”Mer Game of Thrones än Jul med kungafamiljen”

Läs ett kapitel ur Bo Erikssons Sturarna, en inlevelsefull skildring av den senmedeltida aristokratins fall.

onsdag 21 juni 2017

Historikern Bo Eriksson skriver i Sturarna historien om hur den senmedeltida aristokratins (Stures) makt bryts när arvkonungadömet (Vasa) konsoliderades under 1500-talet. Från att ha varit toppstyrt av ett fåtal adelssläkter utvecklades samhället till en ny tid och era där den politiska ordningen kontrollerades och dominerades av kungen och i kampen om tronen gick Sturarna ut som förlorare.

Berättelsen om Sturarnas öden följer med nästan kuslig precision lyckohjulets obönhörliga gång mot det oundvikliga fall och förlust av det man en gång ägt. Precis som Kennedyklanen i USA har det vilat något kungligt och magiskt över namnet Sture, och precis som den amerikanska familjen har också Sturarna varit olycksdrabbade. Ingen svensk adelsfamilj har varit så nära att få bära den kungliga kronan men i stället fått se både familjemedlemmar och kungavärdigheten gå förlorade i brutala maktkamper. DN kallar boken för ”mer Game of Thrones än Jul med kungafamiljen” i sin recension.

Vi bjuder på ett avsnitt nedan!

***

5. MOT NYA TIDER

Sten Sture den yngre –
Sturen som kunde ha blivit kung

                            

Riksföreståndare med kunglig vilja

I nära anslutning till Stockholms blodbad den 7–9 november 1520, då kropparna efter de dömda och avrättade brändes, beordrade den danske kungen Kristian II att även liket efter en svensk storman skulle grävas upp och kastas på bålet. Mindre källkritiska historiker på 1800-talet påstår till och med att den danske kungen i sitt hat även bet i liket. Namnet på den avlidne vars kropp på detta sätt skändades var Sten Sture den yngre. Det var en lika ohygglig akt som själva mördandet och skändandet av de andra offren. Vem var denne Sten Sture som väckte ett sådant hat till liv hos en dansk kung att inte ens hans kvarlevor fick vila i jorden?

Som med de flesta människor från medeltiden och 1500-talet berättar de historiska källorna lite, om ens något, om barndom och tidiga uppväxtår. Man brydde sig inte nämnvärt om att notera födelseåren. Firades något var det namnsdagar, inte födelsedagar. Det är som om barndomen inte existerade eller spelade någon roll, men det gjorde den förstås, även om de inte skrev om den. Alla vuxna har varit barn i sina liv och de allra flesta människor minns också en hel del från sin tid som små, på gott och ont.

Sten Svantesson föddes 1492 eller 1493. Fadern var riksföreståndaren Svante Nilsson, en person som aldrig själv bar namnet Sture men ändå tillhörde den yngre Stureätten (Natt och Dag), och modern hette Iliana av ätten Gädda. Tydligt är i alla fall att fadern Svante Nilsson såg en passande efterträdare i sonen Sten. Blott fyra eller fem år gammal dubbades Sten till riddare av kung Hans, en händelse som säkerligen väckte munterhet hos dem som såg den lille gossen – bar han också anpassade riddarkläder? – få ta emot slag med svärdet och sedan svära riddareden. Men politiskt var det en tydlig markering. Sonen var ämnad att gå i faderns fotspår.

Så fort Sten blivit myndig vid 15 års ålder fick han ta steget in i den feodala offentligheten och axla rollen av att vara sin fars hjälpare och vapendragare. Vid det laget hade dessutom Svante Nilsson blivit svensk riksföreståndare och den danske kungen Hans var numera unionsmotståndarnas gemensamma fiende. Svante Nilsson sände sonen Sten på diplomatresor till bland annat Danmark (år 1510) och han fick även delta i förhandlingar med representanter för den mäktiga tyska Hansan. Den svenska delegationen, på vars uppgift det låg att möta de förhandlingsskickliga tyskarna, leddes av Hemming Gadh, en person som skulle komma att spela en viktig roll i Sten Stures vuxna liv. Han visste hur både tyska gillesmästare och italienska kardinaler skulle tas.

Även på andra sätt skolades Sten Sture tidigt in i rollen som medlem av eliten och till att axla faderns mantel som riksföreståndare. Den som inte förstod att leda trupper i strid kunde inte heller leda ett land i fred. Tillsammans med sin far deltog Sten i stridigheter mot danska trupper i Västergötland 1510–11. I samma utbildande syfte utsågs också Sten år 1511 till ståthållare i Västergötland och efterträdde Åke Hansson (Tott). Sten Svantesson Sture var då 19, möjligen 20 år gammal. Det var ett tungt ansvar som lades på den unge mannens axlar. På en ståthållare låg att vara kungens högsta representant på ett slott och ansvara för bland annat dess militära beskydd och administreringen av skatterna i området. Även om vi inte känner namnen på alla kan vi utgå från att han hade flera rådgivare vid sin sida. För en ung man som aspirerade på att bli minst lika betydande som sin far, som ju var riksföreståndare, utgjorde emellertid utnämningen en Guds gåva.

Samma år som han tog sitt slott i besittning gifte han sig med Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Bruden var lika gammal som han själv, född 1494, och var dotter till riksrådet Nils Eriksson (Gyllenstierna) och Sigrid Eskilsdotter (Banér). Nu hade han ett eget slott att förvalta och bo i, höga inkomster och en fru av hög börd – fru Fortuna log mot den unge mannen.

I januari 1512 avled Svante Nilsson och det blev dags för Sten att visa sig värdig arvet efter sin far riksföreståndaren. Bland det första han gjorde var att byta namn – han blev nu Sten Sture (den yngre). Han var därmed en av de första att förstå värdet av och i propagandan även dra nytta av namnet Sture. Därmed markerar också Sten Sture den yngre en brytningspunkt i historien om Sturarna: under dennes levnad fick Sturenamnet en politisk konnotation och en nimbus som förband Sturarna med historien, främst då med den mäktiga portalgestalten Sten Sture den äldre. Att Sten Sture den yngre inte var släkt med Sten Sture den äldre spelade ingen roll, eftersom det var namnet som utgjorde det symboliska och välklingande arvet. Med Sten Sture den yngre kom Sture att associeras med något kungligt utan att han för den skull själv hann bära någon krona. Han var dock den av Sturarna som kom närmast tronen.

Lika beslutsam som hans äldre namne hade varit i sin kamp på den politiska vädjobanan, strävade och konkurrerade Sten Sture efter högsta makten i riket. I samband med ett herremöte i Arboga i januari 1512 visade han prov på både slughet och kraft, och gjorde en imponerande styrkedemonstration. Riksrådet hade utsett Erik Trolle till ny riksföreståndare. Eftersom Sten Sture var son till den tidigare riksföreståndaren och ämnad att efterträda fadern, utgick han från att det skulle uppstå stridigheter när han dök upp och begärde därför fri lejd. Det var samma sak som att offentligt peka ut rådet som en grupp av intrigmakare som ville åt hans liv. Från rådets sida uppfattades den unge mannens krav som tecken på ungdomligt övermod och överskattning av sin betydelse – man behandlade hans begäran med överslätande ironi. Gunnar T. Westin, som gjort flera betydelsefulla studier av Sten Sture den yngre och hans tid, har träffande beskrivit Sten Sture som en man med ”ett självförtroende utan gräns”.

Sten Sture var således en gränsöverskridande ung man som visste vad han ville och hur han bäst skulle uppnå det. Trots gliringar och hånfulla leenden från riksråden lyckades Sten Sture tvinga rådet att annullera valet av Erik Trolle till riksföreståndare. Men det skedde efter mötet. För att komma i fråga på posten som riksföreståndare och leda Sverige måste man vara slug; det hade han lärt sig av sin far. Det handlade om trohetseder. Genom att slottsloven på rikets slott och förläningar, fataburslänen, var ställda på honom personligen, något som fadern sett till att utverka, och inte till rådet, hade han ståthållarnas förtroende att vara rikets föreståndare. Rådet kontrade, men Sten Sture vann likväl den politiska kampen, bland annat genom att skaffa sig stöd hos lägre befattningshavare inom statsorganisationen, som häradshövdingar och fogdar, samt hos de breda folkmenigheterna. Han agiterade skickligt på torg, ting och vid marknader och lät hylla sig som ”riksens föreståndare”. Rådet såg sig passerade av en ung man som var populär ute i bygderna; precis som Sten Sture den äldre varit.

Sten Sture den yngre reste överlag mycket i landet. På tingen avkrävde han löften av allmogen och lyckades övertyga dem om att även fortsättningsvis leverera skatter till slotten och legitimerade därmed sig själv som riksföreståndare och möjlig tronpretendent. Han blev liksom Sten Sture den äldre en folkets man utan att för den sakens skull överge sina dryga överhetsvanor. Biskoparna, som oroades över den unge mannens växande inflytande i landet, kontrade och agiterade mot Sten Sture på kyrkomöten, men den kritiken nådde inte ned i folklagren.

Och så var det dags igen. Nästa herremöte ägde rum i Stockholm vid midsommartid 1512. Vid det laget visste Sten Sture att det fanns en riksrådsfront mot honom, och förberedde sig därför på det värsta. Han anlände till mötet med ett stort militärt följe. Det hade dock rådet gjort också, och det uppstod handgemäng med blanka vapen under mötet. Sten vann den politiska striden – i juli valdes han av rådet till riksföreståndare – men segern blev dyrköpt. För att gjuta olja på vågorna och kompensera för blodvitet och andra konflikter som uppstått var han tvungen att göra politiska eftergifter. Han tvingades svära en dyr ed om att följa rådets anvisningar och önskemål.

Konflikterna inom landet och mellan Sten Sture och riksrådet löpte parallellt med problem med de nordiska grannarna. På våren 1512 hade ett fredsfördrag ingåtts med Danmark, samtidigt som det svenska riksrådet hade fullt upp med den bångstyrige riksföreståndaren. I början av år 1513 dog emellertid kung Hans. Han efterträddes av Kristian II. Fredsfördraget från 1512 och kungaskiftet året efter gav svenska riksrådet en välbehövlig paus i de nordiska striderna. Riksrådet och den nya riksföreståndaren var till en början överens om att man i största möjligaste mån skulle arbeta för ett utträde ur unionen men gå försiktigt fram. Efter ett tag tröttnade Sten Sture på denna aktsamma linje; han sökte konfrontation med den danske kungen.

Inte blev samarbetet med riksrådet bättre av att han samtidigt drev en självständig och mot rådet riktad förläningspolitik. Genom sitt ständiga offensiva agerande i olika frågor provocerade han fram besvärliga politiska spörsmål till vilka det inte fanns ett enkelt svar. Som denna: Vem hade rätten att ombesörja förläningspolitiken: rådet eller riksföreståndaren? Det var en fråga som gjord att så split och få händerna att söka svärdet. Det blev särdeles tydligt när det kom till Finland. År 1513 genomförde Sten Sture den yngre en resa till Finland som utåt sett handlade om att organisera försvaret av landsändan mot ryska anfall, men i själva verket var ren politik. Han ville riva upp rådets beslut om att dra in slottsloven till Viborg och Olofsborg under rådet, som tidigare legat under Sten Sture innan han blev riksföreståndare. Sten Sture gjorde då en överenskommelse med änkan Gunhild Johansdotter (Bese) som styrde på Viborg om att i stället svära eden till honom.

En del av Sten Stures politiska skicklighet låg just i att låta andra regera i hans sak, att som en osynlig regissör styra sina allierade på den politiska scenen och på så sätt få igenom sin vilja. Han lyckades trolla fram bondeoroligheter hos förläningstagare för att påverka och få dem att lägga slottsloven på honom. Och han propagerade ofta för sin sak och politiska linje bland allmogen.

Det fanns snart inte en människa i Sverige som inte hört talas om den nye riksföreståndaren Sten Sture. För folket var han en man som stred för deras sak, för de höga herrarna, både världsliga och kyrkliga, hade förvandlats från en irriterande nagel i ögat till en värkande varböld i riket, om allmogen skulle tro den nye riksföreståndaren med det välklingande bekanta namnet Sten Sture. Konflikten med rådet bidrog till att han hamnade i öppen konflikt med den gamle ärkebiskopen Jakob Ulfsson. Jakob Ulfsson hade utsetts till ärkebiskop redan 1469 och hade därför lång erfarenhet av besvärliga riksföreståndare och rådsmedlemmar. Han var riksrådets grand old man. Han dök upp tidigare i berättelsen, som grundare av Uppsala universitet. Jakob Ulfsson skulle komma att överleva de turbulenta åren 1512–1520 och avlida i Mariefreds kloster 1521. Han är begraven i Uppsala domkyrka.

Sten Stures nya linje om slottsloven i Finland vann till slut på rådsmötena i Södertälje i augusti 1514 och herremötet i Vadstena 1515. Likaså segrade hans utrikespolitiska linje. Men då uppstod en situation som han inte räknat med. Jakob Ulvsson var, som sagt, en gammal politisk veteran och åldern tog alltmer ut sin rätt. Av åldersskäl blev han tvungen att avgå som ärkebiskop 1514. Han var då i åttioårsåldern. Efterträdaren till ämbetet hette Gustav Trolle och var son till Erik Trolle, den Erik som Sten sett till att få bort som riksföreståndare 1512. Ärkebiskopens val av Gustav Trolle som sin kyrkliga efterträdare var djävulskt, eftersom ett syfte med utnämningen var att denne skulle sammansvetsa rådet gentemot riksföreståndaren. På våren 1515 var Gustav Trolle invigd i ämbetet av påven i Rom och kampen mot den egenmäktige riksföreståndaren kunde börja. Sten Sture den yngre hamnade i en högst besvärlig sits och såg sin position som riksföreståndare hotad. För att överleva i politiken gällde det att ha både rätt vänner och rätt fiender.

239 kr Bok - Inbunden
Utgiven: mars 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.