Foto: Magnus Liam Karlsson

Södertäljemaffians uppgång och fall

I sin bok Nätverket har reportern Baris Kayhan fått unik tillgång till en sluten värld och skrivit en thriller direkt ur verkligheten. Läs de två första kapitlen!

fredag 27 oktober 2017

I sin bok Nätverket har den prisbelönte reportern Baris Kayhan skrivit en svensk motsvarighet till Gomorra – samtidigt som boken är ett stycke omskakande samtidshistoria. En julinatt 2010 blir två bröder brutalt avrättade på den ökända spelklubben Oasen i Södertälje. Morden utgör den blodiga kulmen på en mångårig maktkamp i Södertäljes undre värld. En värld där illegala spelklubbar, utpressning och misshandel är vardag och där familjeband och dolda allianser avgör vem som får leva och inte.

Utredningen om morden blir starten på en av Sveriges största polisutredningar genom tiderna. Med ett omfattande underrättelsearbete som inbegriper hundratals timmars telefonavlyssning, spaningsuppdrag och förhör försöker polisen ringa in de misstänkta.

Baris Kayhan har fått unik tillgång till en vanligtvis sluten värld. Han har intervjuat nyckelpersoner i och runt Södertäljenätverket, poliser och andra inom rättsväsendet och gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet från rättegången. Nätverket är en bladvändande thriller, direkt ur verkligheten.

Läs de två första kapitlen ur boken här.

***

1.

Varenda polis i Södertälje visste vem Dany Moussa var. Familjen, skolan och sociala myndigheter hade också tampats med Dany sedan han var barn. Faktum var ingen kunde kontrollera Dany, allra minst han själv.

Dany Moussa kom till Sverige från Libanon som femåring 1984. Mamman, den starka matriarken Nayla Moussa, lånade 13 000 libanesiska pund av en granne och satte sig tillsammans med sina sex barn på ett plan till Nigeria, vidare till Danmark och landade till sist på Arlanda. Pappan, som led av sviterna efter inbördeskriget i Libanon, anlände kort efteråt. Efter en tid i Surahammar packade familjen Moussa upp väskorna permanent i Ronna i Södertälje.

Dany var ett snällt barn, berättas det. Han sa inte så mycket men åt desto mer. Hemma var det oroligt, då föräldrarna ofta var frånvarande eller grälade med varandra. I det vakuumet tog de äldre syskonen hand om de yngre. Istället för att gå i skolan åkte Dany på stöldturnéer långt utanför Södertälje. Varuhuset Åhléns i Stockholm var en favorit, berättar en kusin. Där kunde de snatta skor, kläder och radiostyrda bilar. De var så små, berättar kusinen, att de helt enkelt passerade kassan utan att kassörskan såg dem. Dany visade inte heller ambitioner inom idrotten, till skillnad från ett par av de yngre bröderna som fick de äldre syskonens stöd med bland annat skjuts till och från träningarna. Istället för idrottsstjärnor som förebilder blev äldre kriminella i Södertälje de som Dany såg upp till, sådana som hans storebror Jakob Moussa och dennes generationsvänner, personer värda att imponera på. Dany bollades från det ena ungdomshemmet till det andra.

När Dany var 13–14 år gammal uppmanade socialtjänsten familjen att kontakta den egna församlingen för råd. Kyrkan i sin tur föreslog en vistelse på ett kloster i Libanon för att få Dany på bättre tankar. Men tiden i klostret förvärrade snarare situationen för Dany. Han placerades i ett litet rum med en enkel plastmadrass på golvet att sova på. Under regniga dagar droppade det genom taket, och matransonerna var små eftersom biskopen tyckte att Dany skulle fasta. För Danys uppehälle fick familjen varje månad pengar från socialtjänsten som de sedan skicka­de till biskopen, men han behöll pengarna i egen ficka, berättar Danys mamma Nayla Moussa. När Dany klagade hos familjen i Sverige skickade de nya pengar men även dem blev han av med. Vid första utbetalningen hotades Dany med kniv mitt i natten av bis­kopens taxichaufför, som tog hand om pengarna. När det var dags för nästa utbetalning var Dany dock förberedd. Han hade fått ett råd av sin farbror. Taxichauffören dök upp och istället för pengar fick han en flaska i huvudet. Resultatet blev att biskopen slängde ut Dany från klostret och han fick flytta in hos sin farbror. Efter ett drygt år i Libanon hade Dany fått nog och återvände till Ronna. »Prästen är maffian«, sa han till vännerna när han var tillbaka. Efter hemkomsten fortsatte Danys problem och han placerades i »Kliniken« på Rösbergaskolan i Ronna. Det var en klass för områdets problembarn, dem som ingen ville ha att göra med. Danys ungdomsår följer en tydlig linje från småbus till allt grövre kriminalitet, från anonymitet till ryktbarhet.

På Ronnas gårdar träffade han Bernard Khouri och de blev genast nära vänner. Bernard, som är mer känd under smeknamnet »Berno«, kom som femåring från Libanon till Sverige 1986 tillsammans med sin mamma och sina morföräldrar. Precis som Dany hade han en hård uppväxt. Länge trodde han att hans morfar var hans pappa. Bernos pappa hade lämnat hans mamma innan Berno föddes, något som den vuxne Berno hade svårt att acceptera. Så sent som i nittonårsåldern fabricerar han till exempel för frivården i Södertörn en historia om att hans pappa dog i krig när Berno bara var några månader gammal. Han träffar sin pappa för första gången i tjugoårsåldern.

Berno var blyg som barn, smal och skranglig. Han läspade och hade särskilt svårt att säga ord med sje-ljud. Vänner, klasskamrater och andra barn retades med honom. »Säg sju, säg sjuttio, säg sjuhundrasjuttiosju!« sa de skrattande. Att hans föräldrar var skilda gjorde inte saken bättre, det var ovanligt och skamligt med separationer i den assyriska/syrianska gemenskapen.

Både Berno och Dany ville tidigt visa vad de gick för, särskilt Berno, och särskilt inför de äldre kriminella killarna i området. Berno var impulsiv och orädd, tänkte sig sällan för innan han gjorde något. En av hans barndomsvänner, Isa Gevriye, minns första gången han träffade Berno. Den tanige 11–12-årige Berno kom fram till Isa och frågade om han fick låna hans trimmade moped. Isa hade aldrig träffat Berno men hört talas om honom.

»Inga problem«, sa Isa, men satte sig för säkerhets skull bakom honom. Berno hade hört talas om Isa också och visste att han var kaxig och tuff. Nu skulle han sätta den fyra år äldre Isa på prov. Berno startade mopeden och gasade rakt mot en mur. Isa som trodde att han var på väg att krascha rätt in i muren kastade sig av. Men precis innan muren girade Berno och mopeden skenade iväg.

»Den jäveln«, tänkte Isa, både imponerad och förbannad, innan han satte efter mopeden som strax slocknade. Efter den dagen var de oskiljaktiga. Tillsammans med Dany Moussa träffades de varje dag vid bänken bakom Bernos hus på Svedjevägen i Ronna.

Oftast ägnade Dany, Berno och Isa sig åt att stjäla motorcyklar eller göra inbrott. Dany fick titt och tätt problem med magen vid inbrotten och var tvungen att avvika för att utföra nödvändigheter, men oavsett vilket så delade de alltid lika på bytet. Vid ett tillfälle gjorde de inbrott i Syrianska föreningens lokaler på Klockarvägen i stadsdelen Geneta i Södertälje. De började genast ge sig på spelmaskinerna. Medan Berno, Isa och några till försökte bryta upp maskinerna med kofot märkte Isa att Dany hade försvunnit. Han började leta och till sist kikade han in på toaletten. Där satt Dany med en Gorby’s-pirog i munnen.

»Brorsan, hur kan du äta medan du skiter?« frågade Isa.

»Knulla inte mitt huvud, gå härifrån!« svarade Dany och stängde dörren.

Berno hamnade så småningom i socialtjänstens händer och placerades på olika ungdomshem. Allt som oftast rymde han och återvände till Ronna och vännerna. Han stal crossar som han älskade att köra. Bernos ungdomsår kantas av våld, kriminalitet och poliser. Sista två åren i grundskolan går han också i »Kliniken« på Rösbergaskolan.

Den lokala polischefen i Ronna, Lars Alvarsson, fick upp ögonen för Berno efter det att Berno försökt knivråna en man vid grillen på Ekdalsgatan i centrala Södertälje. Berno hade gått fram till mannen, medan denne väntade på en hamburgare, och kört en kniv i låret på honom. Mannen, som var gammal brottare, hade i sin tur vänt upp och ner på Berno. När polisen kom till platsen satt den sjuttonårige Berno blåslagen på trottoaren med ena axeln ur led. Polisen grep honom och körde honom till sjukhuset. De kriminella handlingarna samlades på hög och Berno började skapa sig det han då mest av allt åtrådde. Ett namn. Sakta men säkert drog Berno till sig polisens och de äldre grabbarnas blickar. För Berno spelade det ingen roll om de var vänner eller fiender, så länge de visste vem han var.

Våren 1998 började Berno på det individuella programmet på gymnasiet men hoppade av efter några dagar. Han pluggade till frisör i sex månader men arbetade bara några dagar innan han tröttnade. Vid den här tiden är han oftast arbetssökande eller har något tillfälligt jobb. Han testar droger, festar och styrketränar. Han bor hemma hos sin mamma i Ronna i en lägenhet med två rum och kök. Han ansöker samtidigt om svenskt medborgarskap men nekas.

Det finns ett mönster bakom Bernos handlande. Senare ska en psykolog på Kumlaanstalten komma med följande utlåtande:

Khouri är impulsiv, irritabel och aggressiv samt förefaller sakna förmåga till ånger och empati. Han bedöms uppfylla de diagnostiska kriterierna för såväl antisocial personlighetsstörning som för psykopati. Dessa faktorer är … associerade med förhöjda risker för återfall i våldsbrottslighet … I kliniskt hänseende saknar K i stort insikt i sitt psykologiska fungerande. Han har en klart uttalad antisocial attityd samt är instabil beträffande aggressivitet.

I mars 2000 tar kriminalvården över ansvaret för Berno. Han döms till fyra månaders fängelse för stöld, falsk tillvitelse och olovlig körning. De följande två åren åker han in och ut ur fängelset för en rad brott, tills han i oktober 2002 får sitt längsta fängelsestraff dittills för bland annat grov misshandel, narkotika- och vapenbrott och våld mot tjänsteman. Han döms till två år och tre månaders fängelse. Berno är ingen mönsterfånge och flyttas från den ena anstalten till den andra. Han rapporteras för 23 fall av arbetsvägran, han påträffas med mobiler och simkort, han polisanmäls för misshandel av medfånge och medfångar känner sig oroliga och trakasserade av honom. I mars 2004 släpps han på fri fot och återvänder till Södertälje.

2.

En person som både Dany och Berno såg upp till och respekterade var Jakob Moussa, Dany Moussas storebror. Om Nayla Moussa var matriarken i familjen Moussa så var Jakob definitivt patriarken. Som äldsta sonen i en assyrisk/syriansk familj hade han en viktig och tung roll, många gånger oförtjänt tung. Jakob tillhörde samtidigt den så kallade äldre generationen av kriminella i Södertälje.

Jakobs berättelse tar sin början i Stockholms nattliv i det tidiga 1990-talets Sverige, en tid av främlingsfientlighet och Ny demokrati, Lasermannen och flyktingvågen från Jugoslavien. Jakob var dörrvakt och Energikällan i Tyresö var en av hans första arbetsplatser.

Det var en mycket kall natt under mellandagarna 1993. Energikällan låg i ett industriområde mitt i ingenstans och ändå drog den till sig många gäster – om än inte just den här natten på grund av kylan. Jakob, Nemer Haddad, en av Jakobs äldsta vänner, och garderobiären tittade på varandra och konstaterade att det nog skulle bli en lugn kväll för omväxlings skull. Jakob och Nemer hade jobbat som dörrvakter på Energikällan i snart två år. Nemer hade fixat jobbet åt Jakob. Bra kille, reko och stabil, hade han sagt till chefen. Jakob var aningen kort, 172 cm och huvudet kortare än Nemer, men hade en vältränad kropp med låg tyngdpunkt. De hade varit vänner sedan tonåren då de stötte på varand­ra på ett sommarläger som Syrianska riksförbundet arrangerat.

Till vakternas förvåning bildades snart en liten kö utanför klubben. Fler och fler gäster anlände och på några minuter hade det bildats en liten folksamling som tryckte på för att komma in. Nemers uppmaningar om att backa hörsammades inte. Samtidigt hade Jakob försvunnit in på klubben och gick inte att få tag i. Nemer tog till den drastiska åtgärden att dra igen dörrarna.

Fyra män, stora, berusade, som såg ut som fotbollshuliganer, krävde att få komma in och accepterade inte ett nej. De knuffade till Nemer som försökte lugna ner situationen genom att prata med dem. Till en början verkade taktiken gå hem. Tre av männen tog ett steg tillbaka, den fjärde däremot stod kvar. Nemer väntade på hans nästa drag samtidigt som han i ögonvrån såg Jakob följa händelseutvecklingen inifrån slussdörren. Plötsligt riktade mannen ett slag mot Nemer. Jakob sprang genast ut och sparkade undan benen på honom. Han satte sig grensle över mannen och överöste honom med slag, vänster höger, vänster höger. I den högljudda kön blev det dödstyst. Till sist drog Nemer undan Jakob, som fortsatte att veva och sparka. Nemer hade hört talas om de här sidorna hos Jakob, raseriet och styrkan, men aldrig själv fått bevittna dem.

Men faktum är att våldet alltid varit en följeslagare i Jakob Moussas liv. När han var elva eller tolv år hade han i ett bråk i födelselandet Syrien dödat en äldre grannpojke. Nayla Moussa berättar att den äldre pojken, det skilde sex eller sju år mellan dem, hade försökt tvinga Jakob att stjäla cigaretter från sin pappa. När Jakob vägrade slog den äldre pojken Jakob och båda hamnade på marken. En kurdisk grannkvinna sprang fram och särade på pojkarna och skällde ut den äldre. Först då såg hon att den äldre pojken blödde och att Jakob hade en kniv i handen. Pojken fördes till sjukhus men hans liv gick inte att rädda. Jakob grips och under tiden familjerna förhandlar om den döda pojkens värde sitter Jakob på ett ungdomsfängelse. I den syriska rättskipningen har offrens familjer mycket att säga till om vad gäller gärningsmannens öde. Jakobs mamma besöker honom ofta och varje gång frågar Jakob när han får återvända hem. En månad senare är familjerna överens och skadestånd betalas ut. Året därpå lämnar familjen Moussa Syrien för Libanon och kort därefter fortsätter de till Sverige. Jakob bär med sig händelsen hela livet men vill sällan prata om den. För sin hustru Sarah ska han berätta om det först fyra år in i förhållandet, och då med ytterst få detaljer.

Jakob är fjorton år gammal när han landar i Sverige. Han blir snabbt populär hos både killar och tjejer. Han är charmig, modig och vacker med sitt långa hår. Han är duktig på att rita, skissa porträtt och spela fotboll. Några år senare spelar han i Assyriskas A-lag. Bröderna ser upp till honom och hans anseende växer även i den assyriska/syrianska gemenskapen i Södertälje. Samtidigt är han en tillförordnad pappa som tillsammans med sin äldre syster tar ett stort ansvar för de yngre syskonen. Det är dagishämtning och senare körningar till boxnings- och fotbollsträningar, bland annat för den yngste brodern och fotbollstalangen Eddie Moussa. När Jakob är hemma ser han till att inget av barnen blir slagna. Han bär den börda föräldrarna inte klarar av.

Livet som dörrvakt blir en väg in i den kriminella världen och hans kontaktnät stärks. På några få år blir han en inflytelserik vapenhandlare. Han säljer vapen till mc-gängen, får mer och mer inflytande i den kriminella miljön och känner snart sagt alla värda namnet, från småligister i botten till de i toppen av de kriminella nätverken, däribland Milan »Gudfadern« Sevo, som senare blir en god vän.

Efter Energikällan går Jakob vidare till nattklubben Sloppys på Hamngatan i centrala Stockholm. Där träffar han den som ska bli hans bäste vän, Elias Elias. De fattar tycke för varandra direkt, eller som Elias Elias uttrycker det: det var lätt att gilla Jakob. Båda uppfattades som korrekta, charmiga och på samma gång tuffa, en ovanlig kombination. Elias hade ständigt ett leende på läpparna och hans bildsköna utseende gjorde att han fick smeknamnet »Snyggingen«. De generationsgamla vännerna gjorde snart affärer ihop. Elias Elias var vid den här tiden, i mitten av 1990-talet, en mycket produktiv båttjuv. De ordentliga ungdomsåren var sedan länge förbi. Det brukade gå till så att Elias och hans medarbetare rekognoserade efter tänkbara mål i skärgården. Ibland härjade de så långt söderut som Nyköping. På kvällen återvände de med bultsax och skärbrännare. Den stulna båten körde de till närmaste obebodda ö, där märkte de om båten med ett nytt motor- och chassinummer och någon dag senare levererades båten till uppdragsgivaren. Det var här Jakob Moussa kom in i bilden. Han blev gruppens hälare. Han tog emot beställningar, skötte leveranser och såg till att betalningarna var korrekta och i tid. Varje stulen båt kunde inbringa mellan sjuttiofemtusen och hundrafemtiotusen kronor. När polisen några år senare slog till mot Elias fann de sjutton båtar uppställda i en lada. Han dömdes i maj 2000 till ett och ett halvt års fängelse för grov stöld och häleri. Men det stoppade honom inte. Han fortsatte stjäla båtar under ytterligare några år.

En av Jakobs närmaste vänner förutom Elias Elias var Bülent Aslanoglu. Denna trio utgjorde tillsammans med en kille vid namn Ercan kärnan i det som kan kallas den äldre generationen av kriminella i Södertälje kopplade till den assyriska/syrianska gruppen.

Bülent Aslanoglu har i jämförelse med Jakob och Elias närmast adlig härkomst. Han tillhör Södertäljes mäktiga Melkemichelklan. Medlemmar går förutom Melkemichel under efternamn som Ataseven och Aslanoglu. Klanen har stort inflytande över flera av den assyriska/syrianska gruppens tyngsta institutioner som syrisk-ortodoxa församlingen S:t Afrems i Södertälje, Syrianska riksförbundet och fotbollslaget Syrianska FC, där Bülents bror Özcan Melkemichel länge var tränare innan han gick vidare till bland annat Djurgården.

Till skillnad från sin bror valde Bülent Aslanoglu tidigt den kriminella banan. Till sin hjälp hade han en morbror med ett stort inflytande och brett kontaktnät i den undre världen och fick på så sätt både en skjuts i karriären och en legitimitet som han utnyttjade. Bülent bygger med åren ett rykte om sig att vara mer av en strateg och organisatör än en hårding som Jakob och Elias. De gaddar alla in en tatuering på axeln föreställande en lieman.

Jakob och Bülent är goda vänner och umgås nästan dagligen fram till 2002, då Bülent döms till fem års fängelse för utpressning, kidnappning och vapenbrott. Tre och ett halvt år senare, 2005, lämnar han fängelset och Sverige för Sydamerika. Han lockas av äventyr och möjligheten att tjäna de stora pengarna. Samtidigt tar Jakob ett steg tillbaka. Han upphör med vapenhandeln och efter över tio år i Stockholms nattliv återvänder han till Södertälje. Han börjar jobba som dörrvakt på Södertäljes krogar, öppnar den illegala spelklubben Oasen och fokuserar mer och mer på sin förstfödde och hustrun Sarah.

Mer om författaren Baris Kayhan