Jag satt och försökte komma på ett ämne för ett blogginlägg när jag såg en statusuppdatering på Facebook. En bekant höll på att läsa om barnet i filosofin och hade sprungit på 1700-talsfilosofen Immanuel Kants skrift om fostran. Enligt Kant skämde de arbetande klasserna bort sina barn genom att ”leka med dem som apor, sjunga för dem, kela och dansa med dem”.
Så kunde man beskriva de lägre klasserna på Kants tid: de som fostrar sina barn på apors vis.
Det lilla ordet ”klass” tycks alldeles precis ha katapulterats in i det offentliga samtalet. Gruppen ”Allt åt alla” i Stockholm arrangerade en guidad busstur till Saltsjöbaden för att skåda överklass. Det är nu inte första gången en sådan klassresa arrangeras, men aldrig förr har väl uppståndelsen och mediaintresset varit så stort. ”Överklassafari” kallade arrangörerna bussresan, med en ironisk blinkning åt hur underordnade grupper så ofta (inte bara av Kant!) beskrivits i djuriska termer.
Istället för att peka ut de lägre klasserna som problemet, ville man visa hur det ser ut hos dem som sitter på privilegierna. Det gör man inte ostraffat. Safarin har från vissa hålla mötts av öppen aggression. Från andra av hårda beskyllningar: ”det är ni som skapar motsättningar!” Mer än en reporter har uttryckt förundran över vilken ilska denna lilla busstur väckt.
Jag tror överklassafarin lyckades köra fingret mitt i en infekterad motsägelse. I åratal har vi allt oftare fått höra att vi inte längre lever i ett klassamhälle. Samtidigt kommer rapport efter rapport om ökande sociala klyftor. Kant menade att underklassens barn var bortskämda för att deras föräldrar lekte med dem likt apor. När det idag talas om den ökande barnfattigdomen hör man inte sällan invändningen: ”men de har ju mobiltelefon!”
Som om en telefon i näven liksom bortförklarade statistiskt belagda skillnader som går rätt in på kroppen: hälsotillstånd, förväntad livslängd.
För två år sedan publicerade Ungdomsstyrelsen en rapport om ungas villkor i Sverige. Rapporten visar att andelen ensamstående unga (20-29 år) med barn som lever fattigt har ökat från 19 procent 2001 till ofattbara 76 procent 2009.
Är du ung ensamstående förälder, ökade alltså risken för att du (och ditt barn) är fattigt med 57 procentenheter på mindre än tio år. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Allt åt alla Stockholm, för att de med sådant besked fick upp klassfrågan på dagordningen igen.
/Patricia