På promenad med: Johanna Hedman

Johanna Hedmans debutroman Trion är en bitterljuv berättelse om tre unga personer i Stockholm. Vi möter Hugo, Thora och August som alla tre på olika sätt kommer att betyda mycket för varandra. De befinner sig i tjugoårsåldern, en tid i livet när allt verkar möjligt och omöjligt på samma gång. När livet är både litet och stort, enkelt och komplicerat.

Trion har redan uppmärksammats stort här i Sverige – och rättigheterna är sålda till ett flertal länder.

Vi tog en promenad med Johanna Hedman för att höra hur boken kom till.

Vem är du?

– Svåraste frågan först! Det mest bekväma är att svara genom att rabbla saker som står på cv:et. Men det är ju tråkigt. I det här sammanhanget är jag författaren till Trion. Jag tycker fortfarande att det tar emot att kalla mig själv författare, första gången jag gjorde det helt utan ironi var i ett formulär till Skatteverket som jag behövde skicka in i våras. Generellt tycker jag inte att författare som personer är särskilt intressanta, jag vill helst inte veta så mycket om dem. 

Trion växte fram i mellanrummet mellan jobb och plugg, berättar Johanna Hedman. Hon har en masterexamen i freds- och konfliktstudier och kandidatexamen i litteraturvetenskap och internationella relationer. Dessutom har hon praktiserat i säkerhetspolitiska gruppen på svenska FN-representationen i New York och jobbat på människorättsorganisationer i Sverige och i Indien.

– Jag skissade och tog anteckningar och skrev om och försökte hitta en ingång och till slut hittade jag rätt ton. Början var det svåraste, sen lossnade något. Det som står i boken kom till för ungefär tre år sen. Då var jag i slutet av min utbildning, på väg ut i arbetslivet och jag insåg hur mycket tid jag hade haft som student och att jag inte hade värdesatt den där tiden. Det kändes viktigt att ta skrivandet på allvar på ett sätt som jag aldrig hade gjort innan. 

Bokens trio består av Hugo, Thora och August? Vilka är de?

– Thora och August är barndomsvänner som står varandra väldigt nära. Hugo lär känna dem när han flyttar in hos Thoras föräldrar och han blir vän först med August, sen med Thora. Hon kommer från överklassen och är rätt kylig mot personer som hon inte känner. Vissa läsare kommer säkert ha svårt för henne, hon är ju inte så sympatisk. Hugo är nyinflyttad i Stockholm och ser på allt genom ett slags filter av utanförskap som han kanske förstärker för att det kan vara en bekväm position att välja att stå lite utanför. Länge tänkte jag att Hugo skulle vara den enda berättaren men det dök upp scener som tydligt var ur Thoras perspektiv. Hon insisterade på att vara en berättare så då fick hon bli det. August har aldrig varit en berättare, han har alltid varit den tredje som blir betraktad och berättad om. 

– En del har lyft fram att trion har en okonventionell relation som rör sig mellan vänskap och kärlek och det är ju sant, även om jag inte tycker att de där etiketterna är så viktiga här. För mig var nog det mest intressanta att försöka skildra hur svårt det kan vara att nå fram till andra människor. Jag tänker på det framförallt som en bok om närhet och sårbarhet. 

Jag strök tidigt under en mening i boken, som perfekt förklarar Hugo och hans position i den här  gruppdynamiken, i alla fall initialt: “Jag var tyst eftersom jag inte kom på något att säga”. Känner du dig närmare Hugo än de andra karaktärerna?

– Nej. Hugo är visserligen en betraktare och det tror jag att alla som skriver är, men jag känner mig inte närmare Hugo än någon av de andra karaktärerna. Eller så här: jag kände mig nära både Thora och Hugo när jag skrev ur deras perspektiv men det tog tid att hitta fram till deras röster. Hugos ton var faktiskt den svåraste att hitta medan Thora och August var tydliga redan från början, kanske för att dynamiken mellan dem var så självklar. Hugos roll fick jag fundera mer på. Nu när jag lämnat texten ifrån mig känner jag mig inte särskilt nära någon av dem. De är mer som avlägsna bekantskaper som bor i ett annat land.

Varför blev det just den här berättelsen du skrev?

– När jag började skriva tänkte jag inte på det som en roman, det var bara massvis med olika dokument och anteckningar som växte för att jag tyckte att det var så roligt att hålla på. Även när det var svårt var det lustfyllt. Det var något med dynamiken mellan trion som var intressant att utforska. Jag visste inte vart berättelsen skulle ta vägen, det låter kanske pretentiöst men det var som att jag upptäckte berättelsen medan jag skrev den. 

Vi följer de tre i en speciell tid i livet, luckan mellan ungdom och vuxen (eller: vuxen på papperet  men ungdom i sinnet?). En tid som präglas av möjligheter och tid, men man saknar ofta pengar  och trygghet. En på många sätt sorgsen tid. Vad lockade med just den perioden?

– Svaret som ligger närmast till hands är att det var den perioden som jag själv befann (befinner?) mig i när jag började skriva. Men det är också ett lite tråkigt svar för jag tycker inte man behöver lyda under devisen att bara skriva det man känner till. När boken börjar är ju Hugo i medelåldern och jag tyckte att det var väldig roligt att skriva. Men i större delen av boken är trion i tjugoårsåldern och kanske blev det att jag fokuserade på den tiden för att man fortfarande är så formbar och öppen då, jag tänker att man kan präglas väldigt djupt av människor som man  lär känna under den tiden. Det som lockade är väl också just det som du beskriver — det är för många en vemodig tid i livet då man måste ta flera stora beslut för första gången. Samtidigt finns ett slags föreställning om de lyckliga ungdomsåren men mitt intryck är att många mår bättre ju äldre de blir. Hoppas det stämmer. 

Det är något speciellt med dynamiken som uppstår i en vänskapsgrupp av tre, varför är det så?

– Tre är ett litet antal personer så det är fortfarande intimt på ett sätt som det inte hade varit om  det rörde sig om fem personer. Ett ojämnt antal personer gör kanske också att dynamiken blir ojämn och oförutsägbar. Någon riskerar att hamna lite utanför, att halka ur gruppen, men vem som gör det är inte självklart och kan ändras över tid. 

Boken utspelar sig framförallt i Stockholm men även i Paris, Berlin och New York. Berätta lite om  din relation till de här platserna och vad de spelar för roll för Hugo, Thora och August?

– Jag är född och uppvuxen i Stockholm och jag kommer nog alltid se Stockholm som min utgångspunkt i världen. Men liksom många andra hyser jag ett slags hatkärlek till den här staden och det var roligt att försöka gestalta hatkärleken genom trion. Hugos syn på Stockholm har jag nog delvis baserat på hur vänner och bekanta, som kommer från andra städer och länder, har beskrivit sina upplevelser av Stockholm. 

– New York och Paris är städer som jag har bott i och som är viktiga för mig. Jag tror att platser där man har varit både väldigt lycklig och väldigt olycklig blir viktiga för en. Det finns så många oansenliga ställen i New York och Paris som är som privata minnesmonument som bara är synliga för mig. Så New York och Paris letade sig in i texten för att det är städer som jag känner ganska väl och som jag tycker om att vistas i, både på riktigt och i litteraturen. Berlin tycker jag mycket om men jag har aldrig bott där. Jag valde Berlin framförallt för att det känns som en stad dit en person som Hugo skulle kunna flytta efter gymnasiet. Berlin passar honom. 

Trion har redan uppmärksammats stort och sålts till utländska förlag, berätta hur det känns?

– Det känns otroligt roligt men det är så långt från vad jag väntade mig att det har tagit tid att  landa i allt som har hänt. Jag trodde att jag skulle debutera mer eller mindre obemärkt.  Nackdelen med den här typen av uppmärksamhet är väl att den trissar upp förväntningar som är svåra att leva upp till. Antingen vill man vara med och skapa en hajp eller så vill man vara med och genomskåda en hajp — jag vet i alla fall att den impulsen finns hos mig själv. Läsare som hört talas om min bok på grund av hajpen möter den på ett annat sätt, samtidigt hade de kanske aldrig ens öppnat boken utan hajpen. Många bra böcker försvinner ju i den enormt stora bokutgivningen. 

– För mig betyder utlandsförsäljningen rent konkret att jag får tid till att skriva på något annat. Jag har aldrig sett skrivande som en potentiell källa till försörjning och det är inte därför jag skriver. Jag såg att en tidning satt en rubrik om boken med fantasisummor tagna ur luften, men jag kan i alla fall skriva på heltid ett tag utan ekonomisk stress. Det är en lyx. Men jag räknar inte med att den lyxen kommer hålla i sig så länge och jag vet inte om jag vill lägga hela försörjningsbördan på skrivandet heller. Jag mår bra av att inte bara ägna mig åt litteratur och jag tror att det jag skriver mår bra av det också. Skrivandet blir friare på det viset.