Foto: Magnus Liam Karlsson

Södertäljemaffians uppgång och fall

I sin bok Nätverket har reportern Baris Kayhan fått unik tillgång till en sluten värld och skrivit en thriller direkt ur verkligheten. Läs det första kapitlet!

fredag 27 oktober 2017

I sin bok Nätverket har den prisbelönte reportern Baris Kayhan skrivit en svensk motsvarighet till Gomorra – samtidigt som boken är ett stycke omskakande samtidshistoria. En julinatt 2010 blir två bröder brutalt avrättade på den ökända spelklubben Oasen i Södertälje. Morden utgör den blodiga kulmen på en mångårig maktkamp i Södertäljes undre värld. En värld där illegala spelklubbar, utpressning och misshandel är vardag och där familjeband och dolda allianser avgör vem som får leva och inte.

Utredningen om morden blir starten på en av Sveriges största polisutredningar genom tiderna. Med ett omfattande underrättelsearbete som inbegriper hundratals timmars telefonavlyssning, spaningsuppdrag och förhör försöker polisen ringa in de misstänkta.

Baris Kayhan har fått unik tillgång till en vanligtvis sluten värld. Han har intervjuat nyckelpersoner i och runt Södertäljenätverket, poliser och andra inom rättsväsendet och gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet från rättegången. Nätverket är en bladvändande thriller, direkt ur verkligheten.

Läs det första kapitlet ur boken här.

***

Varenda polis i Södertälje visste vem Dany Moussa var. Familjen, skolan och sociala myndigheter hade också tampats med Dany sedan han var barn. Faktum var ingen kunde kontrollera Dany, allra minst han själv.

Dany Moussa kom till Sverige från Libanon som femåring 1984. Mamman, den starka matriarken Nayla Moussa, lånade 13 000 libanesiska pund av en granne och satte sig tillsammans med sina sex barn på ett plan till Nigeria, vidare till Danmark och landade till sist på Arlanda. Pappan, som led av sviterna efter inbördeskriget i Libanon, anlände kort efteråt. Efter en tid i Surahammar packade familjen Moussa upp väskorna permanent i Ronna i Södertälje.

Dany var ett snällt barn, berättas det. Han sa inte så mycket men åt desto mer. Hemma var det oroligt, då föräldrarna ofta var frånvarande eller grälade med varandra. I det vakuumet tog de äldre syskonen hand om de yngre. Istället för att gå i skolan åkte Dany på stöldturnéer långt utanför Södertälje. Varuhuset Åhléns i Stockholm var en favorit, berättar en kusin. Där kunde de snatta skor, kläder och radiostyrda bilar. De var så små, berättar kusinen, att de helt enkelt passerade kassan utan att kassörskan såg dem. Dany visade inte heller ambitioner inom idrotten, till skillnad från ett par av de yngre bröderna som fick de äldre syskonens stöd med bland annat skjuts till och från träningarna. Istället för idrottsstjärnor som förebilder blev äldre kriminella i Södertälje de som Dany såg upp till, sådana som hans storebror Jakob Moussa och dennes generationsvänner, personer värda att imponera på. Dany bollades från det ena ungdomshemmet till det andra.

När Dany var 13–14 år gammal uppmanade socialtjänsten familjen att kontakta den egna församlingen för råd. Kyrkan i sin tur föreslog en vistelse på ett kloster i Libanon för att få Dany på bättre tankar. Men tiden i klostret förvärrade snarare situationen för Dany. Han placerades i ett litet rum med en enkel plastmadrass på golvet att sova på. Under regniga dagar droppade det genom taket, och matransonerna var små eftersom biskopen tyckte att Dany skulle fasta. För Danys uppehälle fick familjen varje månad pengar från socialtjänsten som de sedan skicka­de till biskopen, men han behöll pengarna i egen ficka, berättar Danys mamma Nayla Moussa. När Dany klagade hos familjen i Sverige skickade de nya pengar men även dem blev han av med. Vid första utbetalningen hotades Dany med kniv mitt i natten av bis­kopens taxichaufför, som tog hand om pengarna. När det var dags för nästa utbetalning var Dany dock förberedd. Han hade fått ett råd av sin farbror. Taxichauffören dök upp och istället för pengar fick han en flaska i huvudet. Resultatet blev att biskopen slängde ut Dany från klostret och han fick flytta in hos sin farbror. Efter ett drygt år i Libanon hade Dany fått nog och återvände till Ronna. »Prästen är maffian«, sa han till vännerna när han var tillbaka. Efter hemkomsten fortsatte Danys problem och han placerades i »Kliniken« på Rösbergaskolan i Ronna. Det var en klass för områdets problembarn, dem som ingen ville ha att göra med. Danys ungdomsår följer en tydlig linje från småbus till allt grövre kriminalitet, från anonymitet till ryktbarhet.

På Ronnas gårdar träffade han Bernard Khouri och de blev genast nära vänner. Bernard, som är mer känd under smeknamnet »Berno«, kom som femåring från Libanon till Sverige 1986 tillsammans med sin mamma och sina morföräldrar. Precis som Dany hade han en hård uppväxt. Länge trodde han att hans morfar var hans pappa. Bernos pappa hade lämnat hans mamma innan Berno föddes, något som den vuxne Berno hade svårt att acceptera. Så sent som i nittonårsåldern fabricerar han till exempel för frivården i Södertörn en historia om att hans pappa dog i krig när Berno bara var några månader gammal. Han träffar sin pappa för första gången i tjugoårsåldern.

Berno var blyg som barn, smal och skranglig. Han läspade och hade särskilt svårt att säga ord med sje-ljud. Vänner, klasskamrater och andra barn retades med honom. »Säg sju, säg sjuttio, säg sjuhundrasjuttiosju!« sa de skrattande. Att hans föräldrar var skilda gjorde inte saken bättre, det var ovanligt och skamligt med separationer i den assyriska/syrianska gemenskapen.

Både Berno och Dany ville tidigt visa vad de gick för, särskilt Berno, och särskilt inför de äldre kriminella killarna i området. Berno var impulsiv och orädd, tänkte sig sällan för innan han gjorde något. En av hans barndomsvänner, Isa Gevriye, minns första gången han träffade Berno. Den tanige 11–12-årige Berno kom fram till Isa och frågade om han fick låna hans trimmade moped. Isa hade aldrig träffat Berno men hört talas om honom.

»Inga problem«, sa Isa, men satte sig för säkerhets skull bakom honom. Berno hade hört talas om Isa också och visste att han var kaxig och tuff. Nu skulle han sätta den fyra år äldre Isa på prov. Berno startade mopeden och gasade rakt mot en mur. Isa som trodde att han var på väg att krascha rätt in i muren kastade sig av. Men precis innan muren girade Berno och mopeden skenade iväg.

»Den jäveln«, tänkte Isa, både imponerad och förbannad, innan han satte efter mopeden som strax slocknade. Efter den dagen var de oskiljaktiga. Tillsammans med Dany Moussa träffades de varje dag vid bänken bakom Bernos hus på Svedjevägen i Ronna.

Oftast ägnade Dany, Berno och Isa sig åt att stjäla motorcyklar eller göra inbrott. Dany fick titt och tätt problem med magen vid inbrotten och var tvungen att avvika för att utföra nödvändigheter, men oavsett vilket så delade de alltid lika på bytet. Vid ett tillfälle gjorde de inbrott i Syrianska föreningens lokaler på Klockarvägen i stadsdelen Geneta i Södertälje. De började genast ge sig på spelmaskinerna. Medan Berno, Isa och några till försökte bryta upp maskinerna med kofot märkte Isa att Dany hade försvunnit. Han började leta och till sist kikade han in på toaletten. Där satt Dany med en Gorby’s-pirog i munnen.

»Brorsan, hur kan du äta medan du skiter?« frågade Isa.

»Knulla inte mitt huvud, gå härifrån!« svarade Dany och stängde dörren.

Berno hamnade så småningom i socialtjänstens händer och placerades på olika ungdomshem. Allt som oftast rymde han och återvände till Ronna och vännerna. Han stal crossar som han älskade att köra. Bernos ungdomsår kantas av våld, kriminalitet och poliser. Sista två åren i grundskolan går han också i »Kliniken« på Rösbergaskolan.

Den lokala polischefen i Ronna, Lars Alvarsson, fick upp ögonen för Berno efter det att Berno försökt knivråna en man vid grillen på Ekdalsgatan i centrala Södertälje. Berno hade gått fram till mannen, medan denne väntade på en hamburgare, och kört en kniv i låret på honom. Mannen, som var gammal brottare, hade i sin tur vänt upp och ner på Berno. När polisen kom till platsen satt den sjuttonårige Berno blåslagen på trottoaren med ena axeln ur led. Polisen grep honom och körde honom till sjukhuset. De kriminella handlingarna samlades på hög och Berno började skapa sig det han då mest av allt åtrådde. Ett namn. Sakta men säkert drog Berno till sig polisens och de äldre grabbarnas blickar. För Berno spelade det ingen roll om de var vänner eller fiender, så länge de visste vem han var.

Våren 1998 började Berno på det individuella programmet på gymnasiet men hoppade av efter några dagar. Han pluggade till frisör i sex månader men arbetade bara några dagar innan han tröttnade. Vid den här tiden är han oftast arbetssökande eller har något tillfälligt jobb. Han testar droger, festar och styrketränar. Han bor hemma hos sin mamma i Ronna i en lägenhet med två rum och kök. Han ansöker samtidigt om svenskt medborgarskap men nekas.

Det finns ett mönster bakom Bernos handlande. Senare ska en psykolog på Kumlaanstalten komma med följande utlåtande:

Khouri är impulsiv, irritabel och aggressiv samt förefaller sakna förmåga till ånger och empati. Han bedöms uppfylla de diagnostiska kriterierna för såväl antisocial personlighetsstörning som för psykopati. Dessa faktorer är … associerade med förhöjda risker för återfall i våldsbrottslighet … I kliniskt hänseende saknar K i stort insikt i sitt psykologiska fungerande. Han har en klart uttalad antisocial attityd samt är instabil beträffande aggressivitet.

I mars 2000 tar kriminalvården över ansvaret för Berno. Han döms till fyra månaders fängelse för stöld, falsk tillvitelse och olovlig körning. De följande två åren åker han in och ut ur fängelset för en rad brott, tills han i oktober 2002 får sitt längsta fängelsestraff dittills för bland annat grov misshandel, narkotika- och vapenbrott och våld mot tjänsteman. Han döms till två år och tre månaders fängelse. Berno är ingen mönsterfånge och flyttas från den ena anstalten till den andra. Han rapporteras för 23 fall av arbetsvägran, han påträffas med mobiler och simkort, han polisanmäls för misshandel av medfånge och medfångar känner sig oroliga och trakasserade av honom. I mars 2004 släpps han på fri fot och återvänder till Södertälje.