Foto: Emi-Simone Zawall

”Litteratur är något av en vanvettssyssla; åt den har jag ägnat merparten av mitt liv”

Onsdagen den 11 april 2018 delade Svenska Akademien ut sitt nordiska pris till författaren Agneta Pleijel. Läs hennes tacktal här. 

onsdag 18 april 2018

När Agneta Pleijel tog emot Svenska Akademiens nordiska pris i Börhuset i Gamla Stan fanns en rad författarkollegor på plats, bland akademiledamöter som dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius och Sara Stridberg, som höll ett tal till Agneta Pleijel. Vi publicerar här Agneta Pleijels tacktal. 

 

Om förluster

Att tilldelas Svenska Akademiens Nordiska pris kom fullkomligt oväntat – det var överrumplande och värmande. I över tjugofem år var jag ledamot av ett annat prisutdelande samfund, De Nio. För några år sen avgick jag utan åthävor för att få mer tid att skriva.

Då jag invaldes gick ett av samfundets stora essäpriser välförtjänt till Ulf Linde. Jag glömmer aldrig tackbrevet som lästes upp på mitt första sammanträde: Linde gladdes över ett pris från en krets vars ledamöter han i högsta grad respekterade.

Samma sak vill jag säga. Jag ser priset som en erkänsla från respekterade kollegor. Hängivenheten gäller språket och litteraturen, inget annat. För detta vill jag frambära mitt djupt kända tack.

Att få omkransas av två Saror som jag uppskattar gör den här kvällen till en fest. Vi som är här deltar alla i den.

När jag ännu tidigare i livet ledde Aftonbladets kulturredaktion kunde det hända att jag en morgon kom till redaktionen och såg särskilt dyster ut. Min kollega och vän Axel Liffner, salig i åminnelse, plirade upp över sin gröna Halda och sa genom cigarettröken: hörrödu, du duger. Idag med.

Det behöver alla höra ibland.

Jag tänker tala om förluster. Tala, minne! heter en av de finaste böcker man kan läsa om förluster, av Vladimir Nabokov. Genom hela hans märkvärdiga författarskap ligger exilen och förlusten av barndomsspråket som bakgrund, osentimentalt och i oändliga tematiska variabler.

Våra förluster är minnets starkaste signallampor.

Mitt ämne är mindre dramatiskt, förlusten av en barnbok. Det finns såna böcker, man läste dem tidigt, och sen försvann de, inga spår - bara känslan av övergivenhet, hemlöshet och förlust. Det var i Princeton, New Jersey och sent 40-tal, jag var åtta år.

Vi bodde i en av många gröna träbarracker, som inrymde tre eller fyra exakt likadana lägenheter. Husen var inte olika dem man kan förvärva i spelet Monopol. Det var en märklig och udda miljö.

Här bodde unga forskare från hela världen. Nära oss bodde familjen Chow, pappan var matematiker och kines, mamman var tyska och de hade tre döttrar precis som vår familj. Gångarna mellan de grästäckta sluttningarna lämpade sig för rullskridskor; jag är fotograferad med såna på fötterna.

Området hörde till Institute for Advanced Studies som byggts upp för Albert Einstein, som hade ett mystiskt omsusat arbetsrum i samma tegelbyggnad som min pappa. Jo, jag har nigit för Albert Einstein.

Jag läste massor av böcker på engelska, The Bobbsey Twins, Polyanna, Through the Looking Glass, ingen fara med dem, dem kunde jag ta med till Sverige, men inte den här. Ute piskade snön mot fönsterrutan, jag hade hög feber, och jag bönföll mamma att fråga en gång till. Hon frågade. Hon var beredd att betala. Hon stod vid sängen och jag höll envist fast i boken. Omöjligt, biblioteksböcker säljs inte.

Uppslitande att tvingas resa till Sverige utan den. Boken handlade om allt jag inte ville överge. Amerika, bilresan till Kalifornien i den begagnade Nashen, indianreservaten som vi besökte och skolan i Princeton och de rättframma amerikanska barnen och hela tillvaron. Allt som var hemma skulle nu lämnas.

Åren gick och hela livet. Det hände att jag under en skogspromenad med månsken hörde pojken i boken andas tätt intill mig och fylldes av en närvarokänsla, en unio mystica-upplevelse. Den säger att du är del av en helhet, en del av skapelsen.

Nära sjuttio år senare bad mig Jan Eklund i DN att skriva tre korta sommarnotiser om böcker som betytt mycket. Två var inte svåra att välja. Om den tredje kunde jag vid det laget bara säga att den handlade om en sioux-pojke som hette Black Moon och ingick i mina mest livsformande läsupplevelser.

Några läsare kunde identifiera boken. Den heter Wi Sapa: Black Moon, The Story of a Sioux Indian Boy från 1936 av Lyla Hoffine. Kanske har någon av er läst den. Jag beställde den och började läsa i – ja vad ska jag säga – i en svårbeskriven förväntan. Nu skulle plötsligt ett starkt strålkastarljus kastas över ett fullkomligt bortglömt barn, nämligen mig.

De barn vi var en gång är oåtkomliga, vad vi än inbillar oss. Spåren är övertäckta.

Boken beskriver sakligt en grupp nomadiserande sioux-indianer: de reser sina konformade tipi-tält, sköter sina draghundar, jagar buffel och kvinnorna bereder hudar och man berättar legender för varandra vid elden. Språket är enkelt, men med antropologiskt korrekta upplysningar om skilda indianfolk, indianspråk och sedvänjor.

Man möter fientligt sinnade crow-indianer och vänligt inställda svartfotsindianer. De första vita dyker upp, pälshandlare som skänker pojken Black Moon en kniv och en filt.

Vid andra läsningen insåg jag vad som gjort boken omistlig. Indianpojken, sju eller åtta, sitter i öppningen till tipin och betraktar månen. När han blundar ser han den fortfarande, men nu är den svart. Han berättar om synen för sin far, hövdingen Many Bears, och så får han sitt namn, Black Moon. Det är hans invigning i stammen. Han ska heta så tills han får sitt vuxennamn.

Namn är tillhörighet. Namn är erkänsla och acceptans. Namn är att räknas, fast man bara är ett barn. Så med Black Moon: han sveps in i respekt och kärlek och självklar tillhörighet. Boken är en äventyrsberättelse, fast stillsamt skildrad.

Så stjäl Black Moon vid ett tillfälle tillsammans med sin bäste vän, den faderlöse Walks-By-Himself, en häst från den hästrika och bofasta Mandan-stammen. Han upptäcks och blir tillfångatagen. Han rymmer en natt av pur hemlängtan och hittar efter stora umbäranden tillbaka till sin stam.

Handlingen är inte det viktiga. Det är hemkänslan. På nytt greps jag av den mättnadsupplevelsen av att veta att varje barn vördas genom att ha sin plats i gemenskapen. Av undervisningen hos medicinmannen Great Eagle som berättar varför saker och ting är som de är och hur man måste handla. Och av de rituella bönerna - uppåt, åt norr, öst, väst och syd, slutligen neråt under jorden. Det är förbindelsen med the spirits, de osynliga andarna.

Boken är också poesi. Månaderna heter Månen av det röda gräsets ankomst eller Månen när ponnyhästar ömsar skinn. Varje barn måste lära sig teckenspråk: det finns tillfällen då man måste kunna vara absolut tyst. Metamorfoserna mellan djur och människor är poesi och äventyr.

Det handlar om stoicismen i att lära sig uthärda smärta för att bli man. Jag tror att jag en gång drack boken som en törstande dricker ett glas vatten. Fast jag var flicka. Var jag kär i Black Moon? Ja, djupt förälskad. Men det var värre än så. Black Moon var en del av mig, en hemlig del, en stoisk, tapper, uthärdande och modig del. Jag tror att jag lärde mig bli vuxen av denna sioux-stam.

Boken motsvarade en djupt liggande och obeaktad del av mig, som jag vid omläsningen blev påmind om. Det finns kvinnor i boken, som mamma Gentle Woman och storasyster Pretty Wind, som skänks av sin far till en man i en annan stam och flyttar dit, vilket beskrivs. Kvinnorna är kloka och det framhålls att de paddlar skickligare än männen och berättar lika goda historier.

Men deras namn är en aning mesiga och av mindre dignitet än männens, vars namn måste förvärvas och som befästs genom kollektiva riter och ceremonier. Det är pojken, Black Moon, som integrerar stammens etos.

Genom honom berättas hur det går till att bli vuxen. Att man måste handla så man kan vara stolt över sig själv. Det krävs offer av en. Man måste kunna skiljas från sin dyrbaraste ägodel, i Black Moons fall en röd magisk sten vid manbarhetsprovet har gett honom. Det innebär uppoffring, smärta och förlust.

Det krävs mod och tapperhet och offerberedskap för att bli vuxen. Det här är något annat än Freuds oidipuskomplex. Den stora grejen med att vara Black Moon är att vara bärare av ett etos, av historiens kod, av de rituella passagerna till vuxenhet. Ja, för att en dag upptäcka att det inte är så om man är flicka.

Hur beskriva den upptäckten? Ja, ungefär som en snopen förlust. Vad nu då? vad är det här? Med åren fördjupades denna snopenhetens förlust. Som jag ofta har tyckt likna ett illa genomtänkt skämt.

Låt mig återknyta till att förluster är minnets brandfacklor. Om man är författare är förluster också omistliga redskap. Vissa av mina böcker speglar mitt intresse för antropologi, vilket jag påstått har att göra med att min holländsk-javanesiska mormor, liksom min mamma, kom från Surabaja på Java.

Jo, det är nog sant. Men jag vill också påstå att boken om ”Wi Sapa” och inte minst förlusten av den, varit avgörande för de böcker jag kom att skriva senare. Inte hade jag väl skrivit ”Fungi” om den tyske botanikern Junghuhn på Java och hans tysta duster med mästaren Schopenhauers misogyni annars!

Och läst allt av antropologen Bronislaw Malinowski - och delat hans grubbel över den västerländska vetenskapen i mötet med Trobrianderna, hans forskningsfält, ett samhälle där mannen flyttar in i kvinnans hus och inte tvärtom - och där kvinnorna därför går med lätta steg och högburet huvud på jordens yta. Det blev min roman Lord Nevermore.

Inte heller hade jag kanske fascinerats så av tystnadens kultur – sioux-barnen blir mästare på språket som talas med händerna – att jag kom att skriva ”Syster och bror” om den döve målaren Albert och 1800-talets uppslitande strider för teckenspråket.

Eller skrivit en bok om mina morföräldrar på Java, Vindspejare, där jag konstaterar att det väsentligaste i livet saknar ord. Det finns däremot i gesten, i handen som pekar och visar fram och når samförstånd med den andre, som också vet.

Mina romaner handlar inte minst om kärleksförluster och om konst kontra vetenskap, men i alla finns de snopna och överrumplade kvinnorna med, som envist framlägger alternativ som går ut på att återställa en förlorad helhet. Som inrymmer känslorna, intuitionen, sinnesintrycken, tystnaden och andarna i naturen – och alltså kan liknas vid den obelysta sidan av månen.

Så kallade jag mitt första filmmanus om den kvinnliga ryska matematikern Sonja Kovalevsky: Berget på månens baksida. Kovalevsky fick – vilket är lite ironiskt - efter sina beräkningar av roterande kroppar ett berg på månens baksida uppkallat efter sig. Den syns aldrig från jorden.

Vilket påminner om den tysta flod som löper vid sidan av vår civilisations triumfatoriska och inte sällan dödsbringande framsteg – själva ”framsteget” som det kallas. Det jag kallar den obelysta sidan av månen går som en esoterisk underström genom vår kultur, vid sidan av den eller under den, i poesi, i konst och musik. Hos Shakespeare går den i dagen och skapar helhet.

Att bli vuxen handlar om behovet av att bli en hel människa och överbrygga samhällets katastrofala ensidighet, som sargar innanmätet; jag menar själen. Bristen på helhet leder som vi vet till psykiska sjukdomar. Psykisk obalans handlar ofta om ohanterliga förluster.

En bok som en gång betydde mycket för mig är Susan Langers Philosophy in a New Key, en tröst inför den förhärskande logiska empirismen under mina filosofistudier; jag minns kvinnors förbindelse med månen i så kallade primitiva samhällen. Men också Ludwig Wittgensteins Tractatus tedde sig som en tröst - särskilt den del som inte skrevs, men där Wittgenstein i följebrevet till sin förläggare fastslog att det som är viktigast inte går att uttrycka.

Det får tigas med, fann han. Andra delen av Tractatus Logico-Philosophicus består av tystnad.

Men litteratur görs ju av språk, vilket är en paradoxal utmaning - närmast halsbrytande. Hur komma åt det som språket inte kan uttrycka? Man lyckas aldrig! Man kommer aldrig fram! Och ändå är det denna kamp med språket som skapar litteratur. Litteratur görs av språk och förluster.

Litteratur är alltså något av en vanvettssyssla; åt den har jag ägnat merparten av mitt liv. Läsande och skrivande är tvillingsystrar. När man läser i hopp om att få svar på obesvarade och osäkra frågor - som vem är jag, och den slags – är läsande lika mycket som skrivande en konstart och bör räknas som en sådan.

Det man en gång har läst håller sig inte stilla. Det kommer att ingå i undervegetationen i ett inre hav och ingå i nya legeringar och konstellationer i livet man lever – och dyka upp i form av nya och oväntade kombinationer. Den här bio- & -psykmassan, eller vad man ska kalla den, är en autonom verklighet. Den är en rörlig och förvandlande del av livet.

Ibland tror jag att det bara är i denna autonoma dimension som man kan uppleva en verkligt djup gemenskap med andra. Kritikern och författaren, minns jag att Birgitta Trotzig sa en gång, borde stå i ögonhöjd med varandra. Det de hämtar ur verket – eller lägger ner i det – är bitar ur deras innersta och mest ogarderade liv. Hon kallade det ocensurerade i människan för ”det vilda”.

En mer intim gemenskap än mellan skrivare och läsare är svår att hitta. Inte ens med sin mest älskade kan man alltid uppnå den, eftersom den består av de hemligaste och gåtfullaste komponenterna i de individuella liven.

En bortglömd barnbok ledde kanske till att jag blev författare. Mina senaste böcker kan te sig som relativt enkla minnen ur en uppväxt. Men grundtonen är förtvivlan över oförmågan att spränga hinnan mot språket, som i mina unga år upplevdes som en klyvnad och en personlig defekt. Nu tror jag inte längre att det är så, utan snarare det spår som givits åt mig att följa.

Författaren står vid språkets gräns och stammar. Det man redan vet är likgiltigt att skriva om. Varje bok är en resa mot något okänt. Så har det varit för mig. Det handlar om en erövring. Man skriver för att avtäcka, erövra och införliva – för att få syn på något man inte visste och så vidga livet och språket. Man känner inte läsaren, men man skriver till honom och henne som till en införstådd.

Att skriva är att vidgå förluster. Att lära sig hantera förluster är nödvändigt för att kunna bli vuxen. Att leva och skriva går ut på samma sak, att till slut kunna glömma sig själv och sina sårade känslor, sin egennytta och sin partiskhet, och inse att man ingår i en helhet som är större – man ingår i berättelsen om människans vandring på jorden.

Ingen handling är betydelselös. Hur vi handlar mot varandra, vad vi säger till varandra och hur vi använder språket, formar världen som vi lever i.

Det är svårt att leva med både öppna sinnen och reflexion och moral. Nej, man får inte skämmas för att man är människa, för att travestera Tomas Tranströmer. Ur evolutionens perspektiv representerar det mänskliga medvetandet något nytt i skapelsen. Det är förutsättningen för bedömning av förflutet och framtid och för etiska ställningstaganden. Men det är komplext; intellekt och sinnen måste balanseras till en vettig syntes, en livsbefrämjande helhet.

När den sista vita noshörningshannen, Sudan, dog den 19 mars i år, och satte punkt för ytterligare en av jordens djurarter, upplevde jag det som en gigantisk förlust. Under mina och era barnbarns och barnbarnsbarns liv kommer inte bara noshörningen utan också tigern, lejonet och förmodligen de stora elefanterna att vara borta.

Det är resultatet av den moderna mänsklighetens avskurenhet från skapelsen och naturen, vilket i sin tur är följden av människans katastrofala ensidighet. Medan konsten, poesin, musiken, gestiken och måleriet, utgör den viktigaste - och ibland fruktar man den sista - frizonen för den mänskliga friheten, och därför också för etiken. Konsten är blodomloppet i berättelsen om människan.

I vår samtid, som präglas av en livshotande reduktionistisk och ekonomistisk människosyn, måste konstens frihet ständigt försvaras och dess betydelse framhävas. Svenska Akademien är en institution ägnad åt detta. De motsättningar som gått i dagen har jag inte sett som något konstigt, men de måste leda till något vettigt. Per Wästberg skrev häromdan: ”Jag vill liksom Sara Danius vara med om att bevara skönheten och värdigheten hos en institution som i sin frihet från inflytande utifrån är mycket ovanlig i Europa”.

Den helhetssynen delar jag. Och jag hoppas som många att den ska kunna fortleva. Priset jag fått känns som en djupandning. Det betyder mycket för mig när jag återvänder till skrivbordet. Det är trots allt där vi hör hemma. Jag är lycklig för att med hjälp av Sara och Sara fått göra den här kvällen till en fest!

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.