Foto: Khim Efraimsson

”Om du går med i Pantrarna kommer du bli ihågkommen”

I Strömavbrottets barn samlar Johannes Anyuru texter om konst, våld och fred från det senaste decenniet.

måndag 26 mars 2018

Den Augustprisbelönade författaren Johannes Anyuru följer upp fjolårets roman De kommer att drunka i sina mödrars tårar med Strömavbrottets barn, en samling texter från det senaste decenniet. ”Det globaliserade kapitalets tidsålder. Det här är en bok om det som kanske, trots allt, öppnar sig i ett Europa som sluter sig. En bok om somrar för längesen, om de som dog och vi som blev kvar. Det torra, viskande gräset böjer sig i vinden. Översättningar, dikter, essäer. En bok om vad skrivandet är, och kan vara, och kanske måste bli. Dessa hjärtlösa år.”

Läs ett avsnitt ur boken.

*

Måsar skränar mellan de vita höghusen på Rymdtorget i Bergsjön, där jag undervisar i kreativt skrivande denna sommar då jag läser mitt eget förflutna på nytt och då högerpopulismen, i form av tidskriften Nya Tider, tar upp kampen om bokstäverna. Kursen hålls på en plats som kallas för Akademin, en institution för utbildning som har kommit till via ett samarbete mellan Pantrarna – en grupp förortsaktivister som jag känner sen länge – samt Tidsnätverket Bergsjön och Konstfrämjandet. Eleverna bor eller har under delar av sina liv bott i miljonprogrammen, och vi samlas i en lokal i bottenvåningen i ett av husen som kringgärdar torget, för att tillsammans tänka kring skrivande, liv och politik, medan vi tuggar nötter och dricker te. Under sommaren ska vi sätta ihop ett textkonstverk som ska framföras på Ortens Konstfestival, ett kulturevenemang av förorten, för förorten. Jag väntar på att någon som har nycklar ska dyka upp, tittar upp på måsarna och tänker, ännu en gång, på var jag kommer ifrån och vart jag är på väg.

*

Det var 2012. Jag hade nyligen kommit tillbaka från resan till Minneapolis. Jag bodde i Linnéstaden. Jag minns utsikten: jag kunde se hela city, från Slottsskogen bort till Ullevi, vars starka strålkastare ofta var tända på kvällarna. Jag såg Hisingen och Sahlgrenska Universitetssjukhuset, dit ambulanshelikoptrarna anlände dag och natt.

Ibland cyklade jag ut till havet och badade från de vassa klipporna. Min andra roman skulle publiceras den hösten och jag kände att jag till slut höll på att komma undan mitt ursprung och min klass, och ibland anade jag en tomhet i utkanten av tillvaron, som om jag var på väg att förlora en erfarenhet jag lovat mig själv att aldrig glömma.

Jag klev ur bilen. Det låg en bultande rädsla i den varma nattluften. Två unga män var med mig, vi gick genom Biskopsgården, ett av Göteborgs miljonprogramsområden. Vi stannade vid ett hav av blommor utanför en repig port, stod tysta en stund, tankfulla, och sen pekade en av dem på portens aluminiumytor. Här. Pekade på tegelväggen. En krater stor som en fingerspets. Här. En repig inbuktning i portens aluminiumyta. De två ungdomarna var medlemmar i Pantrarna; han som hade skjutits ner med automatvapen utanför sin egen port hade också varit det.

Hans död liknade många andra unga mäns död, tidigare och senare. Jag skulle aldrig helt lyckas överblicka omständigheterna kring mordet, men sannolikt var det på ett eller annat sätt resultatet inte så mycket av ett stökigt liv som av att killen försökt lämna detta liv bakom sig: han hade klippt kontakter med gängen och därmed också förlorat ett våldskapital som skyddat honom från gammal vrede.

”Det kändes i luften att nåt skulle hända.” Pantern som talade rättade till kepsen. Den andre tände en cigarett. ”Ungdomar brände runt på moppar och letade eller höll utkik.”

Jag hade kommit i kontakt med Pantrarna bara någon vecka tidigare. De hade hållit ett föredrag på en politisk festival och en av dem hade känt igen mig som ”den där förortspoeten” och vi hade börjat tala med varandra. Jag hade gått på ett möte samma helg och sen läst upp dikter i pausen under en fotbollsturnering – en lite konstig situation, förstås, att stå och recitera poesi på ett lastbilsflak, för svettiga ungdomar i fotbollskläder. Men kontakten hade upprättats, och när en av deras egna hade mördats hade de ringt och bett mig komma för att de ville formulera en kritik av medias beskrivning av mordet: något om offentlig sorg, om vilka liv som avskrevs som ”kända av polisen” i samma ögonblick som de gick förlorade.

Pantern som tänt cigaretten hade rökt färdigt, han fimpade den mot ovansidan av en papperskorg, slängde in den i en rabatt. Då och då passerade människor på gården, Pantrarna hälsade på dem och växlade några ord om den döde – de planerade en demonstration utanför Göteborgs-Postens entré senare i veckan och ville få folk att komma dit.

Organisationen bestod i huvudsak av unga människor boende i Biskopsgården, och hade sin upprinnelse i en kamp för en fritidsgård för äldre ungdomar. På bara några år hade den dock vuxit till en bredare och mycket brokigare politisk kraft: den sommaren arbetade Pantrarna bland annat för att få fungerande gatubelysning i kvarteret och erbjöd läxhjälp till områdets barn.

En av killarna skjutsade hem mig efter ett tag, och när vi åkte över Älvsborgsbron tittade jag ut över Göteborg och tänkte att staden var förändrad. Grymmare, mer skrämmande. Kulhålen i väggen. Blommorna. Men den var också öppen på ett nytt sätt, eftersom den var full av nya möjligheter och röster. Pantern som körde hade en ny cigarett mellan fingrarna som låg på ratten och sidorutan nedvevad i den dånande fartvinden.

”Jag har gått med i Pantrarna för min nyfödda sons skull”, sa han. ”Jag vill att han ska kunna säga att hans pappa gjorde nåt bra.” Han var tyst ett ögonblick och sa sen, som om han var sin egen son som talade, vuxen, lite tankfull: ”Pappa ville förändra världen.”

*

Jag är sjutton år och driver hemåt om nätterna. Ibland förnimmer jag en susade hunger, som om en spöklik hand griper genom mig, och genom själva tillvaron. Det är ett årtusendes slut, jag har genomlevt ett nittiotal präglat av Lasermannens skott, av Ny Demokratis intåg i riksdagen, och en närmast ändlös räcka personliga erfarenheter av rasism, och är full av vrede, rotlöshet, en begynnande depression.

Sittande längst bak på en svenskalektion slår jag upp en sida i en antologi och läser ett par rader av dikten Wichita Vortex Sutra, av poeten Allen Ginsberg. Han skriver om att ge sig av, att lämna allt och lifta över en kontinent. Han skriver om kraftledningar som löper över prärien, om att gråta och söka efter rätt ord, om godståg fulla av krigsmateriel som dundrar förbi en järnvägskorsning – tidningspapper och torrt gräs virvlar upp. Jag har krafsat ner en del raptexter som jag kickar med polarna på fritidsgården, men aldrig ställts inför poesins språk, och jag älskar omedelbart sårbarheten och den frusna ödsligheten – en ödslighet som på något sätt också är min, bland hyreslängor och bensinmackar i ett svenskt miljonprogram.

Jag är inte muslim på den tiden. Kanske blir poesin under några år min religion. Den viskar att om jag bara lär mig se – att verkligen se – så kommer jag se att tillvaron är vacker och rimlig, att också slagsmålen, min farsas frånvaro, mammas oro över räkningar, polarnas planetbanor mellan LVU-hem, trappuppgångar och klubbköer – att allt bär på sång, mening, en sorts mörka, tunga ädelstenar – jag ser ljuset från en gatlykta falla över min väns ansikte när han säger Kom till tingsrätten imorgon om du vill se en oskyldig man bli dömd och jag vet att jag vill berätta om honom för poesin.

Innan det är borta.

Jag skriver om allt jag tar farväl av i samma stund som jag namnger

det.

Jag lovar att de ska vara mina bröder för alltid, men de har upphört att vara de viktigaste människorna i mitt liv.

*

Skrivandets rörelse skapade sitt rum.

Är judaskyssen en kyss? Rymmer den en tvetydighet och trots allt – trots dess implikationer – ett avsked, med allt vad det innebär?

Poesin var en hemlighet som jag bara kunde dela med de älskade om jag också delade den med resten av världen.

Kanske är detta, som så mycket annat, klasspecifikt.

*

All makt utgår från folket.

Skrivandets makt handlar om en ambivalent relation till folket.

*

En sak har jag nu, efter tjugo år, lärt mig om skrivandet: det är alltid att vända sig bort, mot ett annat folk, mot något som skimrar till bakom ens egen rygg. Men hur ser detta andra folk ut? Denna ensamhet full av närvaro – läsarna – detta folk – vilken är dess klassammansättning, vilka aspekter av genus och etnicitet finns hos detta folk, vilken relation till föreställningen om det heliga och det sekulära bär det på? När den skrivande människan överger sina egna sammanhang och vänder sig till litteraturen, det vill säga till läsarna, vänder hon sig då till människor som liknar de hon berättar om, och som är förmögna att förstå henne, eller vänder hon sig till främlingar? Att ställa dessa frågor blir att fråga vilka olika förräderier som krävs för att en skrivande människa ska bli läst. Var en poet som Yahya Hassan, som skrev en skoningslös uppgörelse med sin familj och sin religion, tvungen att förråda fler av sina älskade, och på mer mångbottnade sätt, än exempelvis Bruno K Öijer – en annan ”kompromisslös” poet – har varit? Samma fråga skulle gå att ställa om flera av de stora feministiska författare som har experimenterat med autofiktion – Maja Lundgren skulle till exempel kunna ställas mot Karl Ove Knausgård.

Vem har privilegiet att vända sig bort och ändå, i den mån det alls är möjligt, skriva till sina egna? Och den som vänder sig till främlingar men ändå blir läst, det vill säga förstådd, vad har den människan gjort mot de människor hon har skrivit om? Har hon blivit deras ambassadör eller har hon förrått dem?

*

Ett minne från min tid med Pantrarna. En kille höll tal på torget, till en grupp ungdomar som hade samlats, i sina vindjackor med huvorna uppfällda. Det handlade om demonstrationen utanför GP, men också om något större, om deras liv, om att ta makten över sitt eget öde. Orden som fick mina ögon att tåras:

”Om du går med i Pantrarna kommer du bli ihågkommen. Vi är inte löv i vinden.”

*

En sommarkväll 1977, mitt under en av århundradets värsta värmeböljor och en djup finanskris, drog ett oväder in över New York. En rad blixtnedslag träffade transformatorstationer längs Hudsonfloden och i Yonkers, och överbelastade elnätet. Staden mörklades.

På fotografier av det mörklagda dygnet är Manhattans välbekanta silhuett, med de två tvillingtornen, fullständigt svart. Staden är belyst bakifrån av ett overkligt violett sken som för tankarna till ett fotonegativ, eller till en bild av ett svart hål omgivet av glödande gas.

DJ Grandmaster Caz spelade skivor i en park i Bronx. Han stal ström till sin ljudanläggning från ett elskåp i närheten och trodde att det var han som låg bakom strömavbrottet. Liksom många av andra fattiga svarta och puertoricaner tog Caz tillfället i akt och bröt sig under natten, medan bilar brann och kaos rådde, in i olika affärer – Caz plockade med sig avancerad DJ-utrustning ur elektronikbutiker.

I en intervju långt senare säger han:

”Under strömavbrottet fick människor tag i all den här . . . rikedomen. Man hörde skillnaden i folks ljud före och efter mörkret.”

Händelsen beskrivs inte sällan som ögonblicket i historien då hiphopen, de fattigas fest – och varje fest har ju både något av sörjande och något av revolt i sig – dittills begränsad till Bronx, spred sig först över New York, och sen, som i ett blixtnedslag, över världen.

*

Måsarna skränar över mig. Dyker mot en papperskorg, får ut foliestycken och rester av snabbmat. Barn korsar torget på mopeder. Miljonprogrammet. En värld som jag både är bekant med och som jag har lämnat – som jag kanske lämnade i och med skrivandet.

Min första diktsamling tillägnade jag min mamma, men också en barndomsvän som satt inne under åren då jag skrev den. Jag besökte honom aldrig i fängelset eftersom jag hade glidit ifrån de människor som hade kontakt med honom på insidan, men jag mötte honom i en krogkö några månader efter att boken hade publicerats; han frågade om det var sant att jag snackade skit om honom i teve. Sjuk tid: skrivandets början, när det gamla och det nya ännu existerade sida vid sida. Jag sa nej, bror, aldrig. Gav honom boken, senare, och varje gång jag var hemma hos honom de följande åren låg den framme på glasbordet i hans vardagsrum. Skrivandet var alltid omöjligt.

Vi var en belägringsstyrka utan hemländer, och skrivandet rymde inte en enda soldat men alla våra ansikten.

Motvilliga akajer.

Alltid bror.

Skrivandet var både flyktkapsel och trojansk häst.

199 kr Bok - Inbunden
Utgiven: mars 2018
209 kr Bok - Inbunden
Utgiven: februari 2017
55 kr Bok - Pocket
Utgiven: mars 2018

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.