Författaren och översättaren Bengt Söderbergh avled 94 år gammal i Mougins, Frankrike, den 23 december. Han var författare på Norstedts sedan debuten med Den förstenade 1948, vilket visar på ett samarbete som varade i över sjuttio år! Förutom sina egna romaner introducerade han fransk litteratur genom sina kongeniala översättningar av författare som Émile Ajar, Pauline Réage och Jean Genet, men också av klassiker som Flauberts Madame Bovary.
Jag träffade Bengt en gång, i hans hem i södra Frankrike, och det måste ha varit sommaren 2007. Jag åkte dit i en vag förhoppning om att han få honom att skriva om alla sina möten med andra författare eller kanske ett slags memoarbok. I de egna romanerna fanns, som hos de flesta författare, det egna livet ofta invirat i karaktärer och platser, men av andra hade jag fått höra om vilken underbar berättare han var för dem som hade lärt känna honom. Han bjöd gärna på dessa berättelser vid middagar och andra stunder. Jag tänkte helt kort att det kunde vara en lysande idé att få honom att skriva ner detta och samla i en bok. Och kanske, tänkte jag, fanns det redan nedskrivet men hade av olika anledningar förpassats till en byrålåda som det personliga lätt blir för en författare när denne skriver för nära inpå händelser och personer ur vänkretsen. Tiden kan med andra ord göra det tidigare komplicerat personliga till ett kärt återseende.
Bengt visade sig vara precis så som jag fått berättat för mig. En oerhört givmild person, inte minst när det handlade om minnen. När jag nämnde W.H. Auden så berättade Bengt om sina möten med honom, ”en mycket excentrisk poet, minst sagt, men alltid rolig”, och jag önskade att jag hade haft med mig en inspelningsutrustning. Bengt var redan märkt av sin sjukdom, och han var nästan nittio år gammal. Jag hade med mig ett översättarkontrakt för en nyutgåva av Med livet framför sej men såg i samma stund som jag lade det på bordet för honom att underteckna att jag i min iver att hälsa på honom hade skrivit fel arvode. Det var mer än det dubbla beloppet. ”Åh, det var mycket för en gammal översättning”, hann han säga och jag lät det bero. Jag tänkte att någon som varit förlaget trogen i så många år gott kunde få dubbel ersättning för en översättning som ännu kändes oanfrätt av tiden. Lustigt nog recenserades nyutgåvan i Dagens Nyheter några månader senare som en lysande nyöversättning av en fransk kultklassiker.
Men det var svårare för mig att övertyga Bengt om att han borde skriva ner sina minnen i en liten kort bok. Han berättade att den kraften inte fanns kvar. Däremot, sa han, så kunde jag få med mig de kartonger där han samlat utkast och idéer till böcker. Bland annat fanns där en roman han kommit långt med men ändå bestämt sig för att inte avsluta. Jag kände mig hedrad och fick med mig fyra behändiga kartonger, vilka jag gick igenom så fort jag kommit hem. Det visade sig vara flera intressanta uppslag och upptakter, men ändå inget som så här i efterhand borde publiceras. Jag skrev till honom och fick ett svar att det ju var precis vad han själv hade kommit fram till.
Det var första och sista gången jag träffade Bengt och när jag nu, över tio år senare, får budet om hans bortgång blir jag ledsen men samtidigt lite upprymd över att vi hann återpublicera alla hans böcker på Norstedts; de sista kom så sent som för några månader sedan. Det handlar nämligen om ett svenskt författarskap som kommer att leva länge, som kommer att upptäckas på nytt. Hans böcker hör faktiskt inte till dem som av samtiden direkt uppfattas som klassiker, tyngden i dem är för dold av berättandets lätthet, en stilistik som lätt smiter undan kritikers blickar på det som skvallrar om kommande klassikerstatus. Men någon lätt författare var han aldrig, snarare någon som ville berätta på sitt sätt om det som angick honom. Därför skänkte han också vår litteratur några av de första romanerna med homosexuella huvudpersoner, men inte som ”exotiska” eller ”modiga” inslag utan som karaktärer i egen rätt. För Bengt handlade det inte om mod, den resan hade han avklarat för länge sedan, utan det var de berättelser som han ville berätta och han brydde sig inte det minsta om det ansågs passande eller inte, på modet eller inte, tillräckligt tungt eller lätt eller inte. Det är det som utmärker en stor berättare, vilket är precis så som vi ska minnas Bengt. Som en stor berättare. Och när man lever till att bli nästan hundra år gammal, då är det lätt att bli bortglömd under sin livstid, men för litteraturhistorien behöver vi inte oroa oss, där finns en alldeles särskild plats för författaren Bengt Söderbergh.
Håkan Bravinger
Relaterade artiklar