”Det händer inte mig. Inte min son. Inte mitt barn”

Det är sommaren 2015. Linn Maria Wågberg befinner sig på en idrottsplats när telefonsamtalet kommer: ”Sitter du ner?”

Hon får veta att hennes son Leo har varit med om en fruktansvärd kanotolycka på ett konfirmationsläger i Åre. Ingen kan svara på hennes upprepade fråga: "Lever han?" Leo har hamnat i iskallt vatten och därefter drabbats av hjärtstillestånd. Först efter att ha legat död under ytan i flera timmar hittas han. Död. 14,5 grader i kroppstemperatur. Men efter sex timmar lyckas räddningspersonalen på ett mirakulöst sätt få hans hjärta att börja slå igen.

Ändå kan ingen svara på om han kommer att överleva olyckan. Läkarna flackar med blicken och mumlar att även om han mot alla odds skulle vakna så är chansen liten att han någonsin reser sig ur sängen igen. Men mitt i den värsta förtvivlan lutar sig en sjuksköterska fram och säger: ”Linn, jag känner att han finns därinne. Jag kan inte förklara det men när jag tar i honom så känner jag att han finns där.”

Det är de vackraste orden hon någonsin hört. Och där börjar den långa resan tillbaka till livet.

Himlen måste sakna en ängel är en hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades ”liv efter döden”. Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.

Läs ett avsnitt ur boken nedan.

***

Samtalet
Dag 0

– Sitter du ner?

Jag står i spelargången på en idrottsanläggning när telefonen ringer. Jag har en funktionärsväst på mig och utanför på fotbollsplanen ska precis en ungdomslandskamp starta. Vår tolvårige son Noel är bollkalle och jag är medhjälpande förälder.

– Va? säger jag och håller för ena örat, trycker telefonen närmare det andra för att höra rösten i luren tydligare.

– Sitter du ner? Linn, jag vill att du sätter dig ner för jag har ganska allvarliga saker att berätta … 

Det går en il genom min kropp. Jag hinner tänka att han kanske har brutit benet. Eller båda. Min äldste son, Leo, femton år.

Min ängel. Min Leo som jag dagen innan skickat iväg på konfirmationsläger till Åre trots att han egentligen hellre hade stannat hemma.

Jag hinner fundera på hur många timmars bilresa det är upp till lägergården medan jag hör rösten på andra sidan ta sats och börja prata igen.

– I eftermiddags gav sig ett antal konfirmander ut för att paddla på Ånnsjön.

Här stoppar jag henne.

– Vet du, du behöver inte berätta nåt mer just nu. Säg bara att han lever.

Jag avslutar meningen med ett litet skratt. Som för att fly från allvaret. Som om det jag just indikerat vore skrattretande omöjligt.

Det är tyst i luren.

– Hallå, säg bara att han lever.

Tystnad. En harkling. Sedan tystnad.

Jag drar efter andan. Mitt synfält smalnar av. Vänder mig om och tittar mot utgången. Konturerna är suddiga. Golvet gungar och jag känner ett tryck över bröstet.

Så kommer det, avgrundsvrålet.

– Neeeeeeeej! Nej, nej, nej, nej. Nej – det går inte. Sluta! Neeeeeeeeej!

Telefonen glider ur min hand. Jag sjunker ner mot golvet. Håller armarna hårt om mig själv och skriker.

Det är som om jag skiljs från omvärlden. Jag hör mig själv skrika. Klaga och ropa på Leo. Men det sker liksom på avstånd. Eller som om det inte händer på riktigt. Inuti tänker jag att snart kommer någon och säger att allt är okej. Snart kommer någon och talar om att jag inte behöver skrika. Att det ordnar sig. Att jag missuppfattat. Att Leo självfallet lever och mår bra.

Om jag bara skriker tillräckligt högt så kommer någon. Väl? För det här kan inte hända. Det kan det inte. Det händer inte mig. Inte min son. Inte mitt barn.

Någon håller mig. Någon frågar vad som hänt. Håller i mina händer. Illamåendet stegras inuti och jag känner hur svettdroppar bryter fram i min panna.

Telefonen som hamnat på golvet ges vidare till barnens pappa som kommit springande i spelargången.

Jag håller andan så länge jag förmår. Skriker sedan ut det som gör ont i bröstet. Håller andan igen. Prickar och fläckar dansar runt i mitt synfält och jag tappar helt kontakten med det som sker runtomkring.

Fortsätter ändå att ropa.

– Säg att han lever … Säg att han lever … Säg bara att han ­lever! Leo!

Ingen säger att han lever.

För just i den stunden gör han inte det.

Min son har just dött i en kall sjö sjuttio mil ifrån mig. Men om det vet jag inget. Jag vet bara att ingen kommer till mig och berättar att han lever.

Där och då dör jag också.

Jag rasar, faller, dör och går sönder i tusen bitar.

Den jag dittills varit drar sitt sista andetag och finns inte mer.

För ingen säger att han lever.

Samtalet kom den 16 juni 2015 klockan 19.14.

Samtalet som förändrade mitt liv.

Samtalet som för evigt omdefinierade vem jag är och begravde det som tidigare varit.

Dagen då jag dog.

Det var dagen då min son dog.

Och någonstans inom mig visste jag att det här skulle vara en av de där livsavgörande, definierande stunderna redan när jag hörde orden: ”Sitter du ner?”