Norstedtsbloggen

I Babels säsongsavslutning blir det bokcirkel om ungdomssex och en sadomasochistisk braksuccé till roman - Fifty Shades of Grey. Boken har kallats mammaporr och första delen kommer på svenska i september med titeln
50 nyanser av honom.

Omslagsskisser

50 nyanser av mörker kommer ut i november och den sista delen, 50 nyanser av frihet, i december eller i början av 2013.

50 Shades of Grey är såld till 37 länder och den snabbaste och mest sålda boken i England i år med över 500 000 sålda ex. Dessutom 10 miljoner sålda exemplar i USA!

Anthony Chirico på Knopf Doubleday Publishing Group säger:
“The sales velocity for Fifty Shades of Grey is unprecedented, with reader demand still growing. BookScan data indicates that the trilogy has captured 25 percent of the adult fiction market in recent weeks. As we head into the heart of the summer reading season, sales are likely to continue exceeding even our most optimistic forecasts.”

Så vad är det för bok som dominerar 25 % av bokmarknaden för vuxna i USA?

Här kommer en kort handling:
När litteraturstudenten Anastasia Steele skall intervjua den unge entreprenören Christian Grey drabbas hon av sin första kärlek. Hon möter en man som är vacker, briljant och skrämmande. Den oskyldiga Ana inser förskräckt att hon vill ha den här mannen. Trots hans gåtfulla reserverade attityd, vill hon desperat komma nära honom. Oförmögen att motstå Anas skönhet, intelligens och oberoende inställning, medger Grey att han vill ha henne också, men på hans egna villkor.
 
Chockad, men ändå intresserad av Greys annorlunda erotiska preferenser, tvekar Ana. För trots alla de yttre tecknen på ett framgångsrikt liv, hans multinationella företag, hans stora rikedom och hans kärleksfulla familj så är Grey en man som plågas av demoner och styrs av behovet att kontrollera andra. När paret inleder en vågad, passionerat fysisk affär upptäcker Ana Christian Greys hemligheter och utforskar sina egna mörka begär.

Till boken har författaren E L James skapat en Fifty Shades of Grey Soundtrack för att få läsaren i rätt stämning. Den kan man lyssna på här >> 

/Tina Salomonson
ps. inom kort hoppas vi kunna bjuda på ett utdrag ur boken. 

  

Vilket är ditt starkaste minne från arbetet med boken om Raoul Wallenberg? Jag har fått frågan några gånger. Den är inte lätt. Ögonblicket då jag fick hålla Raouls fångkort i original är svårt att slå. Men det finns faktiskt också ett annat tillfälle, då jag kände hur håren reste sig på armarna och den där oslagbara känslan av att uppleva något historiskt och fullständigt unikt infann sig. 

   Jag hade efter mycket om och men lyckats få mobilnumret till sonen i familjen som i dag äger det hus på Ostrom utca i Budapest, där Raoul Wallenberg hade sin bostad under hösten 1944. (Så småningom fick han ytterligare en våning, men detta var hans huvudsakliga bostad). 

   Ägaren gick med på att ta emot mig. Vi sågs en kylig morgon i september 2010. Han ursäktade sig. ”Huset ser ut som det gör. Det är helt orenoverat. Av skilda skäl står det i princip orört sedan kriget, med möbler och allt”.
  Hans familj tog över huset några år efter kriget. Numera vet de att Raoul Wallenberg bodde där några månader hösten 1944. Nuvarande ägaren kunde inte svära på att de gamla möblerna hade varit Raouls, men det mesta talade ändå för det.  

  Jag höll andan. Det var som att gå in i ett museum – det väldiga köksskåpet måste ha stått där i alla tider, kanske också sekretären och sängen... Så visade min värd en tavla med landskapsmotiv. Han pekade på några mörka prickar i tavlan.
– Det där, det är skotthåll från ryssarnas belägring kring årsskiftet 1944-1945.

   Ja, ni förstår. Bildserien vi lägger ut här är helt unik.

Richard Zwillinger visar skotthålen i tavlan

/Ingrid Carlberg

Läste igår i Svenska Dagbladet att det skulle vara en nyhet att Raoul Wallenberg hade guld och diamanter i bilen när han sökte kontakt med Röda armén i januari 1945. Det har varit känt sedan fyrtiotalet. Jag skriver om det i min bok. 
   Guldet och diamanterna i bilen var nog en detalj av många som försvårade för Wallenberg, ungefär som alla namnen på högt uppsatta nazister och pilkorsare i hans almanacka och telefonbok. Men jag tror det är att förenkla historien att plötsligt lyfta fram detta välkända faktum som själva förklaringen till att Raoul Wallenberg fängslades. 

   Till att börja med greps inte Raoul Wallenberg. Han sökte frivilligt kontakt med Röda armén. På morgonen den 13 januari hade de sovjetiska trupperna ryckt fram genom Stadsparken i östra Budapest. Vid lunchtid dök de upp i det Internationella Röda korsets lokaler på Benczur utca 16, där Raoul Wallenberg höll till sina sista dagar i Budapest. 
   Raoul Wallenberg visade sitt diplomatpass och bad soldaterna att få träffa någon av deras överordnade. En major Dmitrij Demtjenko vid 581:a infanteriregementet anlände några timmar senare. Raoul berättade då att han ville ta sig till general Malinovskij i Debrecen. Demtjenko ställde två vakter utanför huset, för att skydda Wallenberg under tiden. 
   På kvällen återvände majoren till Benczur utca. Enligt vittnesmål från Röda Korsmedarbetarna åt de då middag tillsammans, Raoul Wallenberg, och major Demtjenko. Raoul och majoren höll tolkade tal till varandra och stämningen var god. 
   Dagen därpå eskorterade majoren Raoul Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder till de sovjetiska högkvarteren i östra Pest. Stämningen var fortfarande god och officerarna fick order att behandla honom väl. Enligt vittnesmål ingav Raoul Wallenberg förtroende. Man rapporterade uppåt i den sovjetiska militära hierarkin att Raoul Wallenberg frivilligt gått över fronten och att han tagits i beskydd.  

   Under dagarna som följde förändrades stämningen successivt, utan att Wallenberg för den skull frihetsberövades helt. Det kom order om att han skulle avskärmas från omvärlden, men han fick fortfarande röra sig med eskort i Budapest. Hade Raoul Wallenberg misstänkt att något var allvarligt fel hade han flera möjligheter att avvika.
   Arresteringsordern utfärdades slutligen i Moskva den 17 januari av vice försvarsministern Bulganin, av allt att döma på order av Stalin. Vid den här tiden krävdes inte mycket för att väcka den erkänt överkonspirative Stalins misstänksamhet. Men att guldet i bilen skulle ha varit det avgörande finner jag mindre sannolikt. Det bidrog förstås inte till att minska misstänksamheten mot Wallenberg-aktionen, som dock ytterst vilade på helt andra grunder. 

   Jag ska bara nämna ett exempel: Raoul Wallenberg arbetade på uppdrag av den amerikanska flyktingmyndigheten War Refugee Board. I Stalins ögon var detta en skum verksamhet, som han kopplade ihop med amerikanska och brittiska försök att gå bakom ryggen på honom och söka separatfred med Tyskland. I slutet av 1944 var stämningen allt annat än god mellan Sovjetunionen och de västallierade.
   Relationen mellan Sovjetunionen och Sverige hade också påtagligt försämrats i slutet av 1944. Bland annat var Stalin upprörd över att 30 000 ”fascistiska” balter hade flytt över Östersjön till Sverige under hösten 1944. Sovjetunionen begärde att de skulle skickas hem igen. 
   I slutet av 1944 avslöjade den svenska kommunistiska tidningen ”Ny Dag” att stockholmsrepresentanten för War Refugee Board (WRB) hade betalat 900 000 svenska kronor (cirka 17 miljoner kronor i dagens penningvärde) för organisationen av de många balternas flykt till Sverige. Nyheten spreds snabbt till Sovjetunionen och beskrevs som en frånstötande amerikansk antisovjetisk aktion. 
   WRB:s stockholmsrepresentant i fråga hette Iver Olsen. Han var Raoul Wallenbergs uppdragsgivare…

  Man kan diskutera i timmar vad som var mest avgörande för arresteringen. Vi kan ha våra teorier, uppbyggda på olika fakta och vittnesmål. Men tyvärr kan vi inte med säkerhet slå fast sanningen här heller. 
   Men vi vet och kan bevisa att han registrerades som fånge i Lubjankafängelset den 6 februari 1945. Jag har besökt den ryska säkerhetstjänstens arkiv i Moskva och hållit Raoul Wallenbergs fångkort i original i min hand (se mitt foto nedan). Det var av tunt, kartongliknande papper. Skrovligt och aningen grågulnat. Det bar spår av att ha varit vikt.
  Behöver jag säga att det var en stark emotionell upplevelse.

 /Ingrig Carlberg

Boken om Raoul Wallenberg bygger på mitt yrkeslivs allra längsta Excel-dokument. Flera tusen poster hann det bli innan jag hade sorterat all information. Slutsatsen är given. Den som tror att böcker av det här slaget skrivs enkom på inspiration tar gruvligt fel. Sittfläsk, envishet och noggrannhet är vad det handlar om. Hårt jobb, helt enkelt, kryddat med ett visst mått av galenskap.
     Först därefter kan man släppa på det kreativa flödet som KANSKE, bara kanske, ger en läsvärd skildring. Det är väl som att måla fönster. Underarbetet tar en evighet, ändå är det bara de lyxiga sista penseldragningarna man ser.   

   Sorteraknappen är den jag gillar allra bäst i dataprogrammet Excel. Man kanske har suttit där en timme eller fem och fyllt på med datumfästa fakta från alla tänkbara källor – UD-telegram, privata brev, historiska skildringar, privata dagböcker, myndighetsbrev, utländska telegram, tidningsartiklar, vad det nu kan vara. Så kommer högtidsstunden. Den infaller när du får markera hela dokumentet och sortera om allt efter datum. 
   Vips rasslar det till av aha-upplevelser: Jaså, Sovjetunionen skärpte tonen i ett utlämningssärende och sade nej till det viktiga handelsavtalet med Sverige samma dag (17 januari 1945) som arresteringsordern för Raoul Wallenberg utfärdades?  För att bara ta ett exempel.

   Jag hade stor nytta av Excelgnetet under skildringen av Raoul Wallenbergs gärning i Budapest. Där fanns så många anekdoter som tycktes flyta fritt i tiden, men som inte blev begripliga förrän de synades och placerades in kronologiskt i historien, till exempel i det mer basala grundarbetet på legationen som går att följa i UD-telegram och rapporter. Det spelar också stor roll för tolkningen av en händelse i Budapest om den ska placeras före eller efter 15 oktober 1944. Om den utspelar sig när Raouls huvudkontor låg i Buda eller när det flyttats till Pest. 

   Det var i den här monotona genomgången som jag sakta lärde mig att Raoul Wallenbergs stora bragd inte var dessa enskilda romantiska anekdoter, som upprepas i nästan varje hjälteskildring. Nej, hans stora bragd var den organisation och den välfungerande räddningsbyråkrati han lyckades bygga upp under svårast tänkbara förhållanden. På slutet hade han över 350 anställda, om man räknar in de 40 läkarna på det ”Svenska sjukhuset”, som han lyckades få upp på nolltid och öppnade i början av december 1944. 
   I hans lagersaldon vägdes mjölåtgången in på grammet när. 

  Ändå var det nog under arbetet med del tre av boken, den som handlar om spelet kring hans öde efter 1945, som Exceldokumentet blev allra mest betydelsefullt. Jag tänker framför allt på den svindlande samtidshistoria som öppnade sig när jag korsklippte svenska och sovjetiska officiella dokument med familjens förtvivlade kamp. Den senare fångade jag bland annat genom brev och genom närläsning av Raouls styvfars, Fredrik von Dardels, dagbok. Till slut var jag nästan febrig av iver när jag hade matat in en serie nya uppgifter. Vad var det för polletter som skulle trilla ned den här gången?

   Det gäller förstås att inte rusa iväg och i tidssamband se även faktiska samband. Men ofta är det tillräckligt tänkvärt att inse vad som händer samtidigt. Som att Raoul Wallenberg förflyttades från Lubjanka till Lefortovo-fängelset i Moskva nästan samtidigt (månadsskiftet maj-juni 1945) som den just hemkomne Ungernambassadören Ivan Danielsson skriftligt deklarerade att Wallenberg sannolikt dödats i Budapest.
   Den bedömningen var Danielsson inte ensam om på svenska UD, Det ökade inte precis Raouls chanser, för att uttrycka det milt. 

   Eftersom det är helg och SMHI lovar försommarvärme (kvällstidningsnyhet, än så länge är sanningen som vanligt den motsatta) ska jag inte trötta er mer med min egen tradiga researchbyråkrati paketerad i Excel. Jag bifogar istället en sida ur lagersaldot vid Raoul Wallenbergs humanitära avdelning i december 1944.  Dokumenten påminner nämligen lite om varandra. Jag tror att Raoul Wallenberg och hans medarbetare hade älskat Excel. Eller vad tror ni?

/Ingrid Carlberg
   

Raoul Wallenbergs almanacka från 1944 är fascinerande läsning från början till slut. Länge var den försvunnen med sin ägare. Men i oktober 1989 fanns almanackan med bland de tillhörigheter som KGB lämnade över till Raoul Wallenbergs halvsyskon Nina Lagergren och Guy von Dardel vid ett historiskt möte i Moskva.
   Hans spretiga tuschbokstäver. Hans överstrykningar. Hans spännande möten och planer.


Raoul Wallenbergs dagbok

Längst bak finns en anteckningsbok. Där har Raoul bland annat kastat ned en del beräkningar över apelsinleveranser, förmodligen till importexportfirman Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget där han arbetade innan han reste. Där har Raoul skrivit upp namnen på ungerska kontaktpersoner och beräknat extrakostnaderna för sin tågresa från Berlin till Budapest via Wien i juli 1944.
    Där finns också en hastigt nedskriven lista med titlar på ett antal fyrtiotalslåtar. Musikfreak som jag är kunde jag inte låta bli att ägna den särskilt intresse. Jag visste ju att Raoul gillade musik, och till och med sjöng i gosskör när han var liten. Favoritverk var Händels Messias, men i början av fyrtiotalet snurrade det också mycket jazz på skivspelaren i hans lilla tvårummare på Bragevägen i Stockholm.
    Med hjälp av några musiknördar i min närhet identifierade jag de flesta av låtarna i almanackan. Sen dess har jag en Spotifylista i min dator som kort och gott heter ”Raoul”. Ni hittar den HÄR >> 

   Varför gör man sådant? Ja, mitt arbete med den här boken har inte bara handlat om att försöka bena ut vad som egentligen hände. Det har inte bara handlat om att fördjupa sig i fakta och detaljer kring hans gärning i Budapest och kring det tragiska spel om hans öde som därpå följde, med alla sovjetiska lögner och övergrepp, alla svenska diplomatiska misslyckanden. Jag har också velat återföra historien om Raoul Wallenberg till Sverige igen, skapa en levande berättelse och låta människan träda fram ur dimmorna.   
   En sak bestämde jag mig för. Det fick inte fick bli något trams som byggde på mina egna fantasier om vad han kände och tänkte, eller om de stämningar som omgav honom. Redovisad dokumentation, annars ingenting. Så det har krävt en del research. 

   I Raouls halvbror Guy von Dardels privata arkiv finns en samling tackkort och inbjudningar från Raouls sista år i Sverige. Jag stoppade ned dem i min väska, sedan jag läst dem ordentligt. Så laddade jag mobilen med Spotifylistan. Efter mycket om och men hade jag nämligen fått kontakt med den nuvarande hyresgästen i Raouls lilla lägenhet i Stockholm och jag ville komma väl förberedd. 
   Min värd spelade jazz när jag ringde på. Jag minns hur jag gick runt i de två rummen och tänkte på citaten ur tackbreven till Raoul. De flesta är från 1942 och 1943. Någon har skrivit om en förtjusande kväll i hans hem med dess ”personliga och fint konstnärliga atmosfär”. Sture Petrén, som sen blev ledamot av Svenska Akademin, skrev och tackade för en bra fest. ”Endast en sak beklagar jag – att man var nog dum att gå redan klockan 3; därigenom gick man beklagligen miste om Din underhållande skildring av Din senaste resa«. En journalist på socialdemokratiska Aftontidningen tackade för ”splendid middag. rödvinet var som en violinton och sherryn som ett cellosolo”. Journalisten hade blivit sjuk och fått avvika, men konstaterade att ”den indiska vishet som strömmar förtjusta vänner till mötes m[ed] ditt lätt österländska väsen gör dig säkert disponerad för överseende”.

   Ur allt detta föddes en väldigt ”Raoul-nära” stämning, som musiken kanske kan vidarebefordra till er. 
   Besöket har jag skildrat som ett mellanspel i min bok. Jag minns att jag lyssnade igenom hela Spotifylistan en gång till på vägen hem. Jag somnade på tåget till Glenn Millers ”Farewell Blues”.

Tackbrev

/Ingrid Carlberg