Foto: Murdo MacLeod

Murakami: ”Mina tankar har en massa olika färger och former”

Läs en exklusiv intervju med författaren som både fyller 70 år och är aktuell med den andra och sista delen av sin nya roman Mordet på kommendören.

fredag 11 januari 2019

Haruki Murakamis nya roman handlar om konsten och tiden. Den är hans mest ambitiösa bok sedan världssuccén 1Q84 och rör sig tidlöst mellan ett stilla japanskt landskap i nutid och historiska händelser som Nanjingmassakern 1937. Den 17 januari ger vi ut den andra och avslutande delen av romanen Mordet på kommendören.

Lördagen den 12 januari fyller han 70 år.

Nu har du skrivit en längre roman igen, något dina europeiska fans med största säkerhet kommer att glädja sig åt. Här får de verkligen något att sätta tänderna i. Hade du planerat att skriva en längre roman igen efter de två kortare verken Den färglöse herr Tazaki och Män utan kvinnor — eller blev det bara så när du väl satte igång?

― Det faktum att jag kan skriva romaner i en mängd olika stilar och längder är något som verkligen gläder mig. Jag tror också att det är en av mina styrkor som romanförfattare. I regel brukar jag alternera mellan att skriva noveller, vad som närmast är kortromaner och omfångsrika romaner. Det finns material som lämpar sig för vart och ett av dessa format. Det är inte så att jag från allra första början tänker: ”Hmm, vad ska jag nu ägna mig åt för format… Beroende på vad jag har för ämne, så utkristalliserar sig en form efterhand naturligt. Det viktiga för mig är att uppskatta vilket format idén jag bär inom mig lämpar sig för. Bara den uppskattningen går bra, så flyter resten av arbetet på ganska lätt och naturligt (därmed inte sagt att romanskrivandet i sig är något enkelt). Det finns författare som inte säger sig kunna skriva något annat än romaner och andra som menar att de bara kan skriva noveller. Precis som Wagner inte skrev några pianosonater och Debussy inga marscher. Det gör dem naturligtvis inte till sämre kompositörer för det, det enda som betyder något är hur bra deras verk är. För mig personligen är det en själslig befrielse att kunna variera mellan olika format. För på samma sätt som jag som människa har en massa olika sidor, har mina tankar en massa olika färger och former.

I en intervju med en japansk tidning nämnde du att Menshiki-gestalten är en sorts hommage till Den store Gatsby, en av dina favoritromaner som du också översatt till japanska. Började du skriva Mordet på kommendören med detta specifika verk (eller någon annan klassiker) i åtanke - eller blev referensen tydlig under skrivandets gång?

― Jag har påverkats av en mängd författare, uppmuntrats och lärt mig mycket av dem. Romanskrivandet är en individuell syssla, men går samtidigt ut på att lära sig av det som varit, utveckla det och koppla ihop det med framtiden: det är även en sorts vidarebefordrande handling. Gatsby är ett av verk jag tycker om och en del av min roman är en hommage till Fitzgeralds roman, men har också blivit en sorts lek med den. Man kan också se det som ett sorts ”statement” vad det gäller just detta med vidarebefordran. På samma vis har jag förhållit mig till Akinari Uedas Ugestu monogatari. Fast även i det fallet bara delvis: helheten är något helt annat.

Är det rätt att anta att din roman handlar om skapande, hur denna mystiska process fungerar: inte direkt, men indirekt? Till exempel: konstnären skapar sina bästa verk om han får kontakt med sina drömmar och minnen – och inte när han har en verklig modell framför sig.

― En författares eller konstnärs arbete beror helt på hur väl personen ifråga lyckas få kontakt med sitt undermedvetna och hur djupt han eller hon kan tränga ner i det. Naturligtvis handlar det inte bara om att få kontakt med det, utan också om att förmå att ta med sig element av det tillbaka upp igen – och stöpa om dem i en fungerande form. Och det som har skapats ska inte vara något som bara fungerar för eget bruk. Det måste bli något som man kan känna att man äger tillsammans med med mottagaren (läsaren). Åtminstone tänker jag det när jag skriver mina romaner. 

— Det är mycket möjligt att mina romaner har just den här typen av försök att komma i kontakt med det undermedvetna som motiv. Men det är inget jag medvetet har velat skildra, det har helt enkelt bara råkat bli så under skrivprocessens gång. Och det är möjligt att den här tendensen har blivit starkare ju längre romanerna har blivit. När jag skriver romaner måste jag känna att något inom mig har förändrats - från det att jag började till dess att jag slutade att skriva. För att det ska ske måste jag dyka djupt ner i mig själv och det borde avspegla sig i mina huvudpersoner också.

Din roman har fantastiska inslag, men samtidigt skriver du vardagsscener på ett ovanligt nyktert sätt. Den här balansen mellan fantasteri och realistisk roman visar sig även i kapitlens namn. Kapitel 2 heter t ex ”Kanske ska vi alla till månen”, vilket står i kontrast till kapitel 28, ”Franz Kafka älskade bergsstigar”. Tänker du aktivt på den balansen innan du skriver eller är det resultatet av ett spontant skrivande?                              

― I grund och botten skriver jag inte realistiska verk (om vi bortser från några noveller och Norwegian wood), men jag tycker om att läsa författare som skriver i realistisk stil. Och jag tycker om att noggrant analysera den sortens författares stilar och lära mig av dem.  Fast det jag själv skriver med den här sortens litterära stil är oftast inte realistiska berättelser. Jag gillar att hålla isär stil och innehåll. Om vi nu ska tala om Mordet på kommendören, ägnar sig huvudpersonen åt abstrakt måleri. Men han övar på att teckna föreställande. Det liknar mitt sätt att arbeta på: tecknandet är mycket viktigt.

Om man har “kraften att tro”, som din berättare säger i slutet av romanen, finns det alltid någon som kommer att vägleda en. Det citatet skulle kunna ses som grundläggande, för utan tron på den kraften skulle ingen konstnär (och inte heller någon läsare) gå upp i något som är en produkt av fantasi. Kan man jämföra detta med en närmast religiös attityd eller håller du inte med om berättarens slutsats?

― När jag skriver på en roman, så tror jag att det finns något som ”vägleder” mig. Utan den sortens övertygelse (vägledande hand) orkar man inte hålla på att bara skriva dag efter dag. Skulle man mista den där förvissningen, skulle man inte kunna förlora sig i skrivandet under lång tid ens om man var piskad till det. Huruvida detta ska anses vara ”religiöst” eller inte, det får vara upp till mottagaren (läsaren) att avgöra. Själv är jag inte särskilt religiös.

I din roman gifter sig och skiljer sig folk plötsligt, en jordbävning och allsköns andra oförutsägbara händelser äger rum. Skiljer sig världen i din roman från världen runtomkring oss - som ju kan vara rätt trist? (I din roman verkar det ju inte finnas en enda tråkig dag!) Eller är det så att du tycker att vi oftast inte ser det märkvärdiga i det universum vi lever i?

― Det är möjligt att vår vardag ser grå och händelselös ut, som en oändlig rad av upprepningar. Men sett ur en annan vinkel är den så full av motsägelser, avbrott och inkonsekvenser att man häpet hajar till. Och ofta överfaller obegripliga drömmar oss om natten.

— Det tycks som om sådant som inte kan mätas med den vardagliga existensen mått - sådant som inte går att skopa upp med existensens skopa - utan uppehåll ymnigt flödar fram ur vårt inre.

— Jag tror att det innebär att vi lever parallellt i båda dessa världar. Romanens roll  är — som jag ser det — att rikta strålkastarljuset mot ”den andra vinkeln” och förstora den. Om möjligt med en positiv attityd.

Gestalterna Kommendören och Donna Anna — som dyker upp senare,  i ”Metafor”-delen — är helt uppenbart inspirerade av Mozarts Don Giovanni. Båda två fungerar som en sorts ciceroner för huvudpersonen. Ska vi förstå det som att dessa kulturella ikoner kan berätta något för oss om det mänskliga tillståndet (eller åtminstone kan ha en tröstande funktion)?

― I dagens samhälle — där det finns ett överflöd av all slags information, som sprids via olika former av medier - skulle man kunna säga att vi lever våra liv kånkande på en gigantisk, kulturell reservoar. Jag tycker om att fiska upp element ur den där reservoaren - element som skulle kunna sägas ha en ikonisk innebörd - och använda det i mina romaner som en sorts symboler. I Kafka på stranden använder jag mig t ex av gestalterna Colonel Saunders och Johnny Walker. Jag tycker väldigt mycket om det faktum att de ögonblickligen fungerar på människor - över de gränser som skapas av skillnader i språk-, kultur- och politiska åsikter. Det är möjligt att Mozarts Don Giovanni inte är lika populär som Colonel Saunders, men i alla fall.

I slutet av 1Q84 har Aomame blivit gravid på något mystiskt vis med den ”lilla saken”. Och i slutet av Mordet på kommendören föder Yuzu en liten flicka och även här är fadern okänd. Varför valde du att låta den nya romanen sluta med en födsel?

― Det här är en roman som jag skrev för två år sedan. När jag väl har skrivit klart något och det har publicerats, läser jag nästan aldrig om det. Då koncentrerar jag mig istället på att med friskt mod ge mig in i nästa roman. Det här gör att jag har en tendens att med tiden glömma alltmer av de historier jag skrivit innan. Jag minns självklart verkens kärna och under vilka förutsättningar jag skrev dem, men jag glömmer – med undantag av några – de flesta mindre detaljer i böckerna. Därför kan jag inte dra mig till minnes den där scenen i Mordet på kommendören, vad det var som ledde fram till den och huruvida den hade någon djupare mening (eller om den ens hade någon mening). Det gäller i ännu högre grad scenen i 1Q84, som jag ju skrev tidigare än Mordet på kommendören. Jag är ledsen, jag kan faktiskt inte svara på det.

Så många av dina manliga huvudpersoner har kärleksproblem eller söker efter kärleken — som berättaren i Mordet på kommendören. Han är på väg att skiljas och upplever en kreativ kris. Men du har varit lyckligt gift länge och ditt professionella liv blomstrar och tyck vara problemfritt. Var finner du inspirationen för att kunna skriva fram så övertygande, problemtyngda manliga gestalter?

― Det händer att jag upplever min nuvarande situation som verklighetsfrämmande. Ibland när jag höjer blicken och ser mig omkring, känns det som om jag befinner mig i en värld där jag inte borde vara. Och när jag skriver fiktion tänker jag: ”Det kunde ha varit så här istället”. Då känns det plötsligt som om jag lever ett helt annat liv. Det är kanske bra för den mentala hälsan: kanske är det ett slags egenvård, man rätar ut sådant som är lite skevt i sig själv. Fast en sådan syssla – att genom en roman kasta in sig själv i andra omständigheter – är kanske något som bara en författare kan ägna sig åt

— Men även om man förändrar livssitutationen för sig själv, finns det förstås saker som inte förändras. I mitt fall är det mitt ganska tålmodiga jag, det faktum att jag inte har något emot att vara ensam, att jag gillar katter och musik…ja, sådana saker.

Slutligen, vad kommer du att göra härnäst – översätta eller skriva?

— För närvarande håller jag på att skriva några noveller (fast jag vet inte om de kommer att hålla eller inte). Och den översättning jag håller på med just nu är en novellsamling av John Cheever (som är oerhört rolig).


Intervjun är gjord av Murakamis japanska förlag och har översatts av Yukiko Duke. 

219 kr Bok - Inbunden
Utgiven: oktober 2018
219 kr Bok - Inbunden
Utgiven: januari 2019

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.