Foto: Khim Efraimsson

Johannes Anyuru - Tårarna

Läs en text ur författarens bok Strömavbrottets barn (2018). “En bok om det som kanske, trots allt, öppnar sig i ett Europa som sluter sig.”

onsdag 03 juni 2020

N-ordet. Detta ord som var en skål full av blod. Detta ord som inte ens skrivandet rådde på.

Ordet dök inte upp i svenskan eller andra europeiska språk för att beskriva en människas hudfärg eller härkomst, utan var ett juridiskt verktyg: det reglerade en omfattande handel med kroppar, den så kallade ”triangelhandeln”. Ordet, som var så viktigt för en vit museichef att hon avgick då det påpekades att det möjligen var olämpligt att affischera med det i tunnelbanan, betecknade inte en människa med svart hud, utan en kropp som i och med namn­givandet reducerades till ett objekt som gick att slå i järn, kidnappa, stympa, våldta, mörda.

Ordet hade aldrig haft något att göra med ord som ”afrikan” ­eller ”fransman”, eller med andra benämningar på ursprung, utan liknade snarare termer som placerade in en kropp i en viss ordning: den som förklarades vara en annans person ”maka” ­eller ”make” ingick i och med detta namngivande i ett juridiskt och socialt förbund; den som gavs namnet ”fredlös” ställdes utanför den medeltida rättsordningen och kunde slås ihjäl utan att mördaren straffades, och så vidare; att benämna en människa som  n-ordet var på samma sätt inte en beskrivande handling utan en juridisk operation som utfördes av en rättsinstans. Den som svarade att också vanliga civila vita använde ordet i det förflutna, borde i och med det ana det oerhörda ingrepp i tillvaron som rasismen innebar. I en rasistisk ordning bar varje vit kropp på en form av suveränitet, en rätt att bestraffa eller skada en svart kropp, och att använda ordet var att gripa efter resterna av denna rätt, som omgav den vita kroppen som ett sakta slocknande sken.

*

Ordet, som vita skådespelare ville fräsa i radio närsomhelst, och som de offentligt beklagade sig över att de inte fick använda hur de ville, framträdde först i svenskan i diverse skeppsförteckningar. På sjuttonhundratalet ankom en båt till Saint-Barthélemy, den svenskägda slavön i Karibien, med en last som bestod av ”vin, rom, socker och nya n-ordet”. Ordets obscenitet blottades alltså redan från början, för de som ville se: vissa av de människor som färdades med båten var varken besättning eller passagerare utan räknades istället upp i samma andetag som vin, rom och socker. Deras kroppar smälte juridiskt – ­citatet kom inte ur en resebeskrivning eller en dagbok, utan ur ett officiellt statligt dokument – samman med handelsvaror, på ett samtidigt våldsamt och mycket vardagligt sätt.

(Epitetet ”nya” framför ordet var för övrigt inte heller det ett enkelt beskrivande ord, utan innebar att ytterligare en juridisk operation utfördes på de namngivna kropparna: en ny n-ordet var en människa som hade kidnappats på andra sidan Atlanten, och som till skillnad från en n-ordet som hade fötts på Saint-Barthélemy kunde fraktas vidare till andra hamnar utan att tullavgift utkrävdes av svenska staten.)

Ordet, som vita föräldrar ömsint ville viska till sina barn när de läste godnattsagor för dem, dök vidare upp i de lagar som reglerade livet i de svenska kolonierna runt samma tid. Det återfanns till exempel i flera domstolsprotokoll.

I slutet av sjuttonhundratalet anklagades två slavar – ”Joe” och ”Tom” – för stöld, återigen på den svenska slavön Saint-Barthélemy, som i det svenska allmänna medvetandet har förblivit en sorts mörk materia, en förträngning, en livslögn. Inga bevis framkom mot de två slavarna, men domstolen ville inte ge människor som hade benämnts med n-ordet intrycket att de kunde ”stjäla ostraffat bara för att bevis saknades”, och beslutade därför att hålla kvar de två männen i fängelset.

I ett annat fall, händelsevis från samma år, anklagades ”n-ordet Paul, tillhörande Louis-Joseph Becquel” för att ha stulit ett par byxor av ”Soldaten Sundström”. Paul påstod sig ha hittat byxorna men domstolen ansåg honom vara lika skyldig oavsett om han stulit eller hittat byxorna och fann det ”skäligt at döma Paul till at avstraffas med Tolf slag af n-ordet-piskan framför vakten”.

De organisationer som ett år ville trycka ordet i program och uttala det högt i mikrofoner på Bokmässan, och diskutera om det trots allt inte var nödvändigt att då och då använda det, hade kunnat leta reda på ingående beskrivningar av den ovan nämnda piskan, som lär ha slitit loss stycken av hud och kött från offret, och då även finna rättsfall där en kvinna, reducerad till n-ordet, bestraffades med piskrapp för att ha nekat till att ha samlag med en vit svensk.

*

Skrivandet var varningsrop, tjutande sirener.

*

Den människa som av juridiken hade benämnts med n-ordet hade under den svenska kolonialtiden levt omgiven av ett gränslöst våld. Det måste ha varit som att vara nedsänkt i strömförande vatten, elektriska vågor.

*

Det var tårarna.

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.