Foto: Mahkeo

Läs de tre första kapitlen i Neapelkvartettens sista del

Vi bjuder på smygläsning av den sista delen av Elena Ferrantes älskade romanserie.

torsdag 08 juni 2017

Nästa vecka kommer den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett. Berättelsen som inleddes med Min fantastiska väninna har nått miljontals läsare världen över och nu får den sin upplösning. Vi bjuder på smygläsning av de tre första kapitlen ur den fjärde delen, Det förlorade barnet.

***

Historien om det förlorade barnet

Från oktober 1976 till 1979, när jag flyttade tillbaka till Neapel, försökte jag låta bli att ta upp vänskapen med Lila. Men det var inte lätt. Hon försökte snart tilltvinga sig en plats i mitt liv igen, och jag struntade i henne, lät henne hållas och härdade ut. Även om hon betedde sig som om allt hon ville var att stötta mig under en svår period kunde jag inte glömma hur hånfull hon hade varit.

I dag tror jag att om det bara hade handlat om förolämpningen – ”du är helt jävla dum i huvudet”, hade hon skrikit åt mig i telefon när jag berättat om Nino, och något sådant hade hon aldrig, aldrig någonsin, sagt till mig förut – skulle jag snart ha kommit över det. Men det handlade inte så mycket om det som att hon hade nämnt Dede och Elsa. ”Tänk på hur illa du gör dina döttrar”, hade hon sagt, och först hade jag inte fäst mig vid det. Men anklagelsen hade fått mer tyngd efter hand och jag hade ofta tänkt på den. Lila hade aldrig visat det minsta intresse för Dede och Elsa, hon kom säkert inte ens ihåg vad de hette. De gånger jag berättade i telefon om något intelligent de sagt avbröt hon och började prata om något annat. Och när hon hade träffat dem för första gången hemma hos Marcello Solara hade hon bara tittat tankspritt på dem och kommit med någon ytlig fras, inte ens brytt sig om hur snyggt klädda och fina i håret de var, och hur väl de uttryckte sig fastän de var så små. Ändå var det jag som hade fött dem, jag som hade uppfostrat dem, de var en del av mig som alltid hade varit hennes bästa vän, så hon borde ha unnat mig – om inte av tillgivenhet så åtminstone av ren hyfs – att vara stolt över mina barn. Men hon hade inte ens varit lite vänligt retsam utan helt likgiltig. Först nu – säkert för att jag hade tagit Nino och hon var svartsjuk – hade hon kommit ihåg flickorna och velat påpeka vilken usel mor jag var, att jag gjorde dem olyckliga för att själv få vara lycklig. Så fort jag tänkte på det blev jag irriterad. Hade Lila kanske bekymrat sig om Gennaro när hon gick ifrån Stefano, när hon lämnade pojken till grannfrun för att arbeta på fabriken eller skickade honom till mig för att bli av med honom? Visst hade jag mina fel och brister, men nog var jag en bättre mor än hon.

2.

Under de åren vande jag mig vid den sortens tankar. Lila hade visserligen inte sagt något annat om Dede och Elsa än den där lömska meningen, men det verkade som om hon hade tagit på sig att värna mina döttrars behov, och jag kände mig tvungen att visa att hon hade fel varje gång jag försummade dem för att ägna mig åt mig själv. Men det var något jag upplevde eftersom jag var på dåligt humör, vad hon egentligen tyckte om hur jag betedde mig som förälder vet jag inte. Hon är den enda som kan tala om det, ifall hon har lyckats smyga sig in i den här långa ordkedjan för att ändra min text, för att skickligt foga in felande länkar eller ta bort andra utan att det märks, för att berätta mer om mig än jag vill, mer än jag kan berätta. Jag hoppas att hon har lagt sig i, jag har önskat det ända sedan jag började skriva ner vår historia, men jag måste komma till slutet innan jag granskar alla dessa sidor. Om jag skulle försöka nu skulle jag säkert köra fast. Jag har skrivit alldeles för länge och jag är trött, det blir allt svårare att hålla fast vid berättelsens tråd i kaoset av år, små och stora händelser och känslolägen. Därför har jag en tendens att slarva över det jag själv varit med om för att än en gång ta tag i Lila och alla svårigheter som hör ihop med henne, eller så gör jag något ännu värre – låter mig uppslukas av ­­händelser i mitt eget liv bara för att de är lättare att skriva om. Men jag måste undvika det vägvalet. Jag får inte ta den första vägen, där jag hamnar om jag sätter mig själv åt sidan, för där blir spåren av henne allt otydligare – eftersom vår vänskap är sådan att jag bara kan komma till Lila via mig själv. Inte heller får jag ta den andra. Hon skulle säkert uppmuntra mig just om jag talade utförligt om mina egna erfarenheter. Få höra nu om hur ditt liv har blivit, skulle hon säga, för vem bryr sig om mitt liv, erkänn att inte ens du tycker att det är intressant. Och slutklämmen skulle bli: Jag är en kladd med kladdiga anteckningar, jag passar inte alls i dina böcker, strunta i mig, Lenù, man berättar väl inte om ett misslyckat utkast.

Så vad ska jag göra? Ge henne rätt igen? Finna mig i att vuxenliv innebär att man slutar visa upp sig och i stället lär sig att dölja sig intill utplåning? Medge att ju längre tiden går, desto mindre vet jag om Lila?

Den här morgonen övervinner jag min trötthet och sätter mig vid skrivbordet. Nu när jag närmar mig den mest smärtsamma punkten i vår historia vill jag i texten uppnå en balans mellan mig och henne som jag i verkliga livet inte ens har uppnått mellan mina olika jag.

3.

Av dagarna i Montpellier minns jag allt utom staden, det är som om jag aldrig hade varit där. Förutom hotellet och den imponerande mötessal där konferensen hölls, den konferens som Nino deltog i, kan jag nu bara frammana höstvindarna och en ljusblå himmel som vilade på vita moln. Ändå har det namnet, Mont­pellier, av flera skäl dröjt sig kvar i minnet som en symbol för flykt. Jag hade varit utanför Italien en gång tidigare, i Paris med Franco, och blivit upphetsad av min egen djärvhet. Men eftersom jag trott att min värld för alltid skulle vara kvarteret och Neapel hade jag sett det som en kort utflykt, och när allt var nytt och ­annorlunda kunde jag fantisera om att bli någon jag aldrig skulle bli. I Montpellier, som inte alls var lika spännande som Paris, kändes det däremot som om mina fördämningar brast och jag utvidgade mig. Blotta det faktum att jag befann mig där blev ett bevis på att kvarteret, Neapel, Pisa, Florens, Milano och hela Italien bara var pyttesmå skärvor av världen och att jag gjorde rätt i att inte längre nöja mig med de skärvorna. I Montpellier insåg jag att mitt synfält var begränsat, precis som det språk jag talade och hade skrivit på. I Montpellier blev det tydligt hur kringskuren man kunde känna sig som hustru och mor när man var trettiotvå år. Och under de där dagarna som fylldes av kärlek upplevde jag för första gången hur jag blev fri från alla band som hade uppstått genom åren, de som hade med min bakgrund att göra, de som jag hade knutit under min studietid och de som hörde ihop med mina livsval, först och främst mitt äktenskap. Där förstod jag också varför jag hade njutit så av att se min första bok i översättningar till andra språk och varför jag hade blivit besviken över att den inte fått så många läsare utanför Italien. Det var underbart att överskrida gränser, låta sig uppslukas av andra kulturer och upptäcka att det jag hade betraktat som slutgiltigt bara var provisoriskt. Att Lila aldrig hade lämnat Neapel och till och med blivit skrämd av San Giovanni a Teduccio hade jag tidigare uppfattat som ett val, något som kunde ifrågasättas men som hon som vanligt vänt till sin fördel, men nu såg jag det helt enkelt som ett tecken på trångsynthet. Jag reagerade som man gör när man blir förolämpad och svarar med samma mynt. Så du skulle ha haft fel om hur jag var? Nej, du, det var jag som hade fel – du kommer att stanna kvar och titta på lastbilarna som kör förbi på den stora gatan hela livet.

Dagarna rusade i väg. Konferensarrangörerna hade bokat ett enkelrum åt Nino i god tid, och när jag bestämde mig för att följa med hade det varit för sent för att byta det mot ett dubbelrum. Vi hade alltså varsitt rum, men varje kväll duschade jag, gjorde mig i ordning för natten och gick sedan med bultande hjärta till hans rum. Vi sov tillsammans, höll om varandra som om vi var rädda för att någon ond kraft skulle skilja oss åt i sömnen. På morgonen fick vi frukost på sängen, njöt av en lyx som jag bara hade sett på bio, och vi skrattade mycket och var lyckliga. Under dagarna gjorde jag Nino sällskap i den stora konferenssalen, och fastän talarna läste upp långa texter som till och med verkade tråka ut dem själva var jag så glad över att vara tillsammans med honom och satt vid hans sida utan att störa. Han lyssnade noga på anförandena, antecknade och gjorde ibland någon ironisk kommentar eller viskade kärleksord i mitt öra. Vid lunchen och middagen blandade vi oss med akademiker från olika delar av världen, det var främmande namn och främmande språk. De deltagare som hade högst status hade förstås ett eget bord, medan vi satt vid ett stort bord med yngre forskare. Men jag slogs av att Nino var så lättsam både under själva konferensen och på restaurangen. Så olik han var studenten från förr, men också den unge man som hade försvarat mig i bokhandeln i Milano nästan tio år tidigare. Han hade lagt av de stridslystna tonfallen, trotsade de akademiska barriärerna på ett taktfullt sätt och var både allvarlig och charmerande när han knöt kontakter. Han konverserade skickligt än på (utmärkt) engelska och än på (god) franska, och gav prov på sin gamla passion för siffror och effektivitet. Jag kände mig väldigt stolt över att han blev så omtyckt. På bara några timmar blev alla vänligt inställda till honom och drog i honom åt olika håll.

Bara vid ett tillfälle förändrades han plötsligt, kvällen innan han skulle hålla sitt anförande. Han blev avvisande och otrevlig och verkade nervös. Han började tala illa om den text han skrivit, upprepade flera gånger att han inte hade lika lätt för att skriva som jag och blev arg för att han inte hade haft tid att arbeta ordentligt. Jag fick dåligt samvete – var det vår komplicerade historia som hade stört hans koncentration? – och försökte kompensera det genom att ­krama och kyssa honom och få honom att läsa högt för mig. Det gjorde han, och jag blev rörd av hans förskrämda skolpojksmin. Jag tyckte inte att texten lät tråkigare än de andra jag hade hört under konferensen, så jag berömde honom länge och väl och han lugnade sig. Nästa förmiddag höll han sitt anförande med spelad entusiasm och fick applåder. På kvällen frågade en av de mest prestigefulla forskarna, en amerikan, om Nino ville sitta bredvid honom. Jag blev ensam, men det gjorde mig inget. När Nino var med pratade jag inte med någon, men när han var borta blev jag tvungen att klara mig på min stapplande franska, och jag blev bekant med ett par från Paris. Jag tyckte om dem eftersom jag snart insåg att de befann sig i ungefär samma situation som vi. Båda tyckte att familjen var en kvävande institution, båda hade brutit upp från partner och barn på ett smärtsamt sätt och båda verkade lyckliga. Han hette Augustin och var i femtioårsåldern, en rödbrusig man med blå ögon, livlig blick och ljusa mustascher. Hon hette Colombe, var drygt trettio som jag och förtrollande elegant med kort, svart hår och ett litet ansikte med skarpt tecknade ögon och läppar. Det var mest Colombe jag pratade med, och hon visade sig ha en sjuårig son.

”Min dotter fyller sju om några månader, men hon går redan i andra klass, hon är väldigt begåvad”, sade jag.

”Min son är skärpt och har mycket fantasi.”

”Hur tog han skilsmässan?”

”Bra.”

”Var det inte alls svårt för honom?”

”Barn är inte så stela som vi, de är flexibla.”

Hon pratade på om hur flexibla hon ansåg att barn var och verkade tycka att den tanken var betryggande. ”I våra kretsar är det ganska vanligt att föräldrar skiljer sig, så barnen vet att det kan hända”, tillade hon. Men just när jag sade att jag inte kände ­några kvinnor som hade skilt sig förutom en väninna ändrade hon plötsligt tonfall och började beklaga sig över sin son. ”Han är begåvad men långsam av sig”, sade hon. ”I skolan säger de att det inte är någon ordning på honom.” Jag reagerade på att hon talade helt utan ömhet, nästan ilsket, som om sonen betedde sig så där för att reta henne, och det gjorde mig orolig. Hennes pojkvän måste ha märkt det, för han lade sig i samtalet och skröt över sina två söner, en på fjorton och en på arton, och skämtade om att både unga flickor och mogna kvinnor blev attraherade av dem. När Nino kom tillbaka började de båda männen – mest ­Augustin – tala riktigt illa om många av konferensdeltagarna. Colombe gav sig nästan genast in i leken och lät glad på ett lite konstlat sätt. Förtalet knöt oss närmare varandra, Augustin pratade och drack mycket hela kvällen och hans flickvän skrattade så fort Nino öppnade munnen. De bjöd med oss till Paris, vi kunde åka i deras bil.

Pratet om barn och erbjudandet som vi varken svarade nej eller ja på fick ner mig på jorden igen. Fram till dess hade Dede och Elsa ofta dykt upp i tankarna, och Pietro också, men de befann sig liksom i ett parallellt universum där de satt stilla runt köks­bordet i Florens eller framför teven, eller låg i sina sängar. Med ens återuppstod förbindelsen mellan min värld och deras. Jag insåg att dagarna i Montpellier snart skulle vara över och att det var oundvikligt att Nino och jag skulle åka hem och tvingas ta itu med våra äktenskapliga kriser, jag i Florens och han i Neapel. Och jag fick en våldsam förnimmelse av att flickornas kropp återförenades med min. Jag hade inte hört något från dem på fem dagar, och när den insikten slog mig blev jag illamående, längtan efter dem blev olidlig. Jag var inte orolig för framtiden rent allmänt, det verkade numera så självklart att den handlade om Nino, men för de timmar som skulle komma, för nästa dag och nästnästa. Jag kunde inte hålla mig, så fastän det nästan var midnatt – vad spelar det för roll, tänkte jag, Pietro är ju jämt vaken – försökte jag ringa.

Det tog ett tag, men till sist kom jag fram. ”Hallå”, sade jag. ”Hallå”, upprepade jag. Jag visste att Pietro fanns i andra änden av linjen och jag sade hans namn: ”Pietro, det är Elena, hur är det med flickorna?” Samtalet bröts. Jag väntade några minuter och bad sedan växeltelefonisten att ringa upp på nytt. Jag var fast besluten att försöka hela natten, men den här gången svarade Pietro.

”Vad vill du?”

”Hur är det med flickorna?”

”De sover.”

”Jag vet, men hur mår de?”

”Vad bryr du dig om det?”

”Det är mina döttrar.”

”Du har lämnat dem, de vill inte vara dina döttrar längre.”

”Har de sagt det till dig?”

”De har sagt det till min mamma.”

”Har du skickat efter Adele?”

”Ja.”

”Säg till henne att jag kommer om ett par dagar.”

”Nej, kom inte tillbaka. Vi vill aldrig se dig mer, varken jag, flickorna eller mamma.”

195 kr Bok - Inbunden
Utgiven: juni 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.