David Brandt

Fem frågor till Aris Fioretos

Aris Fioretos debuterade 1991 med prosasamlingen Delandets bok. Sedan dess har han utgivit en rad romaner och essäer, översatt bland andra Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska och belönats med bland andra Samfundet De Nios Stora pris, Kellgrenpriset från Svenska Akademien, samt Sveriges Radios Romanpris (Den siste greken, 2010 och Mary, 2016).
tisdag 22 mars 2016

Grattis Aris, din bok Mary som rosats av kritikerna och i höstas nominerades till Augustpriset har nu vunnit Sveriges Radios Romanpris 2016! Hur känns det?

– Som författare vill man att boken skall hamna i goda händer. Vad kunde kännas bättre - och säkrare - än fjorton händer tillhörande en bussförare, en nationalekonom, en skolbibliotekarie, en museipedagog, en slagverkare, en bygghantverkare samt en pensionerad veterinär? Icke att förglömma programledarnas muntra handledning.

Lyssnarjuryns motivering lyder: "För Mary, en roman som genom ett starkt och berörande språk skildrar kontrasten mellan systemets förtryck och den enskilda människans styrka och känslighet". Hur tänker du kring den och lyssnarjuryns diskussion?

– Jag oroar mig ogärna i onödan. Men det kändes onekligen nervöst att leka fluga på studioväggen och smyglyssna på juryn. Överläggningarna var dock så uppsluppna och engagerade, muntra och omdömesgilla som man hoppas men inte alltid törs tro att de skall vara.

Vad var den största utmaningen i arbetet med boken?

– Att ge utrymme åt glädjen i en tillvaro präglad av förtryck. Huvudpersonen är inte bara fängslad, utan också gravid. Hur kan jublet som hon känner stiga genom kroppen ges passande uttryck? Finns det en "begärets disciplin", som Mary kallar det – alltså ett tuktat mod, en karg lidelse som skyddar det ömma och fina mot både förtryck och förtvivlan?

Inom kort utkommer din essäbok Vatten, gåshud: Ett otal ord om romanen. Kan du berätta lite om den?

– Det är en hyllning av romanen som kunskapsform. En kärleksförklaring till vad den har varit och kanske kan bli. Och något litet en handbok till berättande prosa. Jag misstänker att förändringen utgör romanens innersta väsen. I goda fall gestaltar den ju inte bara en förvandling, utan förvandlar också sin läsare. Läsaren skall helst inte öppna och slå ihop boken som riktigt samma person. Hur lyckas detta konststycke? Jag funderar också över vad rörelse betyder för en text, och hur tid till eftertanke och vila kan inrättas i den. Hur får det osagda kontur? Går det att berätta baklänges? Och tänk om maneten vore romanens vapendjur?

Maneten?

– Ja, denna oceanernas kristallkrona eller "havets orkidé", som Proust kallade den. En manet består av två procent kollagen och resten omgivning, dvs vatten. Alla som någon gång sökt lyfta upp en sådan undflyende skapelse ur havet vet hur svårt det är. Den pulserande formen, de långa, sköna trådarna, den stingande farligheten som anades på några decimeters djup – djuret skrumpnar till lite glittrande gelé på stranden. Översatt till litteratur: maneten lär oss att form och innehåll har del i varandra.

 

Mer om författaren Aris Fioretos