Guds olydiga revben

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter antogs 1789 under franska revolutionen. Den gällde dock bara männen. Kvinnorna lämnades fortsatt ofria.
Olympe de Gouges, ung änka och ensamstående mamma, självlärd författare, dramatiker och debattör var mäkta upprörd över denna orättvisa. Hon skickade 1791 in ett kompletterande förslag till Frankrikes nationalförsamling: Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter.Olympe de Gouges engagemang under franska revolutionen är enastående. Hon skrev pjäser, romaner, essäer och mängder av politiska pamfletter. Hon fanns med i upplysningens innersta krets. Hon var pionjär som feminist, antirasist och antivåldsaktivist.I över tvåhundra år har hon varit marginaliserad i historieskrivningen. Avfärdad av sina vedersakare som en omoralisk kurtisan och knäpp.Men vem var hon egentligen? Vad gjorde hon för avtryck i denna Europas numera mytomspunna borgerliga revolution? Hur påverkade hon andra kvinnors engagemang under den här tiden?Gunilla Thorgren, själv en feministisk pionjär med bakgrund i Grupp 8, berättar om en kvinna som på flera sätt påminner om 1970-talets feminister. En idealistiskt driven och totalt orädd kvinna som var långt före sin tid och drevs av en övertygelse som kostade henne livet.Den 3 november 1793 giljotinerades Olympe de Gouges, som första kvinna efter drottningen Marie-Antoinette, på Place de la Révolution i Paris. Innan bilan föll ropade hon: ”Min röst kommer att höras från djupet av min grav”.Tack vare Franska revolutionens rebell får vi nu också höra hennes röst.

Nu kommer den stora biografin över en svensk kvinnolegend - Elise Ottesen-Jensen. Hon blev en mytisk centralgestalt inom sexualpolitiken, en ung norska som i kamp med fördomar, sexualskräck och diskriminerande lagar bröt nya vägar och förvandlade Sverige.

Gunilla Thorgrens biografi beskriver en orättvist bortglömd person inom den svenska feminismen, men också en makalös och än i dag kontroversiell gestalt i den svenska sexualpolitiska nittonhundratalshistorien. Född i Stavanger lämnade hon tidigt det högkyrkliga hemmet, sökte sig till arbetarrörelsen och blev journalist. Hon mötte den av polisen eftersökte svenske syndikalistiske agitatorn Albert Jensen, flydde med honom till Danmark under första världskriget, utvisades till Sverige, och inledde där vid tjugotalets början arbetet med att organisera svenska kvinnor i den syndikalistiska rörelsen.

Tillsammans med Moa Martinson utvecklade hon kvinnosidan i Arbetaren till ett feministiskt kamporgan. 1926 - fyrtio år gammal - påbörjade hon sitt sexualupplysningsarbete. Hon reste landet runt, agiterade för en förändrad lagstiftning, och lärde kvinnorna att använda preventivmedel. 1933 startade hon RFSU.
I kampen för att ge kvinnor rätt att bestämma över sin egen kropp - rätt till preventivmedel, rätt till abort - gjorde Ottar avgörande insatser för det svenska samhällets utveckling. Otaliga människor kunde tacka henne för ett lyckligare och mindre ångestladdat sexualliv. Privat drabbades hon dock av smärtsamma katastrofer, hon mötte den stora livsavgörande kärleken, och sveks av den. Biografin avtäcker en central del av den svenska nittonhundratalshistorien.