Alexandra Pascalidou: ”Våga vägra vara hatarna till lags”

Några av landets främsta kulturpersonligheter och skribenter ger erfarenheter och råd till sina yngre jag i den nya antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15.

tisdag 21 februari 2017

Många unga lever med svåruppnåeliga ideal och prestationskrav idag. I antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15 har redaktörerna Johanna Wester och Diana Olofsson samlat 17 kända svenska röster som berättar om sina erfarenheter av att vara ung.

Ämnena i boken är självbild, skapande, prestation, glädje, mat, kroppen, att få ta plats, att vara sig själv, sex, könsroller, alkohol, objektifiering, skolan, drömmar. Medverkar i antologin gör: Bodil Malmsten, Lo Kauppi, Annika Norlin, Sabina Ddumba, Pernilla Andersson, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Underbara Clara, Seinabo Sey, Alice Teodorescu, Ebba Witt-Brattström, Mikaela Laurén, Suad Ali, Anna Hedenmo, Lina Axelsson Kihlblom, Seher Yilmaz & Lena Andersson. Sjutton röster som vill ge kraft och mod.

Läs Alexandra Pascalidous bidrag nedan.

***

Första gången var jag en nioårig nobody. Vi bodde i den mandarinfärgade betonglängan, på tredje våningen på Vimmerbyplan 27 i Rinkeby. Brevet var adresserat till pappa. Mamma sprättade upp kuvertet och läste högt på den svenska hon nyss fått lära sig:

”DITT SVARTSKALLESVIN, OM DU INTE TAR DIN FAMILJ OCH LÄMNAR LANDET INOM 24 TIMMAR DÖDAR VI ER.”

Vi förstod inte alla ord. Vad var ett ”svartskallesvin”? Vad hade vi gjort? Mina föräldrar var anonyma grekiska invandrare. Två städande skuggfigurer som ingen hälsade på när de for fram med sina moppar och skurhinkar.

Mamma föste in mig och min lillasyster Sofia under köksbordet, låste ytterdörren några varv och tog bussen till polisstationen i Vällingby. Så satt vi där, alldeles stilla, på plastmattan under furubordet och viskade för att ingen skulle höra att vi var hemma. Tänk om de dödat pappa. Eller mamma. När låset vreds om efter vad som kändes som en evighet klämde vi ihop oss ännu mer. Mammas tunga suck blev vår första utandning. Hennes ord minns jag som igår: ”Polisen sa att de inte kan göra något. Så vi får vänta och se.”

Vänta och se. Om de dödar oss.

Då visste jag inte att detta skulle bli the story of my life: väntan och vakuum efter hot och hat, och uppgivna suckar över samhällets axelryckningar.

Nästa handskrivna hotbrev kom med posten efter att jag medverkat i en tv-debatt. Jag var tonåring och ville förändra världen. Breven hittade mig trots felstavat namn, tack vare brevbärarens lokalkännedom.

Varenda mediemedverkan följdes av liknande hot, hat och hån. De anonyma avsändarna skrev vad som väntade mig. De skulle skära av mig tungan, knäcka mina knäskålar, våldta mig och förvandla mig till en ”oidentifierbar blodpöl”. Jag visade aldrig hoten för mamma eller någon annan. Känslan att jag måste ha provocerat fram eller förtjänat detta klibbade sig fast. Sedan mina tonår har hatet förgiftat min vardag. Med mitt första programledarjobb i det mångkulturella magasinet Mosaik i SVT rasade hatet in. Jag vaknade till varningar om ”nackskott och straffknull” och somnade med hot om ”gruppvåldtäkter”.

Efter tjugofem år ser jag vissa mönster. Svordomarna har förändrats genom åren. Först var jag SVARTSKALLEHORA, SPAGGEPARASIT, BLATTEFLATA. Sedan blev jag JUDEHORA, MUSLIMHORA och ZIGENARHORA. Efter Lasermannens mord fick jag veta att jag skulle bli hans nästa offer. Efter Breiviks terrorattacker kom ord som KULTURMARXIST och FEMINISTFITTA. Med Greklandskrisen blev jag PARASITERANDE GREKLUDER.

Hat- och hotavsändarna verkar i alla fall hänga med i nyhetsflödet. Deras våldsamma vokabulär består oftast av sammansatta ord som väver ihop sexism och rasism. Och homohat, islamofobi, antisemitism, antiziganism, xenofobi och allt vad hatet heter. Bäst sammanfattas föraktet av det grekiska ordet allofobi – rädslan för eller hatet mot den andre.

Förr var det färre som brydde sig när sådant här hände. Inte ens när bilder på beväpnade, maskerade nazister utanför min ytterdörr publicerades i Sveriges största kvällstidning reflekterade andra medier över rasismens rivmärken och nazisternas försök att skrämma mig till tystnad. De såg en blattebrud från betongen i stället för att se mig som en journalist, en kvinna, en medborgare vars yttrandefrihet hotades. De ryckte lite slött på axlarna åt mig, som på den tiden var en udda fågel i det homogena havet. Mitt kön, min klass, mitt ursprung utgjorde i sig en provokation. Det är som att säga att antisemitismen var judarnas fel. Eller att våldtäkterna är flickornas fel. Det gamla vanliga mönstret där skulden läggs på offren i stället för på förövarna. Jag och några till var under tidigt 90-tal så bortom normen att normen inte behövde bry sig eller bekymra sig. Signalen var solklar – ni är inte vi. Ni är inte en del av den svenska demokratin. Hoten mot er är inte hot mot oss alla. Inte förrän personer med svenskklingande namn drabbades lyftes anti-hat-kampanjerna till att handla om hot mot demokratin och yttrandefriheten. Innan, medan det bara var vi som drabbades, var det inget samhällsproblem.

Samhället visade att vi inte var lika mycket värda. Att vår fruktan inte var fruktansvärd nog. Att vår utsatthet inte var utsatt nog. Att våra sorger inte var sorgliga nog. För att räknas.

Tig, sa de som hotade och hatade.
Tig, sa poliser och chefer när jag talade om hat och hot i media.
Tig, sa rådgivare som sa sig värna om min karriär.
Tig, sa mamma som värnade om mitt liv.

Och jag teg för att inte verka feg, ynklig, självömkande.
Jag teg för att jag själv valt min väg och var beredd att betala priset.
Jag teg för att jag intalade mig själv att hatet bara var ett kvitto på att jag gör rätt.
Jag teg om hatet och fortsatte kämpa för människovärdet och jämlikheten. Jag teg för att ingen skulle tycka synd om just mig.

Ty jag är inte ensam. Jag är bara en av hundratusentals oskyldiga som drabbas. Och som alltför ofta tiger. Så alla de som råder dig att inte tala om det, för då blir det bara värre – gör tvärtom. Tala om det! Det blir bara bättre. Det insåg jag när jag lät fasaden rämna och jag vågade visa sårbarheten. Då kom kärleken från människor som levt i aningslöshet. Då kom vittnesmålen från alla dem som bär sina ärr i tystnad. Och då kom insikten om att vi i dag är flera och att solidariteten stärkts. En solidaritet som inte enbart inkluderar de egna.

Det som kallas ”näthat” är ingenting annat än rasism och sexism. De som kallas ”troll” är inga oförargliga sagoboksfigurer. De är rasister och kvinnohatare. Så låt er inte luras. Låt er inte heller lamslås. Det hatiska herrskapets mål är att vi ska lyda och tassa tillbaka till spisar och sängkammare. Att vi ska skrämmas till tystnad och underkastelse. Att vi ska ge upp vårt människovärde och tusen år av kvinnokamp.

Så ni systrar där ute, våga vägra vara hatarna till lags. Var hellre en nagel i deras öga än en undfallande nigning. Skratta hellre för högt i stället för att kväva lyckan i ett tihi. Andas ut i stället för att dra in magen. Sträck på er, skaka av er, stötta varandra, skapa stödtrupper, håll varandra i handen. Fånga giftpilarna och lyft dem så att samhället kan spegla sig.

Efter alla år av kamp för att accepteras och respekteras, efter alla år av att förgäves ha försökt göra om mig själv för att passa in i deras människofientliga mallar har jag slutligen gett upp. För det spelar ingen roll. Hatet kommer alltid att finnas där. Så mitt husmorstips är att göra motsatsen. Gör tvärtom. Skryt mer, ta större plats, massera varandras egon, höj rösten – även mot orättvisor som drabbar andra än dig själv. Alla de som klagar och anklagar och kallar dig för namn – visa dem ryggen. Förr eller senare kommer de följa dig. Även om du inte riktigt vet vart du är på väg.

Negligera normerna och motbevisa myterna. Slit sönder deras strypsnaror och stereotyper. Ge dem fingret när de försöker definiera dig och klämma in dig i sina klaustrofobiska kostymer. Kom ihåg att glömma alla attacker under bältet. Låt rädslan bli bränsle i stället för bromskloss. Var envis som en åsna och arg som ett bi.

Var den obekväma, den oberäkneliga, den obändiga. Var äpplet som faller långt från päronträdet och hela jävla trädgården.
Låt dem skämmas över dig. Låt dem skratta åt dig. Låt dem håna dig.
De kommer förlöjliga och förnedra dig.
De kommer frukta dig.
De kommer önska att de var du.


Alexandra Pascalidou är författare och programledare. På bilden till artikeln är hon 11 år. 

192 kr Bok - Flexband
Utgiven: februari 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.