om Harriet kan höra den tomma prassliga mazarinförpackningen som hon vet ligger gömd längst ner i handväskan efter gårdagens tågresa. Margareta hälsar henne med ett fast handslag och Harriet noterar hennes omålade men välskötta naglar. Snabbt drar hon tillbaka handen och hoppas att Margareta inte ska märka hennes eget avskavda ljusrosa lack. Harriet borde ha tagit bort det, men Eugen hade ingen aceton hemma.

”Vad bra att du kunde börja direkt. Det är kaos här efter omorganisationen och då blir det så här. Det är bara att vänja sig”, säger Margareta snabbt och leder Harriet genom en mörk kontorskorridor bakom receptionen.

”Lena, som bemannar disken, kommer att hjälpa till med passerkort och allt sådant i morgon”, fortsätter hon när de passerar. ”Men du kanske får påminna henne. Hon är en sådan som har otur när hon tänker.”

Harriet hinner inte svara men hon noterar att Lenas datorskärm är full med notislappar i olika färger.

”Jouren tog emot ett larm om en kropp i går kväll, jag vill att du är med från början”, fortsätter Margareta och betraktar henne medan hon pratar. ”Vi är kort om folk här och det som låg på specialutredarna i Malmö har kastats ut över oss på lokal nivå. Händer något får vi helt enkelt ha beredskap. Även om det är helg. Jag har ringt in ytterligare en polisutredare men han kunde komma in först efter lunch.”

De kommer till ett fikarum möblerat med ljusa björkbord och soffor med spräcklig lila nittiotalsklädsel. Margareta drar snabbt fram en pappmugg, räcker en annan till Harriet innan hon fortsätter gå på om den nya polisorganisationen. Selectamaskinen bullrar så högt att Harriet knappt hör vad Margareta säger.

”Vad har du för bakgrund?” frågar hon när maskinen tystnar. ”Jag var inte med i rekryteringen, du får själv berätta.”

”Jag är socionom. Har jobbat med ungdomar och utsatta familjer, och sedan med mängdbrott”, svarar Harriet snabbt och drar ner tröjan som åkt upp under bomberjackan. Borde hon kanske berätta att hon faktiskt har läst juridik också och att hennes pappa är professor i civilrätt och har viss förankring i rättsväsendet? Det hade kanske låtit bra.

Margareta tar en klunk kaffe. Rynkorna runt munnen liknar spindelben när hon dricker.

”Jag syftade på din bakgrund som brottsutredare, på universitet lär man sig inte lösa kriminalfall. Har du varit med i en mordutredning tidigare?”

Harriet fingrar lite på koppen.

”Nej, men jag har jobbat som utredare i snart tre år”, får hon till slut fram.

Och jag är modig, observant och analytisk, skulle hon vilja tillägga, för det är vad hennes tidigare chef brukade säga. Något som är viktigare än juridiken.

Margareta rör inte en min.

”Kom, vi går in på mitt arbetsrum. Ditt är inte klart än. Vi kommer sätta upp ett speciellt rum för utredningen här om inte Malmö tar detta, men jag tror inte det. Alla resurser går till skjutningarna”, säger hon kort och går före Harriet vidare i korridoren mot den enda dörren bakom vilken det lyser.

Rummet är väl tilltaget. Ett skrivbord, två överfulla bokhyllor med pärmar, en fåtölj och en soffa. Över soffan hänger en tavla föreställande citadellet i Landskrona. Margareta slår sig ner vid skrivbordet och nickar åt Harriet att sätta sig i en stol mittemot.

”Vi kan prata mer under lunchen om vi hinner, jag är inte så mycket för pladder. Jag sätter in dig i fallet direkt”, fortsätter hon, knäpper på datorn och tillägger: ”Jag trodde inte att du skulle vara så ung.”

Harriet lägger benen i kors och lutar sig mot armstödet. Hon har svårt att hitta en ställning som känns bekväm i den hårda besöksstolen.

”En kvinnokropp påträffades vid en av gårdarna utanför Landskrona i går kväll. Det var hemtjänsten som slog larm. Ingen öppnade när de ringde på och när de såg att maten hängde kvar på dörren anade de oråd och gick runt huset och letade. Hon låg ute i ladugården, som det verkar misshandlad till döds. Tekniska håller på där ute nu. Jag har kontaktat dem och bett att vi ska få komma dit.”

Harriet harklar sig. Hon och Margareta har känt varandra i tio minuter och nu är hon inkastad i en mordutredning.

”Vi har inte gått ut med det i media än, offrets make är fortfarande inte underrättad. Enligt folkbokföringsregistret är han boende på gården men han har inte synts till. Han är i sjuttioårsåldern. Jag har fått vittnet från hemtjänsten att hålla tyst, åtminstone till måndag. Det är viktigt att detta inte kommer ut.”

Margaretas blick vilar på tavlan ovanför Harriets huvud medan hon pratar.

”Första dygnet är helt avgörande om vi ska lyckas hitta gärningsmannen. Det är nästan alltid någon närstående, och sker misshandeln i bostaden är det maken som är den skyldige i åttio procent av fallen. Men du har säkert läst på om allt sådant, precis som alla andra. Jag är mest intresserad av att klara upp det här så fort som möjligt så att vi slipper annan inblandning”, fortsätter Margareta. ”Jouråklagaren har begärt att maken ska plockas in, men vi har ingen aning om var han befinner sig. De skickade ut ett dolt sms till hans mobil men den har inte tagit emot det. Den är antagligen avstängd. Skulle inte förvåna mig om han har fått panik och hunnit lämna landet vid det här laget.”

Margareta öppnar en skrivbordslåda och tar fram ett oparfymerat lypsyl och smörjer läpparna.

”Vi kommer att hitta honom. Vi gör alltid det”, säger hon.

”Vad vet vi om offret och hennes make?” frågar Harriet försiktigt.

”Kvinnan är 53 år, arbetar inte. Maken är 72 år, ägare till gården sedan 1982. Hans inkomster förra året uppgick till 4,5 miljoner medan hennes i princip är obefintliga. Han har tillgångar i Sverige på cirka 128 miljoner och gården har ett taxeringsvärde på närmare 75 miljoner. Det finns inga barn eller andra anhöriga.” Margareta pausar och ställer ner lypsylet på skrivbordet. ”Skönt, då slipper vi ha dem ringande.”

Harriet noterar att det saknas fotografier på barn eller barnbarn på Margaretas skrivbord och att hon inte heller har någon vigselring på fingret.

”Mannen är dömd för misshandel av hustrun vid två tillfällen. Åklagaren kunde lika gärna ha anhållit honom i sin frånvaro om du frågar mig. Men jouråklagaren är grön”, fortsätter hon. ”Lennart, kriminalteknikern, har lovat att visa oss brottsplatsen. Han ringer så fort de är klara med det viktigaste. Jag har begärt att vi ska få komma dit innan detta läcker ut. Sen blir det kaos.”

”Var ligger gården?” frågar Harriet.

”Ungefär en mil norrut, någon kilometer från kusten. Utanför ett fiskeläge som heter Lerviken, om du är bevandrad i den här landsändan.”

Kaffet fastnar i halsen och Harriet börjar hosta.

”Kusten här är kantad av fashionabla fiskelägen. Lerviken var en plats för vanliga människor tidigare men nu har det förvandlats till kommunens gräddhylla.”

Det är inte riktigt sant, tänker Harriet, men Margareta ser så föraktfull ut att hon kommer av sig.

”Vad heter offret?” får hon till sist fram.

”Laura Andersson. Maka till finansmannen Douglas Andersson. Han köpte godset av en adelssläkt, men har aldrig själv drivit lantbruket. Marken är utarrenderad.”

Fan, hon vet vilka makarna Andersson är. Alla i Lerviken vet det. Det var flera år sedan Harriet såg dem, men hon kommer ihåg dem från somrarna när hon var liten. De hade en stor blankpolerad bil, kanske en Jaguar, som de parkerade vid den lilla gästhamnen när de promenerade ner till stranden i kritvita morgonrockar för att ta ett morgondopp. Det skvallrades alltid om dem i byn. Laura var mycket yngre än Douglas, hade långt klarrött hår och samma grace som en filmstjärna. Vacker, mystisk och hemlighetsfull. Men hon gick konstigt, haltade som om hon hade skadat benet.

En gäll signal bryter tystnaden.

”Det är kriminalteknikern, de har varit på plats sedan i går kväll och nu kan vi åka dit”, säger Margareta och reser sig snabbt. ”När vi är där är det jag som ansvarar för utredningen. Jag vill bara påminna om det.”

Harriet slår ner blicken. Vad menar hon? Tror hon att Harriet kommer göra bort sig? Uppföra sig som en nyutexaminerad person som springer runt och hänvisar allt till något hon läst om i teorin? Eugen brukar ibland skoja om sina studenter som beter sig på det viset. Kommer i kostym och pratar viktigt men har inte en aning om att Eugen egentligen tycker att deras uppsatser och artiklar bara är snäppet över mediokra. Men hennes pappa är för snäll för att säga något. Margareta skulle däremot säkert markera. Harriet borde inte ha pratat om sin akademiska bakgrund. Hon borde ha förstått att det skulle provocera. Det finns inte en polis som inte irriterar sig på att de med en annan utbildning har högre lön. Nämner hon dessutom att hon kommer från Lerviken, som Margareta just stämplat som gräddhylla, kommer hennes nya chef döma ut henne direkt och tro att hon är en bortskämd tjej som aldrig har fått kämpa för något.

Så fort Margareta har kört ut från parkeringshuset sätter hon telefonen mot örat. Det låter som om hon pratar med patrullen på plats.

”Jag blir så jävla trött på insatschefen”, säger hon och lägger på. ”Jag försöker få dit en hundpatrull men de befinner sig tydligen utanför Olofström där någon gamling virrat bort sig i helgen.” Hon skakar på huvudet.

Harriet fastnar med blicken på sina jeans. Hur ska hon lyckas berätta för Margareta att hon faktiskt bor i fiskeläget? Hon tar sats men Margareta har redan hunnit ringa jouråklagaren.

”Jag behöver få ett beslut på en masttömning, Henrikehill 330 grader.”

Hon släpper blicken från vägen och vänder sig mot Harriet.

”Den närmsta masten”, förtydligar hon.

Harriet känner väl till Henrikehill, ett slott på höjden några kilometer från viken. Stora hotellet, kallas det i byn.

”Konrad, den ordinarie åklagaren, kommer ändå vilja ha tömningen i morgon. Det är lika bra att begära den på en gång så sparar vi lite tid. Du kan börja med listan sen när den kommer.”

Precis innan Lerviken tar Margareta av på en smal grusväg mellan åkrarna. Sundgodset ligger någon kilometer längre in, väl dolt bland träd. Det har blåst upp och löven vajar i vinden. Två radiobilar och en stor silverfärgad folkabuss står parkerade på gårdsplanen och fyra uniformerade poliser bevakar avspärrningarna. Godset är vackert putsat i varmt gult med vita foder runt de höga fönstren. Det ser ut precis som Harriet minns förutom att trädgården, de två ladugårdsbyggnaderna och parken som skymtar på baksidan av det stora boningshuset är omringade av blåvita avspärrningsband med texten ”polis”.

”Hej!”

En man helt täckt i vita skyddskläder med en brun papperspåse i handen kommer ut från en av byggnaderna. Hans grova skor knastrar i gruset. Han går bestämt fram till dem, drar ner munskyddet som täcker halva ansiktet, lirkar av en lila plasthandske och sträcker fram handen mot Harriet.

”Lennart Mattson, det är jag som är tekniker. Jag visar er runt. Är det du som är den nya brottsutredaren?”

”Ja, Harriet Vesterberg. Börjar i dag.”

Lennarts ögon är vänliga.

”Är det första dagen?” Han ser förvånad ut, men Harriet nickar.

”Kan vi sätta igång direkt?” frågar Margareta otåligt.

Lennart ler lite.

”Man gör klokast i att hålla sig väl med henne, i synnerhet om hon inte har fått i sig sitt kaffe”, säger han och nickar mot Margareta så att Harriet ska förstå. Margareta verkar inte bry sig om kommentaren.

”Jag har med extra skyddskläder till er. Vänta.” Han försvinner mot den silverfärgade bussen.

”Vi börjar i ladugården.”

Harriet och Margareta drar på sig overallerna.

”Hon ligger fortfarande kvar, hämtningen är på väg nu men de dröjer. De har haft en skjutning i Malmö i natt”, tillägger Lennart.

De börjar gå mot den ena av två långsmala vitputsade byggnader med svarta dörrar. En sval vind sveper över gårdsplanen. Harriet värmer händerna i fickorna. Hon noterar att Margareta är oberörd. Det är svårt att föreställa sig att hon är polis. Hon ser ut som om hon skulle kunna blåsa omkull i vinden. Hur har den spensliga figuren klarat fystesten?

Dörren knarrar och en svag doft av diesel slår emot dem. Inne i ladan står två traktorer. I övrigt är det tomt i lokalen.

Harriet ser henne direkt. Benen sticker fram bakom ett av fordonen. Hon ligger på rygg och är klädd i en ljus klänning. Barfota. Huden lyser gulvit och tånaglarna är rödmålade i samma nyans som hennes långa hår. Det högra benet är brutet i en onaturlig vinkel och stortån pekar ner i golvet.

Hon går närmare. Lokalen mörknar ju längre in hon kommer. På det smutsiga betonggolvet precis vid traktorns vänstra framhjul syns en stor svart fläck.

”Hon har blött kraftigt från huvudet”, säger Lennart.

Det gnisslar till från ytterdörren och ytterligare en person i vita Michelinkläder kommer in i ladan. Han hälsar med en nick.

”Har ni hittat något vapen eller tillhygge?” frågar Margareta och skannar lokalen. Hennes ögon ser svarta ut i det dunkla ljuset.

”Nej, inget i anslutning till kroppen. Vi har beslagtagit några verktyg och redskap som fanns inne i ladan”, svarar Lennart. ”Ni kommer få tillgång till bilderna sedan. Vi har tagit närmare trehundra.”

Harriet böjer sig fram och kikar in under traktorn. Lennart tänder en ficklampa och Harriet fastnar med blicken på den livlösa, förvridna kroppen.

209 kr Bok - Inbunden
Utgiven: april 2018

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.